14 april: "Gammal och omodern"

Så har det då kommit ungefär 30 mm snö i Stockholmsområdet, bilar kör i diket, 20.000 människor uppges vara utan ström och pendeltågen står, även Roslagsbanan lär ha problem.
Allt är alltså som vanligt - vid snöfall.
SL - Storstockholms Lokaltrafik - är alltid lika överraskat av sådnat som kommer från himlen och inte är regn - eller politisk manna.
Det påminner mig om historien - sann - för ungefär 30 år sedan då ett snöoväder ställde till det i Stockholmsområdet. Den utmärkte Expressen-journalisten Ingvar Hedlund gjorde då en intervju på dåvarande säkerhetschefen vid SJ Yngve Gelotte, på den tiden var SJ ansvarig även för Roslagsbanan.
- Hur kan det komma sig att bara Roslagsbanan fungerar när alla andra SJ-tåg står stilla? frågade Hedlund.
Svar:

- Jamen, det är ju inte så konstigt. Roslagsbanan har ju gammal och berövad utrustning. Det gör att den fungerar även när det snöar.

Ridå!

Gelotte tillade dock inte att den skulle moderniseras.

Nu är det gjort och i dag sver vi resulatet.

23 juni: Sommaren är här!

Det här är en typisk uppladdningsdag inför den stundande midsommarhelgen. Jag är nästan ensam i riksdagshuset, hinner bläddra i tidningar, läsa snusförnuftiga tidiningskommentarer och funder på hur det är för G. borta i Ryssland, någonstans på Transsibiriska järnvägen.
Har man passerat Irkutsk?
Kvällstidningarna har mycket att skriva om. Helgvädret till exempel. Det skall bli bra, sol omväxlande med regn.
Eric Erfors (lib) skriver en krönika i Expressen som jag som vanligt instämmer i.
Erfors är något så unikt som en självtänkande kolumnist med den fördelen att han aldrig behöver vara opportunist. Sådana går det annars tretton på dussinet av i Metro med flera annonsblad.
Aftonbladet (ober s)?
Tycker jag inget om för dagen. Betyg nog.

11 april: Intervju om Dawit Isaak

Medan jag befinner mig i Luxemburg blir jag uppringd, eller snarare på uppdrag av Cecilia Wigström i Göteborg, ringer upp redaktören på Expressen Arne Lapidus som skriver på en artikel om Dawit Isaaks öde. Jag är glad att kunna säga att artikeln i Expressen (lib) korrekt avspeglar mina åsikter i ämnet.
Läs den gärna!
Man må kritisera Expressen för en del saker, men all heder åt tidningens enorma satsning på att hålla grytan kokande vad gäller en enskild människas öde. Tack Thomas Mattsson, Expressens chefredaktör, för det!
Som tillägg kan sägas att sedan jag tog över det informella ordförandeskapet i riksdagens nätverk om Dawit Isaak har jag i många sammanhang tagit upp hans öde, inte minst i Bryssel eftersom jag menar att utan stöd från Europeiska Unionen i detta och andra fall där enskilda kränks, kommer de länder som missbrukar sin makt gentemot enskilda medborgare, aldrig behöva betala priset för detta.
Tyvärr är gensvaret i EU-korridorerna svagt, främst därför att världen är full av andra problem.
Där är den fortsatta mediala kampanjen - också saker som görs av t.ex. Björn Tunbäck i Göteborg - av största vikt inte bara för den lilla utsatta människan utan också för upprätthållandet av hoppet om en rättvis juridisk behandling av alla människor, hemma som långt borta, det borta vi inte ens vet något riktigt bestämt om.

24 april: En sak jag erinrar mig - aktuell 1986

Apropå Tobissons memorarer:
En sak går han förbi där jag själv vet vad som hände, det kan kanske vara värt att berätta så här nära 24 år senare.
Det gäller vad som hände vid Ulf Adelsohns avgång som moderat partiledare i juni 1986. Det fick jag - som då var ledareskribent på SvD- reda på i förväg; jag skrev en artikel om det: I morgon avgår Ulf Adelsohn.
Den artikeln väckte sensation på SvD förstås - men mer indignation och bryderi: dåvarande redaktionschefen vägrade ta in den, nattchefen stödde honom, även chefredaktören vägrade "eftersom den skulle kunna medföra att beslutet omprövades".
Jag namnger inte vilka det handlade om, det var länge sedan.
Jag fick besked: Endast om jag kunde få någon att med namn stå för en bekräftelse att avgången skulle inträffa, skulle min artikel publiceras.
Det var svårt, sade jag, men jag ringde dels Lars Tobisson som sade sig inte vilja säga något alls, dels Adelsohns dåvarande pressekreterare, båda vägrade uttala sig, varken bekräfta eller dementera.
SvD tog inte in den skrivna och korrekta artikeln.
Den borde enligt min mening ha hamnat först på sidan 1.
Därför - kan jag nu avslöja - var Expressen ensam om nyheten dagen därpå om oppositionsledaren Ulf Adelsohns avgång.
Jag visste att det var sant. Expressens chefredaktör Bo Strömstedt trodde mig utan att fråga efter min källa, han förstod att jag visste men inte kunde - och jag kan inte - avslöja min källa.
Om det hela skriver Ulf Adelsohn i sina memoarer, att någon hade "läckt till SvD:s Gunnar Andrén men tidningen skrev ingenting". Korrekt.
Det var en av anledningarna - den mer avgörande var meningsskiljaktigheter om vad en ledarsida är och vad man skall tycka och framför allt inte trycka mellan mig och den kommande chefredaktören Hans L Zetterberg där jag tog konsekvenserna att liberala tankegångar skulle sorteras bort - till att jag kom att lämna SvD. Partipolitiska hänsynstaganden gick före god journalistik.
- - - -
Det är förresten inte mitt enda större scoop: Jag var också ensam om Olle Wästbergs avgång - eller snarare avsked - som chefredaktör för Expressen.
Sveriges Radio presenterade nyheten som sin men först hade en god vän till mig på Eko-redaktionen ringt mig för att kontrollera sanningshalten på den nyhetssajt (motsvarande dagens bloggar) som jag hade på tidningen NU från 1994.
Expressen vägrade kommentera, jag bekräftade.