19 maj 2014: I Stocksundsklubben

Stormästaren Sven Hedman med sin stora Stocksundsklubba

Denna kväll har Stocksundsklubben möte, i Cedergrenska Tornet. Det är fullsatt i Riddarsalen, hög förväntan.
  Inbjudan har sänts ut utan angivande av talare, jag är också spänd. Vem?
  Senast var det Lena Rainer - men nu inget besked.
  Jag anmäler mig och Gunnela, betalar i förskott.
  Två dagar senare kommer meddelande: Jag har sett att Du har anmält Dig, kan Du inte också tala då?
  Va? Jag? Varför det?
  Om vad?
  Om Cedergrenska tornet! Tja, det kan jag väl göra, det är ju något jag kan.
  Så några v3et, jag får förbereda mig en smula, detta är ju ett ämne jag kan.
  Detta är början på mitt anförande:

Så här såg det ut när jag talade om tornet jag står och talar i

Herr Styrande Mästare

Ärade Damer och Herrar

- och för att citera Henry Kissinger på Internationella pressklubben i Washington:

Your Excellences

Ladies and Gentleman

And

Members of the Press.

Tack för att jag fått möjligheten att än en gång tala inför en så fin dam- och herrklubb.

Jag får väl säga som Lina Sandell Berg som redan 1892 presenterade en melodi i sångboken Hemlandssånger, nr 16 under rubriken Guds lof och tillbedjan. i 1937 års psalmbok fanns den med som nr 460 och i 1986 års psalmbok som nr 260, under avsnittet Glädje och sorg som väl en del tror är en Herrbetjäningsbutik för allt från Bröllop till begravningar.

Men som de flesta vet handlar det alltså om Lina Sandell Bergs psalm Jag kan icke räkna dem alla, och hon tänkte på alla de tecken på Guds godhet hon rönt, jag tänker på alla de gångar jag fått nöjet att tala i Stocksundsklubben, jag kan icke räkna dem alla.

Men jag tror detta är sjätte eller sjunde gången med början just 100 år efter Lina Sandells psalm första gången trycktes, ja, den är tror jag skriven redan 1881.

När den ärade styrelseledamoten av denna dam- och herrklubb Björn Hamilton kontaktade mig sedan jag anmält mig och Gunnela för deltagande i dagens arrangemang, bad han mig tala om hur man bygger ett torn. Jag har förstås funderat på vilken torn han tänker på för om det skulle vara det torn som vi nu befinner oss i, kunde han ju som f.d. kommunalråd i kommunen lika väl ha talat själv, han var ju i högsta grad delaktig i färdigställandet.

    Så jag drog slutsatsen att det måste ha varit något annat torn han avsåg.

    Men vilket?

Då kom jag att tänka på Carl-Olof Josephsons prolog vid Cedergrenska tornets invigning den 21 april 1996.

  Jag var ju vid den tidpunkten ordförande i Föreningen Cedergrenska Tornets Vänner och hade bett honom att skriva och läsa något minnesvärt om byggnaden vid invigningen.

   Och jag fick i sinom tid ett brev från Carl-Olof, det är daterat den 1 april 1996, som jag måste få citera, Carl-Olof läste det på trappan den 21 april 1996.

När jag letade förebilder som jag kunde knycka från och parafrasera till det här högtidstalet kom jag först att tänka på en kort dagsvers av den slitstarke Alf Henrikson.

Det låter så här:

         Aldrig berörde depressionerna

         de egyptiska faraonerna.

         Ty kom det en kristid och nedgångstid

         så hade de alltid sin pyramid.

Och jag tänkte att det är ju aktuellt och användbart i tider av ekonomisk knagglighet i kommunen. Hur uselt vi än får det, skulle man ju kunna skalda med Alf Henrikson:

         Ty kommer det kristid och nedgångstid

         så har vi ju alltid vårt torn som likvid.

Men i en prolog eller en kantat vid en fest som ju är en unik kombination av dop och hundraårsdag, måste man nog ta till pampigare, mindre krassa tonfall.

Skulle kanske vår nationalskald Esaias Tegnér passa?

Den 5 april 1836 - den 21 april 1996 för ganska exakt 160 år sedan - besjöng han den då femtioårsjubilerande Svenska Akademien - med den sång som ni minns börjar med "Jag stod på stranden utav kungaborgen - och här skulle man kunna knycka några högtidliga tongångar och litet deklamatorisk smörjning.Så ...

         Jag står på trappan till den cedergrenska borgen

         en solig söndag i en ljuvligt sen april,

         och öde ligga de stocksundska torgen

         och de djursholmska också om ni vill.

         För vi finns här att hylla, fira, ära

         ett monument i rödbrun tegelsten

         vid Stockholms norra förorts riviera,

         och även honom som vi känner står oss nära,

         vår stolthet, Albert, Gotthard, Nestor Cedergren.

         Visst finns det flera torn i världens alla vrår:

         jag minner er om Faros stolta fyr

         ett underverk av skönhet och av tjänsteår.

         om Eiffels franska järntornsäventyr.

         Det fanns ju ock ett Babels torn, ni minns,

         vars murkrön skulle nå till himmelen,

         och lutande i Pisa kampanilen finns.

         Men mäktigast är tornet byggt i vår provins

         av våran Albert, Gotthard, Nestor Cedergren.

         Jag ser det väl inför min inre syn

         hur Nestor med sin fru och döttrar fyra

         från tornet vandrar ner mot skogens bryn,

         slår krocketklot och kastar lekfullt lyra.

         Och parkanläggningens exotiskt rara flora

         ger svalka åt de sex i solens sken.

         Jag ser hur döttrarna, nu vuxna, stora

         går kvar i parken här och minnes sig förlora

         sin kära Albert, Gotthard, Nestor Cedergren.

         Att bygga torn är mycket svårt, se Pisa,

         det kräver arkitekter utav klass och rang

         och hållfasthetsberäkningar precisa.

         Här vår herr Larsson visat stor talang.

         En Boberg, Lallerstedt och en Heurlin,

         en Östman, Sehlstedt, Wahlman hette en,

         de skissat, ändrat, vänt på allting ut och in,

         men drog det sista strecket med sin kännarmin

         det gjorde Albert, Gotthard, Nestor Cedergren.

         Det låg ett skimmer över Nestors dagar,

         fantastiskt, storsvenskt, flärdfullt, om du vill,

         men det var kraft däri och stärkta kragar,

         var stode vi om tornet ej fanns till?

         Nu efter hundra år slås porten upp

         för detta kan vi mycket tacka herr Andrén,

         för utan denna elsjäls mästerkupp

         så skulle husets herrar säkert givit upp.

         Var stolt nu Albert, Gotthard, Nestor Cedergren.

Men vid ett så här fint tillfälle bör man ju ha något nytt att tala om.

Kanske skall jag komma med ett tips om vad jag bör anmodas tala om nästa gång? 

   Då föreslår jag att jag skall få tala om Ture Hamnell, född 1871 i Växjö, död 26 april 1931 i Stocksund, kamrerare i Kungl. järnvägsstyrelsen men framför allt en av denna klubbs stiftare, dessutom denna köpings ledande kommunalman under många år. Han har efterlämnat 10 ännu obearbetade klippärmar som någon bör sortera och gå igenom, ett lämpligt finansieringsprojekt för denna klubb.

19 maj Kommer 3

19 maj Kommer 2

19 maj Kommer 1

15 juni 2014: Anita Brodén invald i Naturskyddsföreningens styrelse

Grattis, Anita Brodén!
  Min riksdagskollega från Gräfsnäs har i dag valts in i Svenska Naturskyddsföreningen styrelse.
 Utmärkt!
  Att liberaler har en lång tradition som värnare av naturen och den biologiska mångfaldet är säkert. Det var den liberale riksdagsmannen Karl Starbäck, botaniker som var expert på svampar, som startade föreningen 16 maj 1911 och dess viktigaste ordförande (1936-47) var Sten Selander, inspiratören till dagens Naturvårdsverk, förverkligat efter riksdagsmotioner på 1950-talet av liberala riksdagsledamöterna David Ollen och Martin Söderquist i Solna.
  Grattis Anita och SNF. Nu skall jag bli medlem - igen!

18 maj 2014: Bankerna är vinnarna!

Jag kan inte få för att jag ofta irriteras över den naivitet som finns i euro-debatten. Här vill motståndarna - som Jonas Sjöstedt (v) och andra - ofta klämma åt bankerna.

  Och så göder man dem med valutaväxlingspengar.

  En sak är att stora företag tar försäkringar som fördyrar produkterna - det gynnar Finland, Danmark och andra länder som är eller i praktiken är euro-länder - för att skydda sig.

  Men det är vanliga svenskar som förlorar vid varenda växling av reskassor etcetera - medan bankerna skor sig. Och det handlar om miljontals kronor varje dag som blir till miljarder.

  Jag skall här försöka bena ut vad som är bra och mindre bra med euro respektive fasthållande vid skvalpvalutan kronan:

  Eurons fördelar - om vi hade den även i Sverige:

  Affärsrisker försvinner när valutan är gemensam

  Handeln ökar när valutan är gemensam 

  Vi kan locka fler turister som inte behöver bekymra sig om valutan

  Valutakriserna försvinner!

  Importpriserna blir lägre

  Man slipper valutariskerna vid affärer med euro-länder

  Bankerna får inte miljardförtjänster på grund av att vi måste växa - de tjänar på varje kursändring!

Nackdelar, jo, det finns!

  Man minskar sin egen möjlighet att med valutakursförändringar anpassa sig till förändringar i omvärlden - om det nu är bra; alternativet är ju att interndevalvera, eller som Tyskland under decennier, revalvera, och den vägen se till att man är konkurrenskraftig

  Det är svårt för Europeiska centralbanken att anpassa räntan till skilda förutsättningar i olika länder, men vad säger att just Sverige skulle vara ett optimalt valutaområde? Också USA och Kina har ju samma problem - eller kanske skulle Dorotea eller Stockholm vara de optimala valutaområdet?

  Euron har skapat spänningar mellan euroländerna - och kritikerna menar att valutan är själva grunden till att flera länder fick problem 2008. Jag menar att så inte var fallet: utan euro-medlemskapet skulle Grekland blivit än fattigare och totalt utlämnat åt valutaspekulanter. Euron fällde inte Grekland, den räddade landet och levnadsstandarden i landet mot vad det hade blivit utan euro-stödet - men inget kunde rädda landet från problem så som man misskötte den offentliga ekonomin

  Det är svårare att exportera med en stark valuta - ja, men produktiviteten i ekonomin är mångdubbelt viktigare. och stark valuta ger också lägre importkostnader

  Euron gör det svårt att parera inhemska kriser - det är riktigt, om ett lands ekonomi råkar i obalans i förhållande till andra länder, kan man inte exportera problemen längre utan måste lösa dem i det egna landet.

Om det är en nackdel? På kort sikt ja, på längre sikt precis det som behövs.

18 maj 2014; Kommer 2

18 maj Kommer 1

18 maj 2014: Förtidsröstning

Denna söndag besöker jag en institution för att se hur förtidsröstningen fungerar - ett boende för årsrika.
  Det är inte så många som röstar, skall sägas, jag ser i statistiken att det blev tio avlämnade EU-valsröster under de två timmar som man hade anordnat denna förtidsröstning.
  Jag tycker det är en fantastisk service - som man skall som att vi som ännu inte har samma svårigheter som andra att komma till röstlokal får: att kunna lämna sin (hemliga) röst på den institution man vårdas.
  Ser man det i perspektivet att alla röstar är lika mycket värda, är det ännu bättre. De här tio rösterna är lika mycket värda som de åtta riksdagspartiledarnas, ytterligare ett språkrör samt företrädaren för Fi (inte att förväxla med Finansinspektionen eller Den lede fi(enden) som var så vanlig förr inom militären men numera liknar Vladimir Putin), har tillsammans.
  Varje röst är lika mycket värd, så skall det vara.
  Tänk om folkpartiet i Göteborg hade fått 19 röster till i förra valet?! Då hade socialdemokraterna förlorat ett mandat till även med den föråldrade jämkade uddatalsmetoden med 1,4 som divisor (blir 1,2 från 2018) som tillämpats i många år och som utformats för rättvisa mellan fem partier.
  Nu kommer det att skilja mycket i EU-valet mellan hur mycket olika partiers mandat "kostar". Sannolikheten för att moderaterna och socialdemokraterna får "billiga" mandat är stor.

17 maj: Tågresan - hemma 22:40

Man skall verkligen inte klaga - en lång tågresa men Stockholm ligger ocentralt i förhållande till Dorotea. 18 milj med bil - och fem timmar och en kvart på tåg, plus t-bana.
  Hemma vid halv tolv.
  Ingen klagan: Sådant är livet som folkvald om man vill företräda hela landet.
  Tack för att jag fick komma, Nicke Grahn och många fler.