Vem skall bestämma om hur kommunerna skall använda sina pengar?
Om det har jag ett meningsutbyte med Ulla Andersson (v) som - som så ofta - får företräda hela den rödgröna röran. Formellt gäller det tilläggsbudgeten 2009/2010:
Jag återger hela - det är en bra och klargörande debatt!
Gunnar Andrén (anförande 113):
Fru talman!
Efter den fullödiga redovisningen av helikopterfrågan i tilläggsbudgeten som Allan Widman och Peter Rådberg har gett kan jag glädjande nog koncentrera mig på andra sidor av budgeten.
Det är en glädje att kunna konstatera att Sverige har god ekonomi. Utgifterna ökar med 3,8 miljarder, och utgiftsminskningarna är ungefär 1,2 miljarder. Vi tar i anspråk ökade anslagsförändringar med ungefär 2,6 miljarder kronor, men budgeteringsmarginalen är fortfarande 28,6 miljarder kronor.
Det är en betydande summa, och det är ett styrkebälte för svensk ekonomi att vi har en sådan statsbudget.
En annan sak som inte har tagits upp tidigare är att regeringen har begärt en vidgning av ramen för att ta upp lån i Riksgäldskontoret för studielån, bland annat mot bakgrund av att fler personer har börjat studera med studiemedel. Det kan vara ett resultat av lågkonjunkturen. Det ska icke bestridas att det kan vara så.
Finansutskottet har till och med funnit under beredningen att det behövs ytterligare medel, och vi gör det möjligt att ta upp ytterligare medel om det behövs under särskilt det andra halvåret av 2010.
Fru talman!
Jag ska gå in på infrastrukturområdet. Vi föreslår för tiden 2010–2021 att ett nytt redovisningssystem inrättas, ungefär som ledamoten Anna Lilliehöök har redogjort för. Det är viktigt för transparensen att man kan se vart pengarna tar vägen.
Här finns en betydande skillnad i frågan mellan inte minst Vänsterpartiet och Alliansen. Man skulle kunna tro att Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet har haft Björn Rosengren som konsult när det gäller att se till hur man finansierar sina ytterligare infrastruktursatsningar. Man tar upp lån till allt, men det är inte samma sak som finansiering. Man går också emot medfinansiering.
Jag vill gärna säga till Ulla Andersson, som har gått så hårt emot detta, att hon får ta sina egna partikamrater i upptuktelse när de går med på sådana saker.
Om man åker vägen förbi Gävle från Stockholmshållet kommer man strax till Hudiksvall.
Där har man anslagit 30 miljoner kronor för att förbättra förbindelserna runt Enånger.
Ännu värre, fru talman, är det i talmannens egen kommun Sundsvall.
Där har man i full politisk enighet anslagit 250 miljoner kronor.
Även Vänsterpartiet var överens om detta.
Varför gör man så?
Jo, man tror naturligtvis att det är nyttigt för näringslivet. Det är bra för kommunen.
Om man fortsätter längs Norrlandskusten kommer man till Skellefteå och Piteå. Där är man villig att satsa 200 miljoner kronor bara för planeringen av Norrbotniabanan.
Någonstans får de som i en reservation går så häftigt mot kommunal medfinansiering ta sina egna partimedlemmar i upptuktelse.
Vi kan inte ha det så att man för en politik i riksdagen och en helt annan i kommunerna.
Något nytt är inte kommunal medfinansiering. Nina Lundström (fp) som är ledamot i finansutskottet har upplyst mig om att under perioden 2004–2009, under den tid socialdemokratiska regeringen ledde landet, togs det upp mellan 400 och 500 miljoner årligen i samfinansiering.
Fru talman! Jag tycker att reservation 2 är att slå ett jättelikt hål i luften.
(Applåder)
Anf. 114 Ulla Andersson (v) replik:
Fru talman!
När det gäller infrastrukturens betydelse för näringslivet brukar stora näringslivsföreträdare säga om vad de tycker ska göras för att förbättra näringsklimatet att om vi sköter infrastrukturinvesteringarna så klarar de sig själva. Men det väljer ni att inte göra. Ni väljer att övervältra det ansvaret genom indirekt tvång på kommuner, landsting och företag.
På det sättet skapar ni en dyrare finansiering. Gunnar Andrén vet att det finns ingen som lånar billigare än staten.
När vi i finansutskottet – Gunnar Andrén sitter själv i finansutskottet – träffade den delegation som regeringen har tillsatt, med representanter från kommuner och landsting, fick vi veta hur de såg på medfinansiering. Man var enig över partigränserna om att det inte var en modell man vill ha. Men om man känner sig tvingad att vara med är man tvungen att hantera situationen. Det deklarerade man där, över partigränserna. Det gällde även de borgerliga företrädarna. När man sitter där i en kommun och har ansvar för hela kommunens utveckling är det inte alltid lätt att prioritera i vad som behöver göras och vad som är viktigast just då.
Jag har två gånger under debatten i dag läst ur rapporten från Sveriges Kommuner och Landsting. Vi kan läsa hur kommuner känner sig tvingade att vara med och finansiera för att över huvud taget komma i fråga för infrastrukturinvesteringar och viktiga projekt. Är det så det ska gå till? Det kan väl inte vara meningen att kommuner och landsting ska vara tvingade att ta statens ansvar för att se till att ha en fungerande infrastruktur och att den byggs ut, underhålls och utvecklas?
Anf. 115 Gunnar Andrén (fp) replik:
Fru talman!
Ulla Andersson och jag företräder lite olika delar av landet. I den här regionen (Stockholmsregionen) har vi under en följd av år, som Ulla Andersson uttrycker det, varit tvingade att medverka till olika investeringar. Det beror på att det har varit otillräckliga statliga investeringar kring Storstockholm. Vi har i den här regionen bedömt att de investeringar som vi behöver göra här är så viktiga för medborgarna och näringslivets utveckling att de har varit goda investeringar.
I till exempel Sundsvall har man också gjort exakt den bedömningen, nämligen att det är bra för regionen.
Det är en svår avvägning som man måste göra, men man kan inte få pengar utan att själv medverka.
Det är det som är själva dilemmat. Man måste göra prioriteringar.
Jag reagerade mot en annan sak, nämligen mot vad ni skriver i reservation 4, som ni har yrkat bifall till. Ni tycker att man inte ska tillåta dem att göra detta i Sundsvall, för att ta det exemplet.
Jag värnar den kommunala självstyrelsen i Sundsvall – de måste få göra som de vill med sina pengar. Vi här i riksdagen ska inte lägga oss i om de vill bygga bron om de tror på detta i Sundsvall.
Så är det på många olika håll – man behöver dessa investeringar. I Grums finns det ett annat exempel med en rondell. De behöver detta för att utveckla sin egen region.
Jag tänker inte medverka genom att rösta på den reservation som i praktiken förbjuder dem detta.
Anf. 116 Ulla Andersson (v) replik:
Fru talman!
Jag har varit kommunalpolitiker i många år, och jag vet att man även tidigare har kunnat tidigarelägga infrastrukturprojekt och lånat pengar till Vägverket eller Banverket. På den tiden var det kommunen som själv valde det för att få företräde i kön. Man tyckte inte alltid att det var bra, men man såg att det fanns möjligheter i detta. Nivåerna då låg på ungefär 400 miljoner per år, och i dag ligger de på 2 miljarder. Och kommunerna känner sig tvingade, Gunnar Andrén. Ni har infört ett system som bygger på att det ska vara kommunal medfinansiering. Det är det som är den stora skillnaden. Varför ska kommuner tvingas välja mellan investeringar i förskolor? Även ni vill väl ha minskade barngrupper i förskolan? Ja, du nickar, men det tror jag inte eftersom de ökar. Även ni skulle väl vilja ha mindre klasstorlekar? Nej, det tror jag inte, för även där ser det ganska dåligt ut just nu? Eller hur? Varför ska man i Gävle, Sundsvall, Piteå, Skellefteå och Simrishamn behöva välja att ta ansvar för statens finanser när statens finanser ser så mycket bättre ut än vad kommunernas ekonomi gör och kommer att göra de närmaste åren? Kommunerna har det verkligen kämpigt, medan statens ekonomi ser ut att gå väldigt bra. Varför ska man då övervältra statens kostnader på kommuner och landsting? Det är det som är den stora frågan. Varför inte ta det ansvar man är satt att ta, att hålla i de statliga infrastrukturinvesteringarna? Det är det minsta man kan kräva av en regering som säger sig ha några ambitioner på näringslivsområdet.
Anf. 117 Gunnar Andrén (fp) replik:
Fru talman!
Jag har ett viktigt tillkännagivande om vad som skiljer oss på allianssidan från åtminstone Ulla Andersson:
Vi har ingen statlig sedelpress.
De pengar som Ulla Andersson vill att staten ska investera på olika håll måste man ta någonstans.
De finns säkert på något sätt.
Men om Ulla Andersson vill att man ska ge mer pengar till kommunerna måste hon säga det.
Man kan inte använda samma pengar två gånger, och det är exakt det Ulla Andersson säger: Man ska använda samma pengar två gånger.
Det kan man inte – det är helt omöjligt.
Jag måste säga om den här reservationen att många kommuner som vill göra det bra för sina invånare måste reagera mot att ni i riksdagen från Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet i praktiken vill förhindra det.
Varför vill många kommuner gå in här med pengar?
Ni kanske kommer ihåg att det fanns en samhällsbyggnadsminister som hette Björn Rosengren. Mellan 1998 och 2002 åkte han kors och tvärs över detta land och lovade vägar, järnvägar och så vidare. Uppriktigt sagt, fru talman, saknades det ganska mycket pengar till detta. Därför har nog många kommuner känt sig ganska tvingade att se till att medverka till finansieringen av de vägar som man blev lovade men inte fick några pengar till men nu måste byggas, och därför måste man se till att finansiera detta delvis på egen hand.
Jag tror att det är en viktig orsak till att det har blivit så här, som Nina Lundström påpekar i SKL:s rapport. Redan mellan 2004 och 2009 var det satsningar på mellan 400 och 500 miljoner kronor - per år.
torsdag 17 juni 2010
16 juni: Om vem som skall bestämma
Först årets sista partiledaredebatt i riksdagen - där oppositionens tom- och gnatighet framstår som allt mer påtaglig. Varför är det så?
Jag tror att det ligger i själva konceptet, att söka smälta samman ett maktparti med ett rent ideologiskt och ett ideellt. Det blir för många ingångar för att en helhet skall vara möjlig. Den rödgröna röran blir i längden inte trovärdig därför att utgångarna blir lika många som ingångarna.
Det spretar.
Finns inte samma problem inom Alliansen? Nej, där finns i grunden en annan syn på vart man vill gå, mer valfrihet, mer personligt ansvar, en stark men begränsad offentlighet.
Det är detta som leder till slutsatsen:
De som skall bestämma är de enskilda, över allt mer, sin inkomst, valet av livssituation. Medan De rödgröna vill själva styra de enskildas liv.
Statsminstern vinner debatten med oppositionsledaren.
Skolministern vinner duellen med gröna språkröret.
Socialministern vinner kampen om det civila samhället med vänsterledaren.
Näringsministern är också osedvanligt på hugget i några repliker men attackerna är mer problematiska eftersom de också har en udd som är riktad inåt mot kritiker i det egna partiet - hur det skall sluta vet ingen.
Jag tror att det ligger i själva konceptet, att söka smälta samman ett maktparti med ett rent ideologiskt och ett ideellt. Det blir för många ingångar för att en helhet skall vara möjlig. Den rödgröna röran blir i längden inte trovärdig därför att utgångarna blir lika många som ingångarna.
Det spretar.
Finns inte samma problem inom Alliansen? Nej, där finns i grunden en annan syn på vart man vill gå, mer valfrihet, mer personligt ansvar, en stark men begränsad offentlighet.
Det är detta som leder till slutsatsen:
De som skall bestämma är de enskilda, över allt mer, sin inkomst, valet av livssituation. Medan De rödgröna vill själva styra de enskildas liv.
Statsminstern vinner debatten med oppositionsledaren.
Skolministern vinner duellen med gröna språkröret.
Socialministern vinner kampen om det civila samhället med vänsterledaren.
Näringsministern är också osedvanligt på hugget i några repliker men attackerna är mer problematiska eftersom de också har en udd som är riktad inåt mot kritiker i det egna partiet - hur det skall sluta vet ingen.
onsdag 16 juni 2010
15 juni: Parentationen över Jörgen Johansson
Alla står upp när Talmannen (Per Westerberg) kl 15.00 denna dag börjar tala. Det handlar om Jörgen Johansson, framliden riksdagsman (c), se tidigare blogginlägg.
Jag satt bredvid Jörgen i nästan åtta år i skatteutskottet.
När ni läser detta, vill jag säga: Jörgen var min vän.
Talmannen::
Ärade riksdagsledamöter! Vi har nåtts av beskedet att riksdagsledamoten Jörgen Johansson har avlidit efter en kort tids sjukdom.
Våra tankar går i denna stund till Jörgen Johanssons anhöriga och närmaste, hans hustru Anne-Marie och deras familj och vänner.
Men vi är också många här som känner sorg och saknad över att ha förlorat en kamrat och kollega.
Jörgen Johansson föddes den 26 september 1947 och var hemmahörande i Medåker i Arboga kommun.
Han utbildade sig till ingenjör och engagerade sig politiskt. Han blev medlem i Centerpartiet 1965 och kom in i riksdagen 2002. Under nuvarande mandatperiod var Jörgen ledamot i skatteutskottet. Jörgen var också utsedd att vara Centerpartiets skattepolitiske talesman och ansvarade för partiets kommunalekonomiska frågor i riksdagen.
Jörgen hade en lång politisk erfarenhet från kommunpolitiken i Arboga och landstingspolitiken i Västmanlands läns landsting. Han hade också en lång rad uppdrag i kommunförbund och landstingsförbund vilket gav honom en gedigen plattform att utgå ifrån i sitt arbete med riksdagens skattepolitik.
Jörgens djupa intresse och grundliga kunskaper inom skatteområdet respekterades och uppskattades av alla, oavsett politisk tillhörighet. Han hade en förmåga och vilja att se de politiska problemen, ibland dessutom förmedla dem till sin omgivning så att alla förstod hur komplicerade och svårförklarade uppgifterna var, för att sedan fundera fram ett förslag till lösning.
Många gånger kontaktades Jörgen av enskilda personer, företag och organisationer som efter första samtalet med Jörgen uppfattade det som att Jörgen försvarade systemet. Men Jörgen såg möjligheter i problemen och efter någon veckas funderande och diverse kontakter med Finansdepartementet, skattemyndigheten och andra användbara kontakter i sitt nätverk så återkom Jörgen med en idé till lösning.
En del av er känner säkert igen detta i frågor om fastighetsbeskattningens många olika turer och beskattningen av vindkraftskooperativen.
Jörgen var alltid väldigt mån om att göra ett bra intryck. Han var mån om sitt utseende och var alltid väl förberedd och påläst. Han hade alltid ordning och reda och struktur i sitt arbete.
Han var en man med stort hjärta och engagemang, en bra mentor och kompis för sina partikolleger. Han uppmuntrade både nya ledamöter och kanslipersonalen till att ta för sig och växa i sina roller.
Vi minns Jörgen som en väldigt varm, intelligent, humoristisk, sympatisk person, med glimten i ögat, ett leende på läpparna och ett knippe rävar bakom öronen.
Vi kommer ihåg Jörgen som en social och ambitiös kollega. En oerhört hjälpsam person som vi nu tackar och hyllar för hans insatser i riksdagen och samhället.
Vi hedrar nu riksdagsledamoten Jörgen Johansson med en stunds tystnad.
Jag satt bredvid Jörgen i nästan åtta år i skatteutskottet.
När ni läser detta, vill jag säga: Jörgen var min vän.
Talmannen::
Ärade riksdagsledamöter! Vi har nåtts av beskedet att riksdagsledamoten Jörgen Johansson har avlidit efter en kort tids sjukdom.
Våra tankar går i denna stund till Jörgen Johanssons anhöriga och närmaste, hans hustru Anne-Marie och deras familj och vänner.
Men vi är också många här som känner sorg och saknad över att ha förlorat en kamrat och kollega.
Jörgen Johansson föddes den 26 september 1947 och var hemmahörande i Medåker i Arboga kommun.
Han utbildade sig till ingenjör och engagerade sig politiskt. Han blev medlem i Centerpartiet 1965 och kom in i riksdagen 2002. Under nuvarande mandatperiod var Jörgen ledamot i skatteutskottet. Jörgen var också utsedd att vara Centerpartiets skattepolitiske talesman och ansvarade för partiets kommunalekonomiska frågor i riksdagen.
Jörgen hade en lång politisk erfarenhet från kommunpolitiken i Arboga och landstingspolitiken i Västmanlands läns landsting. Han hade också en lång rad uppdrag i kommunförbund och landstingsförbund vilket gav honom en gedigen plattform att utgå ifrån i sitt arbete med riksdagens skattepolitik.
Jörgens djupa intresse och grundliga kunskaper inom skatteområdet respekterades och uppskattades av alla, oavsett politisk tillhörighet. Han hade en förmåga och vilja att se de politiska problemen, ibland dessutom förmedla dem till sin omgivning så att alla förstod hur komplicerade och svårförklarade uppgifterna var, för att sedan fundera fram ett förslag till lösning.
Många gånger kontaktades Jörgen av enskilda personer, företag och organisationer som efter första samtalet med Jörgen uppfattade det som att Jörgen försvarade systemet. Men Jörgen såg möjligheter i problemen och efter någon veckas funderande och diverse kontakter med Finansdepartementet, skattemyndigheten och andra användbara kontakter i sitt nätverk så återkom Jörgen med en idé till lösning.
En del av er känner säkert igen detta i frågor om fastighetsbeskattningens många olika turer och beskattningen av vindkraftskooperativen.
Jörgen var alltid väldigt mån om att göra ett bra intryck. Han var mån om sitt utseende och var alltid väl förberedd och påläst. Han hade alltid ordning och reda och struktur i sitt arbete.
Han var en man med stort hjärta och engagemang, en bra mentor och kompis för sina partikolleger. Han uppmuntrade både nya ledamöter och kanslipersonalen till att ta för sig och växa i sina roller.
Vi minns Jörgen som en väldigt varm, intelligent, humoristisk, sympatisk person, med glimten i ögat, ett leende på läpparna och ett knippe rävar bakom öronen.
Vi kommer ihåg Jörgen som en social och ambitiös kollega. En oerhört hjälpsam person som vi nu tackar och hyllar för hans insatser i riksdagen och samhället.
Vi hedrar nu riksdagsledamoten Jörgen Johansson med en stunds tystnad.
15 juni: Riksdagsinlägg om Riksbanken
Jag har tillfälle att tala om riksbankens ekonomiska politik 2007-2009 samt förslagen till utredning och utvärdering och kommande förslag till ändring i riksbankslagen:
"Anf. 43 GUNNAR ANDRÉN (fp):
Herr talman!
Jag börjar med att yrka bifall till förslagen i finansutskottets båda betänkanden.
Så långt kommen i debatten gjorde jag en kontroll utanför riksdagen för att se om det hade samlats några människomassor för att lyssna på debatten.
Jag kunde konstatera att så inte var fallet.
Om vi däremot hade befunnit oss i motsvarande parlament i till exempel Aten eller Reykjavik hade vi varit säkra på att människorna skulle vara upprörda över den penningpolitik som hade förts i deras respektive länder.
Det är, herr talman, viktigt att kunna konstatera att den svenska penningpolitiken har varit mycket framgångsrik jämfört med många andra länder under de år vi nu utvärderar.
Jag tog med mig denna lilla papperslapp i talarstolen. (En 20-kronorssedel:)
Jag noterar att den är underskriven med två namn, nämligen riksbanksfullmäktiges ordförande Johan Gernandt och riksbankschefen Stefan Ingves.
Man kan fråga sig vad den här lappen representerar. Produktionskostnaden för en 20-kronorssedel, en ”Selma”, torde vara något öre, men den representerar något helt annat, nämligen förtroendet för penningvärdet.
Den representerar något man kan köpa någonting för. Den är inte bara en papperslapp.
För oss som har att se till hur lagstiftningen fungerar för Riksbanken är det otroligt viktigt att förtroendet bland människorna för Riksbanken hela tiden kan upprätthållas. Annars råkar man i olag, och annars blir det demonstrationer utanför parlamenten.
Det är alltid lättare att vara efterklok. Precis som andra har sagt kan den penningpolitik som fördes av Riksbanken i början av 2008 och fram till sommaren i efterhand förses med vissa frågetecken. Därför är det klokt att låta oberoende ekonomer utvärdera detta och se vilka motiv som möjligen fanns för den höjda reporäntan vid det tillfället.
I övrigt, herr talman, tror jag att det är viktigt att minnas att vårt land är oerhört beroende av att vi har en kreditpolitik som gör att vår export kan fungera. Varje kapitalinvestering som görs i form av ett köp av en svensk bil, Volvo, Saab eller Scania, åtföljs ofta av ett kreditpaket till andra länder. Vi vet att under den här perioden hade svenska företag haft betydande svårigheter när den internationella kreditmarknaden bröt samman. Man måste också värdera penningpolitiken mot den bakgrunden att den svenska fungerade bra. Vi ser att den svenska exporten har fungerat bra. Vi måste också notera att de svenska bankerna i framför allt Baltikum och Ukraina ställde den inhemska penningpolitiken på mycket svåra prov under den här perioden.
Herr talman! Jag ska inte förlänga debatten. Jag yrkar bifall till förslagen i båda betänkandena.
"Anf. 43 GUNNAR ANDRÉN (fp):
Herr talman!
Jag börjar med att yrka bifall till förslagen i finansutskottets båda betänkanden.
Så långt kommen i debatten gjorde jag en kontroll utanför riksdagen för att se om det hade samlats några människomassor för att lyssna på debatten.
Jag kunde konstatera att så inte var fallet.
Om vi däremot hade befunnit oss i motsvarande parlament i till exempel Aten eller Reykjavik hade vi varit säkra på att människorna skulle vara upprörda över den penningpolitik som hade förts i deras respektive länder.
Det är, herr talman, viktigt att kunna konstatera att den svenska penningpolitiken har varit mycket framgångsrik jämfört med många andra länder under de år vi nu utvärderar.
Jag tog med mig denna lilla papperslapp i talarstolen. (En 20-kronorssedel:)
Jag noterar att den är underskriven med två namn, nämligen riksbanksfullmäktiges ordförande Johan Gernandt och riksbankschefen Stefan Ingves.
Man kan fråga sig vad den här lappen representerar. Produktionskostnaden för en 20-kronorssedel, en ”Selma”, torde vara något öre, men den representerar något helt annat, nämligen förtroendet för penningvärdet.
Den representerar något man kan köpa någonting för. Den är inte bara en papperslapp.
För oss som har att se till hur lagstiftningen fungerar för Riksbanken är det otroligt viktigt att förtroendet bland människorna för Riksbanken hela tiden kan upprätthållas. Annars råkar man i olag, och annars blir det demonstrationer utanför parlamenten.
Det är alltid lättare att vara efterklok. Precis som andra har sagt kan den penningpolitik som fördes av Riksbanken i början av 2008 och fram till sommaren i efterhand förses med vissa frågetecken. Därför är det klokt att låta oberoende ekonomer utvärdera detta och se vilka motiv som möjligen fanns för den höjda reporäntan vid det tillfället.
I övrigt, herr talman, tror jag att det är viktigt att minnas att vårt land är oerhört beroende av att vi har en kreditpolitik som gör att vår export kan fungera. Varje kapitalinvestering som görs i form av ett köp av en svensk bil, Volvo, Saab eller Scania, åtföljs ofta av ett kreditpaket till andra länder. Vi vet att under den här perioden hade svenska företag haft betydande svårigheter när den internationella kreditmarknaden bröt samman. Man måste också värdera penningpolitiken mot den bakgrunden att den svenska fungerade bra. Vi ser att den svenska exporten har fungerat bra. Vi måste också notera att de svenska bankerna i framför allt Baltikum och Ukraina ställde den inhemska penningpolitiken på mycket svåra prov under den här perioden.
Herr talman! Jag ska inte förlänga debatten. Jag yrkar bifall till förslagen i båda betänkandena.
15 juni: Utskott och debatt
Daen börjar med s.k. förmöte i finansutskottet där vi diskuterar utformningen av finansutskottets betänkande över 15 april-budgeten. Jag har varit med i högsta grad och skrivit till - mer än om - den inledande delen: Grekandskrisen hade ju inte inträffat när regeringens proposition till riksdagen kom och jag menar - jag känner mig som en buse, allt annat än lovande - att försiktighet är påkallad trots mycket goda siffror och beröm för Sverige.
Säkerhetsmarginaler behövs i denna internationella turbulens, här visar vi att vi inte litar på någon sedelpress.
Också samordningen av den ekonomiska politiken i Europa diskuteras.
Det är lite omvända världen: jag menar fortfarande att euro-medlemskap vore ett styrkebälte men samtidigt är jag skeptisk till långtgående samarbetsintentioner vad gäller information etcetera när det gäller de nationella parlamentens styrande och beslutande makt över budgeten och de nationella ekonomierna.
Jag tycker att socialdemokraternas nej alltför mycket präglas av "vi skall vara emot" medan man i själva verket är mer på den linje jag företräder.
EU-kommissionen bör inte få ökad ekonomisk makt över de nationella ekonomierna.
Säkerhetsmarginaler behövs i denna internationella turbulens, här visar vi att vi inte litar på någon sedelpress.
Också samordningen av den ekonomiska politiken i Europa diskuteras.
Det är lite omvända världen: jag menar fortfarande att euro-medlemskap vore ett styrkebälte men samtidigt är jag skeptisk till långtgående samarbetsintentioner vad gäller information etcetera när det gäller de nationella parlamentens styrande och beslutande makt över budgeten och de nationella ekonomierna.
Jag tycker att socialdemokraternas nej alltför mycket präglas av "vi skall vara emot" medan man i själva verket är mer på den linje jag företräder.
EU-kommissionen bör inte få ökad ekonomisk makt över de nationella ekonomierna.
tisdag 15 juni 2010
14 juni: Välj mig! (?)
Så står det i reklamen på SL:s bussar och tunnelbana. Det är Akademibokhandeln som annonserar för lobbyisten Thomas Bodströms (s) bok Lobbyisten.
"Väl mig!
Jag lovar att avslöja allt om det smutsiga spelet", lovar Bodström - en sakkunnig person i ämnet, det är ostridigt.
Men visst väcker reklamen frågor. Bodström, lobbyist, smutsigt spel, Akadedemibokhandeln.
Bodström föreslog ju nyligen att TV-reklam bara borde sändas på tider då ingen tittar, själv lever han knappast som han lär. För i så fall skulle den braskande reklamen om hans bok snarast stått på baksidan av ett avfallskärl i en svart kolkällare.
Nu skall man emellertid vara snäll, och det är ju i grunden Bodström också - även om opportunismen ibland spelar honom små spratt. Jag hoppas att Bodström får en trevlig vistelse i USA efter valet den 19 september . Det är han värd. Och löften till familjen, som han givit om USA-vstielsen, skall man hålla.
Men min röst, den får han inte.
Jag skulle aldrig välja Bodström - om jag ens hade råd med alla hans skattehöjarlöften.
"Väl mig!
Jag lovar att avslöja allt om det smutsiga spelet", lovar Bodström - en sakkunnig person i ämnet, det är ostridigt.
Men visst väcker reklamen frågor. Bodström, lobbyist, smutsigt spel, Akadedemibokhandeln.
Bodström föreslog ju nyligen att TV-reklam bara borde sändas på tider då ingen tittar, själv lever han knappast som han lär. För i så fall skulle den braskande reklamen om hans bok snarast stått på baksidan av ett avfallskärl i en svart kolkällare.
Nu skall man emellertid vara snäll, och det är ju i grunden Bodström också - även om opportunismen ibland spelar honom små spratt. Jag hoppas att Bodström får en trevlig vistelse i USA efter valet den 19 september . Det är han värd. Och löften till familjen, som han givit om USA-vstielsen, skall man hålla.
Men min röst, den får han inte.
Jag skulle aldrig välja Bodström - om jag ens hade råd med alla hans skattehöjarlöften.
måndag 14 juni 2010
14 juni: Ett år sedan
Ur min blogg den 14 juni 2009:
Dagens resetips
Är du resgalen?
Besök T-centralen!
Dagens resetips
Är du resgalen?
Besök T-centralen!
13 juni: Jörgen Johansson (c) död
Sent denna söndagskväll, som varit ömsom vacker, ömsom regnig, nås jag av meddelandet att riksdagskollegan Jörgen Johansson (c) i Arboga - en stad som jag ju passerade så sent som i går och då tänkte på just Jörgen som jag visste var svårt sjuk - gått bort.
Det är mycket tråkigt och mina tankar går omgående till hans hustru som jag nu träffat några gånger under Jörgens sjukdom och som då varit Jörgen till hjälp i riksdagen.
För kort tid sedan hade jag det plågsamma upppdraget att meddela vår riksdagsgrupp att centerkollegan drabbats av nya fysiska motgångar som skulle komma att visa sig vara svårbehandlade. Det visade sig nu att Jörgen, som jag haft så mycket att göra med de senaste åtta åren, fick en ännu kortare tid till på jorden än vad många nog fruktat när han i mitten av maj fick läkarbesked om att den cancer han drabbats av spridit sig.
Före sin tid som riksdagsledamot och ledamot i skatteutskottet, var Jörgen under lång tid framför allt landstingsråd (c) i Västmanland men långt dessförinnan en av alla dessa centerpartister som skolats i föreningsrörelse och ungdomsförbund, i kommunalpolitiken och i sitt parti. Långväga arbete och högt förtroende, sådant som medierna inte kan skapa och inte bryta ned, präglade Jörgen Johansson.
Nu finns han inte mer. Jag kommer att minnas Jörgen Johansson (1947-2010) med värme och respekt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
