25 april: Förbifart Sahlin - och Jämtin

Jag har åkt förbi ett antal städer: Göteborg (häromdagen), Uddevalla (dito), Trollhättan (dito), Malmö, Lund (förbifarten kom 1955), Halmstad, Kristianstad, Jönköping, Hudiksvall, Kalix (som visserligen inte är någon stad), Eskilstuna, Strängnäs, Gävle, Falun, ja, listan skulle kunna göras lång.
Men Stockholm har jag, som bor sex km norr om Stureplan sedan 1979, aldrig lyckats passera utanför:
Under ett par decennier stod jag still och åldrades på Norra Stationsgatan, sedan ett 10-15-tal år sedan kan man lättare passera via Eugeniatunneln på gränsen mellan Stockholm och Solna, 2-300 meter bortom Norra Stationsgatan.
Hindret är Mälaren.
Man kan i dag passera via Tosterödsbron i centrala Strängnäs, närmaste bro är sedan Essingeleden österut, därpå Västerbron, vidare den igenkorkade Centralbron hundratalet meter från riksdagshuset och slutligen det av vissa s.k. kulturpersonligheter, alla boende i centrala Stockholm, idolförklarade betongmonumentet Slussen.
Man kan också åka färja Botkyrka-Ekerö.
Därefter återstår bara alternativet broarna i S:t Petersburg.
Behövs då en förbifart över Mälaren till?
Mitt svar är ja.
Precis som t.ex. mp-riksdagsledamoten Karin Svensson Smith aldrig skulle komma på tanken att köra in i sin hemstad Lund förbi Domkyrkan på Bredgatan där, utan köra utanför staden, är det rimligt att t.ex. de 20.000 ryska lastbilar som årligen passerar Järfälla krog sex kilometer från Stureplan, passerar långt bort av miljöskäl, ja, det handlar om kanske 100.000 bilar - per dygn.
Nu tänker Mona Sahlin och Carin Jämtin låta sig passeras av en folkomröstning om saken.
Uppriktigt sagt: Om Carin Jämtin (s) hade tillräcklig självinsikt och lika mycket självförtoende, skulle hon satt ned foten, funderat på hur roligt det var för företrädaren Annika Billström (s) att bli över- och förbikörd av sin egen partiordförande, och sagt ifrån:
- Nej, detta är en politik som gör att att jag, med dåvarande statsministern Rikard Sandlers (s) ord, hellre ser att jag faller än att hela förtroendet för politisk tilltro förfaller.

24 april: Veckan som var

Vad hände i veckan som gick?
Jag skulle vilja säga: En politiskt mycket händelserik vecka.
1. Allra viktigaste var att Allianspartierna nu framstår som mer regeringsdugliga än oppositionen. För fyra år sedan var de två stora frågorna regeringsdugligheten och förmågan att hantera den svenska ekonomin.
(Den största sakfrågan, fastighetsskattens utformning, står ju nästan inte ens på dagordningen 2010; ingen tror annat än att socialdemokraterna och dess stödpartier kommer att låta bli att återinföra det som en gång var på det området.)
2. Det framgick väldigt klart att oppositionen inte bara är splittrad utan oförmögen att lösa inbördes konflikter då man beslöt anordna folkomröstning i Stockholmsregionen – ungefär 25 procent av väljarna – för att komma förbi förbifarten. Så skapades Förbifart Sahlin. Den kommer att stå henne dyrt i politisk mening: Vända kappan efter vinden duger inte.
3. Oppositionens agerande väcker nya frågor. Vilken politik skall Sverige skall föra. Vilka fler frågor skall avgöras genom folkomröstning? Svenska truppernas vara eller icke vara i Afghanistan? Hur mycket av jobbskatteavdraget skall vara kvar? Om undantagen i Lagen om anställningsskydd skall finnas kvar eller ej? Införande av kilometerskatt? Friskolornas framtid? Nej, väljarna kommer inte att få besked förrän efter valet – detta skapar redan nu stor oro måste man säga.