Från 1 mars får tidningen Dagens Nyheter sin 23:e chefredaktör (Hans Bergström har varit det två gånger).
Det känns roligt - jag var den förste som anställde den unge lovande skribenten Peter Wolodarski, på 1990-talet på tidningen NU Det liberala nyhetsmagasinet.
(Jag var där den 3:e chefredaktören, efter grundaren 1983 Lars Leijonborg och senare Bengt Schöier.)
Här är chefredaktörslängden på Dagens Nyheter:
2013 - Peter Wolodarski, chefredaktör från 1 mars 2013
2009-2013 Gunilla Herlitz, chefredaktör (1 nov 2009-28 febr 2013)
2006-2009 Thorbjörn Larsson, chefredaktör (4 sept 2006 - 31 okt 2009)
2003-2006 Jan Wifstrand, chefredaktör (sept 2003 - 3 sept 2006)
2001-2003 Hans Bergström, chefredaktör
2000-2001 Anders Johnson, chefredaktör, ledarredaktionen
1998-2001 Joakim Berner, chefredaktör chef för allmänna redaktionen
1995-1997 Anders Mellbourn chefredaktör, allmänna redaktionen
1995-2000 Hans Bergström, chefredaktör, politiska redaktionen
1982-1995 Christina Jutterström, chrefredaktör, allmänna redaktionen
1982-1998 Arne Ruth, chefredaktör, kulturredaktionen
1981-1982 Bengt Dennis, chefredaktör, allmänna redaktionen
1979-1994 Svante Nycander, chefredaktör, politiska redaktionen
1976-1982 Per Wästberg, chefredaktör, kulturredaktionen
1975-1981 Hans Ingvar Johnson,chefredaktör, allmänna redaktionen
1959-1962 Sten Hedman administrativ chefredaktör
1960-1978 Sven-Erik Larsson, chefredaktör, politiska redaktionen
1960-1975 Olof Lagercrantz, chefredaktör, kulturredaktionen
1946-1959 Herbert Tingsten, chefredaktör
1922-1946 Sten Dehlgren, huvudredaktör, från 1923 chefredaktör
1912 Sidney Abrahams (5 maj - 27 juli, för OS-upplagan Stadion Edition)
1898-1921 Otto von Zweigbergk, huvudredaktör
1889-1898 Fredrik Vult von Steijern, huvudredaktör
1864-1889 Rudolf Wall, grundare, huvudredaktör
söndag 17 februari 2013
tisdag 12 februari 2013
12 febr: Överväger att lämna riksdagen ...
Man kanske skulle överväga att lämna riksdagen, det är ju aktuellt i dessa dagar.
Om någon - hittills är det ingen - till exempel föresloge att man kunde göra det mot en ersättning på 4 miljoner kr, då kunde man kanske överväga saken, självfal förutsatt att varenda krona vore utbetald.
Man skulle i detta detta erskänt okorrmperade Sverige (mmmm, hum) helt enkelt kunna göra riksdagsplatserna till en handelsvara: Kan jag får köpa din riksdagsplats med budget- och lagstiftningsmakt för 5, 10 eller kanske 50 miljoner kr?
Nja, uppriktigt sagt funderar jag - hoppas jag att ni förstår - inte på det, jag känner en förplitelse gentemot väljarna att fullfölja mitt uppdrag: Att kandidera är ju också att lova göra så gott man kan under en hel mandatperiod.
Och till det hör inte att sälja sig för något enda belopp.
Totalt förakt över den ledamot i Sveriges riksdag som i dessa dagar gjort sin plats till en handelsvara, som förhandlar med sitt parti om att lämna sin plats bara han får bra betalt - och utbetalt.
Vilket parti tror ni att det rör sig om?
Hu vilka företrädare!Hu vilken ledning!
Och för partistödspengar, skattebetalarnas pengar!
Omoraliskt.
Oetiskt.
Men in förvånande som sett detta partis företrädare agera i riksdagen.
Om någon - hittills är det ingen - till exempel föresloge att man kunde göra det mot en ersättning på 4 miljoner kr, då kunde man kanske överväga saken, självfal förutsatt att varenda krona vore utbetald.
Man skulle i detta detta erskänt okorrmperade Sverige (mmmm, hum) helt enkelt kunna göra riksdagsplatserna till en handelsvara: Kan jag får köpa din riksdagsplats med budget- och lagstiftningsmakt för 5, 10 eller kanske 50 miljoner kr?
Nja, uppriktigt sagt funderar jag - hoppas jag att ni förstår - inte på det, jag känner en förplitelse gentemot väljarna att fullfölja mitt uppdrag: Att kandidera är ju också att lova göra så gott man kan under en hel mandatperiod.
Och till det hör inte att sälja sig för något enda belopp.
Totalt förakt över den ledamot i Sveriges riksdag som i dessa dagar gjort sin plats till en handelsvara, som förhandlar med sitt parti om att lämna sin plats bara han får bra betalt - och utbetalt.
Vilket parti tror ni att det rör sig om?
Hu vilka företrädare!Hu vilken ledning!
Och för partistödspengar, skattebetalarnas pengar!
Omoraliskt.
Oetiskt.
Men in förvånande som sett detta partis företrädare agera i riksdagen.
lördag 9 februari 2013
9 feb 2013: Inflation i sport (Vem vinner 63 m torrsim?)
Det pågår någon slags ishockeyturnering, Sverige har förlorat mot Tjeckien och möter i dag i en spännande (?) match Ryssland. Jag vet visserligen inte om vi sedan skall spela mot Finland också - men då blir det också spännande. Karjala cup, Oddset cup och allt vad det heter.
Det går inflation i dessa turneringar.
Är de tillkomna av kommersiella skäl?
Inflation i sport undergräver allvaret och spänningen, vi ser samma sak på skidor, utför och i längd.
Vem vinner - som i Pelle Svanslös - 63 meter torrsim?
Det går inflation i dessa turneringar.
Är de tillkomna av kommersiella skäl?
Inflation i sport undergräver allvaret och spänningen, vi ser samma sak på skidor, utför och i längd.
Vem vinner - som i Pelle Svanslös - 63 meter torrsim?
9 febr 2013: Friår (mp) - för alla?
Miljöpartiet, som veterligen saknar egen sedelpress, vill återinföra friåret.
(En anna gång ville man avskaffa räntan - mr visst efter en god kongressmåltid i Piteå, som dåvarande pressröret Peter Eriksson uttryckte saken.)
Friår med valfrihet - det är en fin tanke: Att man skall få betalt av någon annan för att inte jobba.
Och det går väl bra om några få gör det.
Men tänk om många, eller alla, skulle nappa på miljöpartiets idé, att man skall kunna ta friår först och jobba sedan? Vem skall då bestämma vem som får? Lottning?
Politisk opportunism.
Snurreruntpolitik (mp).
(En anna gång ville man avskaffa räntan - mr visst efter en god kongressmåltid i Piteå, som dåvarande pressröret Peter Eriksson uttryckte saken.)
Friår med valfrihet - det är en fin tanke: Att man skall få betalt av någon annan för att inte jobba.
Och det går väl bra om några få gör det.
Men tänk om många, eller alla, skulle nappa på miljöpartiets idé, att man skall kunna ta friår först och jobba sedan? Vem skall då bestämma vem som får? Lottning?
Politisk opportunism.
Snurreruntpolitik (mp).
9 febr 2013: Anonya politiker, anonyme Åkesson?
Nu skall jag berätta: Jag vägrar konsekvent - i egenskap av riksdagsman - att svara på enkäter som utlovar anonymitet. "Det hela är förstås anonymt" säger utfrågarna från Aftonbladet, andra tidningar, undersökningsinstitut och så vidare när jag först lovat att svara på deras frågor, om spelpolitik, skytte, försäkringsbolag, vad jag tycker om olika banker, försäkringskassan och jag vet inte vad.
- Nej, då vägrar jag, säger jag alltid - och bli en i bortfallet.
- Men om ni lägger ut mina svar så att envar kan se vad jag svarar, då är det i sin ordning.
- Nej, det kan jag inte göra. Vi frågar bara anonymt.
- Då får du inga svar från mig som riksdagsman. Jag är inte vald för att vara anonym, jag är vald för att företräda de åsikter jag har.
Men nu ser jag att sd-ledare Åkesson anser att också politiker kan vara anonyma på nätet. (Jag kan förstå varför vakt till 100 procent om sitt martyrskap, blir det problematiskat att också uppa åsikter. Vi har ju sett skillnaden mellan teori och verklighet i hans parti.)
Där har jag dessbättre en annan åsikt, som i nästan varje fråga, än Åkesson: Nej till anonyma politiker, på nätet och varsomhelt.
Sverigedemokraterna är inte bara Sveriges mest Sverigefientliga parti med - som de tror nationalism som intet annat är än - som isolationsim, utan nu vill de gå ett steg längre och också uppträda som anonyma opionionsförmedlare.
Näthatarnas vänner behöver inget politikerstöd.
- Nej, då vägrar jag, säger jag alltid - och bli en i bortfallet.
- Men om ni lägger ut mina svar så att envar kan se vad jag svarar, då är det i sin ordning.
- Nej, det kan jag inte göra. Vi frågar bara anonymt.
- Då får du inga svar från mig som riksdagsman. Jag är inte vald för att vara anonym, jag är vald för att företräda de åsikter jag har.
Men nu ser jag att sd-ledare Åkesson anser att också politiker kan vara anonyma på nätet. (Jag kan förstå varför vakt till 100 procent om sitt martyrskap, blir det problematiskat att också uppa åsikter. Vi har ju sett skillnaden mellan teori och verklighet i hans parti.)
Där har jag dessbättre en annan åsikt, som i nästan varje fråga, än Åkesson: Nej till anonyma politiker, på nätet och varsomhelt.
Sverigedemokraterna är inte bara Sveriges mest Sverigefientliga parti med - som de tror nationalism som intet annat är än - som isolationsim, utan nu vill de gå ett steg längre och också uppträda som anonyma opionionsförmedlare.
Näthatarnas vänner behöver inget politikerstöd.
9 feb 2013: Kd söker Adaktusson. Men tvärtom?
Kristdemokraterna har gjort till sin specalitet att leta efter kändisar. Björn Gillberg och Eva Rydberg lanserade vid något tillfälle, Anders Wijkman - vars politiska erfarenhet ej kan ifrågasättas, han har varit både moderat och folkpartist före kd-sejouren - kom senare och nu är det efter TV-kändisen Lars Adaktusson som efterträdare till Alf Svensson.
Varför inte Petra Mede? Eller Karlona Klüft eller Ingemar Stenmark? Eller någon väderpresentatör i TV?
Visst är det bra med kända namn, folk tycks ju rösta på dem.
Men man måste erkänna att för Sverige är det av mycket större värde att ha t.ex. Lena Ek (c) - tidigare - och ännu Olle Schmidt (fp) som företrädare i EU-parlamentet. De lyckas - precis som Maarit Paulsen - med saker som nästan aldrig kommer i tidningen eller i TV, men som har stor betydelse för den svenska kemikalipolitiken, vårt fondsparande eller djurtransporterna i Europa.
Kändis här hemma - javisst.
Men okänd i Bryssel, där spelar annat roll.
På samma sätt är det i riksdagen eller för den delen kommuner. Det är inte kändisskapet som avgör hur man har inflytande och påverkan på politiken i riksdagen, det är hur man arbetar.
Jag vet.
Jag är inte känd - men kan påverka.
Jag får väl säga om den utomordentlige journalisen Lars Adaktusson och kd:
Lycka till!
Men för Sveriges del är det viktigare att Olle Schmidt blir omvald.
Inte så känd i Sverige, det må vara. Men i Bryssel Sveriges kanske viktigaste politiker.
Varför inte Petra Mede? Eller Karlona Klüft eller Ingemar Stenmark? Eller någon väderpresentatör i TV?
Visst är det bra med kända namn, folk tycks ju rösta på dem.
Men man måste erkänna att för Sverige är det av mycket större värde att ha t.ex. Lena Ek (c) - tidigare - och ännu Olle Schmidt (fp) som företrädare i EU-parlamentet. De lyckas - precis som Maarit Paulsen - med saker som nästan aldrig kommer i tidningen eller i TV, men som har stor betydelse för den svenska kemikalipolitiken, vårt fondsparande eller djurtransporterna i Europa.
Kändis här hemma - javisst.
Men okänd i Bryssel, där spelar annat roll.
På samma sätt är det i riksdagen eller för den delen kommuner. Det är inte kändisskapet som avgör hur man har inflytande och påverkan på politiken i riksdagen, det är hur man arbetar.
Jag vet.
Jag är inte känd - men kan påverka.
Jag får väl säga om den utomordentlige journalisen Lars Adaktusson och kd:
Lycka till!
Men för Sveriges del är det viktigare att Olle Schmidt blir omvald.
Inte så känd i Sverige, det må vara. Men i Bryssel Sveriges kanske viktigaste politiker.
8 febr 2003: Två löjliga EU-kommentarer
Alla som följt förhandlingarna om EU:s långtidsbudget 2014-2021 - och det har jag haft tillfälle att göra dels som ledamot i EU-nämnden, dels - mindre - i skatteutskottet - vet att det under lång tid funnits starka krafter som önskat ta bort hela Sveriges EU-avgiftsnedsättning (kallad rabattt), dels önskat öka EU-budgeten totalt, dels satsa ännu mer på det omoderna jordbruket i Europa. Vi producerar för mycket mat med för gammal struktur. Vi kan inte äta mer, det är sanningen.
EU-avgiften har för Sveriges del hotat att bli 36 miljarder i ställeet för 32,5.
(Allt sådant måste förstås ställas mot vad man får tillbaka - men också där skulle det bli negativt.)
Genom mycket skickligt förhandlingsarbete minskar nu EU-budgeten totalt med 3 procent i stället för att öka 5, det har förekommit många siffror däremellan. Samtidigt minskar på så sätt Sveriges totala utgift för EU-medlemskapet med ungefär en halv miljard kronor, dock att av den förra avgiftsnedsättningen blir bara 80 procent kvar, tråkigt men något som måste vägas mot hela minskningen.
(Storbritannien har fördragsbestämd nedsättning, tack var Margaret Thatcher, Tyskland , Danmark och Finland har ingen vilket retar dem, för Estland, Lettland och Litauen, starkt bidragsberoende, gäller särskilda regler.)
Men när nu Sverige, efter samverkan med Tyskland, England, Holland, Danmark och Finland, lyckats driva igenom, mot vad åtminstone jag trodde var omöjligt mot Italien, Spaninen, Grekland, Irland och några till - förutom Polen och andra sent invalda länder som hungrar efter höjda bidrag och är urarga för att man inte får lika höga jordbrukssubventioner som franska bönder, som alla vill att Sverige och de andra "rika" länderna skall betala mer (läs: att Du som skattebetalarna bör betala ännu mer till Polen, Slovakien, Frankrike etc för deras ineffektiva jordbruk) - uttalar socialdemokraternas Magdalena Andersson att hon tycker att det är förskräckligt att te lyckats bättre och miljöpartiets Ulf Holm anser att det är hemskt att inte den svenska avgiftsnedsättningen blev permanent, detta av en f.d. EU-parlamentariker som dels önskat att Sverige skall lämna EU, dels tillhört en av de mest EU-expansiva partigrupperingarna i parlamentet.
Men allt detta går ju inte ihop. Man kan inte göra plus till minus.
Uppriktigt sagt - och jag är förvånad av den anledningen att Ulf Holm och Magdalena Andersson i grunden är verklighetsförankrade, förnuftiga poltiker.
Men här har de gjort sig försvarslösa mot den politiska opportunismens bacill.
Bedrövligt.
Mer vilseledande kommentarer, på sverigedemokratnivå nästan, får man leta efter.
Löjligt!
EU-avgiften har för Sveriges del hotat att bli 36 miljarder i ställeet för 32,5.
(Allt sådant måste förstås ställas mot vad man får tillbaka - men också där skulle det bli negativt.)
Genom mycket skickligt förhandlingsarbete minskar nu EU-budgeten totalt med 3 procent i stället för att öka 5, det har förekommit många siffror däremellan. Samtidigt minskar på så sätt Sveriges totala utgift för EU-medlemskapet med ungefär en halv miljard kronor, dock att av den förra avgiftsnedsättningen blir bara 80 procent kvar, tråkigt men något som måste vägas mot hela minskningen.
(Storbritannien har fördragsbestämd nedsättning, tack var Margaret Thatcher, Tyskland , Danmark och Finland har ingen vilket retar dem, för Estland, Lettland och Litauen, starkt bidragsberoende, gäller särskilda regler.)
Men när nu Sverige, efter samverkan med Tyskland, England, Holland, Danmark och Finland, lyckats driva igenom, mot vad åtminstone jag trodde var omöjligt mot Italien, Spaninen, Grekland, Irland och några till - förutom Polen och andra sent invalda länder som hungrar efter höjda bidrag och är urarga för att man inte får lika höga jordbrukssubventioner som franska bönder, som alla vill att Sverige och de andra "rika" länderna skall betala mer (läs: att Du som skattebetalarna bör betala ännu mer till Polen, Slovakien, Frankrike etc för deras ineffektiva jordbruk) - uttalar socialdemokraternas Magdalena Andersson att hon tycker att det är förskräckligt att te lyckats bättre och miljöpartiets Ulf Holm anser att det är hemskt att inte den svenska avgiftsnedsättningen blev permanent, detta av en f.d. EU-parlamentariker som dels önskat att Sverige skall lämna EU, dels tillhört en av de mest EU-expansiva partigrupperingarna i parlamentet.
Men allt detta går ju inte ihop. Man kan inte göra plus till minus.
Uppriktigt sagt - och jag är förvånad av den anledningen att Ulf Holm och Magdalena Andersson i grunden är verklighetsförankrade, förnuftiga poltiker.
Men här har de gjort sig försvarslösa mot den politiska opportunismens bacill.
Bedrövligt.
Mer vilseledande kommentarer, på sverigedemokratnivå nästan, får man leta efter.
Löjligt!
tisdag 5 februari 2013
5 febr 2013: Partier som bekämpar rikedom och företagande
De förändrade s.k. 3:12-reglerna - som handlar om enskildas eller småföretagares möjlighet att ta en en del av vinsten i sina företag som utdelning av kapital - har ändrats otaliga gånger. De är nu lite generösare än tidigare vad gäller möjigheten att ta ut vinster som kapitalvinster.
Tidigare har dessa varit orimligt dåliga, kapitalbildningen försvårats.
Men så fort de tidigare orimliga reglerna ändrats - och vinstutdelningen ökat i förhållande till arbetsinkomsterna - kallas detta skatteplanering.
Och då kan man lita på att socialdemokraternas och vänsterpartiets företrädare vill försämra regelverket. Mer skall gå till skatt, är deras gemensamma linje, förmodligen minst 100 procent.
Det är i deras ideologisk värld fult att bli rik, man skall beskattas så hårt att jobben och företagen försvinner utomlands, det är - mest vänsterpartiets - deras ideal.
Men utan framgångsrika företagare blir det inga företag, och utan företag blir det inga arbetsgivare, och utan arbetsgivare blir det inga anställda.
Socialdemokraterna och vänsterpartiet är experter på att bekämpa rikedom av alla de slag.
Jag anser att man skall bekämpa fattigdom.
Det är en avgörande skillnad.
Tidigare har dessa varit orimligt dåliga, kapitalbildningen försvårats.
Men så fort de tidigare orimliga reglerna ändrats - och vinstutdelningen ökat i förhållande till arbetsinkomsterna - kallas detta skatteplanering.
Och då kan man lita på att socialdemokraternas och vänsterpartiets företrädare vill försämra regelverket. Mer skall gå till skatt, är deras gemensamma linje, förmodligen minst 100 procent.
Det är i deras ideologisk värld fult att bli rik, man skall beskattas så hårt att jobben och företagen försvinner utomlands, det är - mest vänsterpartiets - deras ideal.
Men utan framgångsrika företagare blir det inga företag, och utan företag blir det inga arbetsgivare, och utan arbetsgivare blir det inga anställda.
Socialdemokraterna och vänsterpartiet är experter på att bekämpa rikedom av alla de slag.
Jag anser att man skall bekämpa fattigdom.
Det är en avgörande skillnad.
16 jan 2013: PRO riskerar pensionärernas pengar
I dag förvaltar AP-fonderna, sex stycken - Första, Andra, Tredje, Fjärde, Sjätte och Sjunde (som egentligen inte är en fond utan en organisation för att hantera placering av inbetalda pengar) - totalt cirka 885 miljarder kr (885.000.000.000 kr).
Första AP-fonden har ett kapital (2011) på 213 miljarder, Andra på 217 miljarder, Tredje på 214 miljarder och Fjärde på 210 miljarder.
Sjätte AP-fonden förvaltar ungefär 19 miljarder kr, lite i förhållande till de fyra stora men i grunden en helt enorm summa också det.
(Den femte, tillkommen 1988, försvann för mer än tio år sedan - 2001 - efter att tillsammans med den 1974 tillkomna fjärde fondstyrelsen - som det då hette - via ovisa riksdagsbeslut 1990/91 fått tillåtelse, mot folkpartiets, centerpartiets och moderaternas linje, att satsa våra pensionspengar även i fastighetsaktier, vilket ledde till stora förluster, och utländska aktieplaceringar.
(Det skall man komma ihåg när en del ojar sig över bristande etik i fondplaceringarna: Det var socialdemokraterna som med stöd av miljöpartiet och vänsterpartiet drev igenom den vansinniga linjen att placera svenska pensionspengar i utländskt riskkapital, man får vara glad att amerikanska skräpobligationer då ännu inte existerade!)
Under Bildt-regeringen 1991-94 ombildades förvaltningen av AP-styrelserna och fyra jämnstora men självständiga fonder bildades. Femte fondstyrelsen gick upp i rök, kan man säga.)
Nu har 2011 års Buffertkapitalutredning, tillsattt av regeringen den 29 september 2011 av förre AP-fondchefen Peter Norman föreslagit att fonderna skall bli tre.
Men egentligen vill en del bara ha en fond, t.ex. riskorganisationen PRO och en del säger även moderaterna.
Det är nog bra om det går bra med förvaltningen - men om det går dåligt?
Nej, minst tre självständiga förvaltningar skall vi ha, de rationaliseringsvinster som sägs kunna uppkomma genom att vi bara har en fond kommer att bli dyrbar om man förvaltar på ett dåligt sätt.
Bufferten skall finnas för att minska den slagighet - socialförsäkringsminister Ulf Kristenssons (m) ord - mellan olika år som nu finns i systemet.
Bromsa sammanslagningen!
Förhindra att PRO sätter pensionerna på spel!
Första AP-fonden har ett kapital (2011) på 213 miljarder, Andra på 217 miljarder, Tredje på 214 miljarder och Fjärde på 210 miljarder.
Sjätte AP-fonden förvaltar ungefär 19 miljarder kr, lite i förhållande till de fyra stora men i grunden en helt enorm summa också det.
(Den femte, tillkommen 1988, försvann för mer än tio år sedan - 2001 - efter att tillsammans med den 1974 tillkomna fjärde fondstyrelsen - som det då hette - via ovisa riksdagsbeslut 1990/91 fått tillåtelse, mot folkpartiets, centerpartiets och moderaternas linje, att satsa våra pensionspengar även i fastighetsaktier, vilket ledde till stora förluster, och utländska aktieplaceringar.
(Det skall man komma ihåg när en del ojar sig över bristande etik i fondplaceringarna: Det var socialdemokraterna som med stöd av miljöpartiet och vänsterpartiet drev igenom den vansinniga linjen att placera svenska pensionspengar i utländskt riskkapital, man får vara glad att amerikanska skräpobligationer då ännu inte existerade!)
Under Bildt-regeringen 1991-94 ombildades förvaltningen av AP-styrelserna och fyra jämnstora men självständiga fonder bildades. Femte fondstyrelsen gick upp i rök, kan man säga.)
Nu har 2011 års Buffertkapitalutredning, tillsattt av regeringen den 29 september 2011 av förre AP-fondchefen Peter Norman föreslagit att fonderna skall bli tre.
Men egentligen vill en del bara ha en fond, t.ex. riskorganisationen PRO och en del säger även moderaterna.
Det är nog bra om det går bra med förvaltningen - men om det går dåligt?
Nej, minst tre självständiga förvaltningar skall vi ha, de rationaliseringsvinster som sägs kunna uppkomma genom att vi bara har en fond kommer att bli dyrbar om man förvaltar på ett dåligt sätt.
Bufferten skall finnas för att minska den slagighet - socialförsäkringsminister Ulf Kristenssons (m) ord - mellan olika år som nu finns i systemet.
Bromsa sammanslagningen!
Förhindra att PRO sätter pensionerna på spel!
28 jan 2013: Barnbidraget - till barnen, inte föräldrarna
I ett inlägg i SvD (28 jan) skriver LUF-aren Joakim Holmertz att barnbidragen bör inkomstgraderas, i praktiken avskaffas för de som har föräldrar som tjänar mycket och i stället höjas för de föräldrar som tjänar lite.
Detta synsätt presenteras som en nyhet.
Det är en gammal nyhet, jag känner igen resonemanget sedan bortåt 50 år.
Jag har alltid varit emot det, även den gången folkpartiet ansåg att man skulle ha skatteavdrag i stället.
Varför?
Jo, barnbidrag utgår till barnen, eller i praktiken dess vårdnadshavare. Lika för alla, skall vara grunden. Bidraget skall aldrig ha ett dyft med föräldrarnas inkomst att göra (eftersom denna kan variera, föräldrarna skiljas, eller dö till och med) utan är avsett att vara en sorts kostnadsersättning i unga år för vad det kostar att vara barn.
Staten skall inte lägga sig i vad vårdnadshavaren gör med de obeskattade pengarna, dock får man inte stjäla eller missbruka dem. Men hur barnet i övrigt försörjs har inte staten eller politiker med att göra: Vill man spara pengarna är det OK, vill man hellre köpa cykel, skidor, mat eller en resa till Sundbyberg för pengarna är det inget staten skall ha med att göra.
Jag vill därför meddela att eftersom pengarna skall gå till barn och inte till föräldrar är jag mot att föräldrarnas situation alls påverkar barnbidragets storlek.
Men man får ju flerbarnstillägg?
Det är också fel.
Detta synsätt presenteras som en nyhet.
Det är en gammal nyhet, jag känner igen resonemanget sedan bortåt 50 år.
Jag har alltid varit emot det, även den gången folkpartiet ansåg att man skulle ha skatteavdrag i stället.
Varför?
Jo, barnbidrag utgår till barnen, eller i praktiken dess vårdnadshavare. Lika för alla, skall vara grunden. Bidraget skall aldrig ha ett dyft med föräldrarnas inkomst att göra (eftersom denna kan variera, föräldrarna skiljas, eller dö till och med) utan är avsett att vara en sorts kostnadsersättning i unga år för vad det kostar att vara barn.
Staten skall inte lägga sig i vad vårdnadshavaren gör med de obeskattade pengarna, dock får man inte stjäla eller missbruka dem. Men hur barnet i övrigt försörjs har inte staten eller politiker med att göra: Vill man spara pengarna är det OK, vill man hellre köpa cykel, skidor, mat eller en resa till Sundbyberg för pengarna är det inget staten skall ha med att göra.
Jag vill därför meddela att eftersom pengarna skall gå till barn och inte till föräldrar är jag mot att föräldrarnas situation alls påverkar barnbidragets storlek.
Men man får ju flerbarnstillägg?
Det är också fel.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
