17 juni: I ottan EU-nämnd

Dagens första möte är i EU-nämnden som sammanträder redan kl. 08.00, och först ut för att förankra sina förslag är utrikesminister Carl Bildt.
Det är alltid intressant att lyssna till utrikesministern. Denna gång blir det ett intressant meningsutbyte med socialdemokraternas Urban Ahlin, dels om Sudan, dels om Palestina.
I den senare frågan har jag samma uppfattning som utrikesministern. Vi skall sträva efter att Israel och Palestina blir två självständiga stater, som garanterar varandras säkerhet - gränsfrågorna måste lösas i förhandlingar.
Men de, ofta troende sig vara vänsterföreträdare, som nu kräver att Sverige och övriga internationella samfundet skall erkänna staten Palestina förstår inte vad de säger - de låter känslorna tala. För innebörden av att erkänna Palestina som stat i nuläget skulle vara att legitimera att Israel besätter en annan stat vilket vi då skulle acceptera - vilket vi inte gör. Ett land som inte har eget våldsmonopol över sitt eget territorium är i praktiken ingen stat.
Här kan man citera Mao:
Varje land har en armé, sin egen eller någon annans.

18 maj: Kavalleri nästa?

Socialdemokraterna var först med på att Sveriges skulle delta i skyddet av civila i Libyen, dock fick inte svenska flygplan deltaga med markoperationer, det får andra länder göra. Sedan förklarade partiordföranden (s) - eller var det Peter Hultqvist, den nye socialdemokratiske ordföranden i försvarsutskottet - att flygplansoperationen för Sveriges del borde avslutas den 30 juni.
I dag skriver samme Hultqvist, nu tillsammans med den utrikespolitiske talesmanna Urban Ahlin (s) - som ju var emot att ta hem flyget redan nu, innan man vet att Kadaffi försvinner eller grips - att Sverige bör fortsätta deltaga i Libyenoperationen, nu med fartyg som förhindrar smuggling av vapen.
Vad säger Julholt?
Mitt tips - efter att vi nu haft luft- och sjöstridskrafter på plats - att han kommer att föreslå kavalleri, ingående i ett socialdemokratiskt försvarspolitiskt cirkusnummer.

11 juni: EU-nämnden

Obs! Fotot från 4 juni 2010, ej 11 juni om någon tror det. Men personerna, platsen och tiden på dagen är densamma: kanslichefen Maria Hjorth, nämndordföranden Anna Kinberg Batra (m) och viceföranden Susann Eberstein (s).

I dag var det Emma Löfdahl Carlsson från Eksjö och Karin Granbom Ellison från Linköping som företrädde folkpartiet vid EU-nämndens möte. Men jag slank också in för att lyssna till Carl Bilt och Birgitta Ohlsson när de presenterade Sveriges ståndpunkter i en rad viktiga EU-frågor vid den rad av EU-möten under Belgiens ordförandeskap som avslutas den 30 juni - sedan tar ju Ungern vid, man kan dessvärre frukta att den fasthet som präglade Sveriges hantering av ordförandeskapet under andra halvåret 2009 kanske inte kommer att utmärka det ungerska ordförandeskapet med det landets mycket darriga ekonomi.
Och Belgien har ju just under första halvåret drabbats av regeringskris, den har något vägts upp, ja, ganska mycket, att förre premiärministern Herman Van Rompuy den 1 januari tillträdde som "President of the European Council".
Birgitta Ohlsson är mycket tydlig i en rad frågor där Sverige inte direkt ligger i linje med många andra EU-länder. Allra tydligast blir det faktiskta i kollektivavtalsfrågan och ifråga om mäns och kvinnors deltagande på arbetsmarknaden.
I den första frågan - som svar till Lars Lilja (s) - tydliggör Birgitta Ohlsson att Sverige motsätter i alla delar de försök som kan tänkas kom från kommissionen och/eller andra EU-länder att ha synpunkter på de svenska kollektivavtalens utformning. Punkt.
Mer behöver inte sägas.
Möjligen kan det vara att vi i Sverige inte alltid förstår att det i rader av andra länder finns en helt annan lönestruktur, dels med större spännvidd än vi i Sverige har med många mycket rika människor, dels en statligt bestämd minimilön som dessvärre får den funktionen att många företag och myndigheter tillämpar just denna lagstadgade minimilön - det är just själva finessen med avtalsfrihet som vi har i Sverige att man kommer ifrån det statliga inflytandet över lönebildningen, å andra sidan förutsätter det att parterna i Sverige inte missbrukar sin rätt att agera på arbetsmarknaden med just löner och andra förmåner som konkurrensmedel om viktiga medarbetare.
Sedan gäller det EU20-direktivet om hur många män och kvinnor som skall finnas på arbetsmarknaden. Här har regeringen gått med på en miniminivå för män och kvinnor på 75 procent, det var inte Sveriges önskan utan vi ville dela upp det så att det skulle vara minst 75 procent för kvinnor och minst 75 procent för män, men det var alltför höga målsättningar för många andra länder med förfärande låg procent av kvinnor på arbetsmarknaden. Nu reserverade sig socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet mot den svenska hållningen i när frågan var uppe i finansutskottet i våras då EU20-strategin uppföljaren till Lissabonstrategin, fastställdes. Ständigt hänvisas nu till denna så kallade avvikande mening - det har papegojans styrka bakom sig varje gång det sägs: Visserligen är det ingen som hör på oss men vi har rätt i alla fall.
Birgitta Ohlsson förklarar tålmodigt att Sverige är inte hela EU - och att EU-länderna inte ser ut som Sverige överallt. Det är som att hälla vatten på en gås vad gäller t.ex. miljöpartiet och vissa socialdemokrater - vänsterpartiet är inte ens närvarande, vilket ordföranden Anna Kinberg Batra (m) låter notera till protokollet när beslut skall träffas.
Att inte ens försöka argumentera eller påverka, det är tydligen vänsterpartiets politik. Bedrövligt!
Sedan kommer frågan om uppbyggandet av EU:s nya utrikesförvaltning upp och ett intressant meningsutbyte utspinner sig mellan Carl Bildt, utrikesministern, och Urban Ahlin, socialdemokratiska talesman i utrikesfrågor.
Det intressanta ligger i enigheten om att länderna skall ha inflytande via tjänstemän, men EU:s utrikespolitiska hållning skall inte fastslås eller drivas av EU-parlamentet utan av de valda företrädarna för regeringen. Båda uttrycker - och där vill jag gärna instämma starkt - att det är bra att EU-parlamentet kontrollerar hur pengar används men EU-parlamentet är inte valt av mig och andra för att föra utrikespolitik. Det har vi en regering i Sverige och andra länder som skall göra, alltid och oavsett hur dess partipolitiska sammansättning ser ut.
Ett klargörande meningsutbyte där enigheten är större än motsättningarna - och det i en mycket viktig fråga.
Det kan noteras att också här är vänsterpartiet frånvarande - men det är ju i denna fråga mer förståeligt eftersom partiet i utrikespolitiken är totalt isolerat. När Bildt och Ahlin och vi andra ser uppbyggandet av en administration i Europa för enigt agerande utom Europa är ju detta i själva verket den kanske viktigaste motkraften till USA som förekommit sedan Sovjetunionens fall.
Men vänsterpartiet vill att Sverige inte skall vara med i denna 27-nationsgemenskap utan överlåta än mer inflytande till supermakterna USA, Indien, Kina och vad nu världens mest folkrika länder heter.
Jag tror inte Lars Ohly förstår följderna av sitt eget isolationsistagerande: Han bidrar till att stärka supermakternas dominans, EU-medlemskapet ger små nationer mer inflytande än de skulle ha om de agerade alldeles ensamma.

20 mars Fråga: Hur hittar man hur ledamöterna röstat?

Jag har fått frågan hur man hittar hur ledamöterna röstat.
Därom kan jag ge besked.
Ett exempel är lättast att ta: Hur röstade till exempel ledamöterna från Stockholms län? i omröstningen den 11 mars 2010 om Folkmordet 1915?
Hur röstade Gunnar Andrén? Eller Maria Wetterstrand? Eller Christina Axelssson i Huddinge? Centerpartiet?

Det räcker om man vet det plus att man vet året då omröstningen ägde rum samt vilket ämnesområde/utskott som haft hand om saken:
1. Gå in på www.riksdagen.se
2. Klicka på Dokument
3. Klicka på Sök bland förslag och beslut
4. Då kommer det upp en sida är man måste börja välja.
5. Välj t.ex. riksmöte 2009/10
6. Välj vidare Utrikesutskottet
7. Tryck på sök
8. Då kommer alla utrikesutskottets dokument upp.
9. Välj nu nr 9 som handlar om Mellersta Östern och Nordafrika
10. Klicka sedan på Utskottets förslag och kammarens omröstningar
11. Så går man till punkt 9 igen och klickar Visa ledamöternas röster
12. Gunnar Andrén: Klicka på parti eller Stockholms län – han röstade ja.
Maria Wetterstrand – klicka parti (mp): Var frånvarande
Christina Axelsson – klicka t.ex. Stockholms län eller parti (s): Röstade nej

20 mars Fanns riksdagsmajoritet? Eller tvärtom?
Jag måste få återkomma till torsdagens omröstning i riksdagen om 1915 års folkmord. Frågan var om, som motionerna krävde, riksdagen skulle begära av regeringen att den skulle arbeta för ett internationellt erkännande av folkmordet eller, som utskotts majoritets ville, skulle nöja sig med uttalndet att 1915 års folkmord ägt rum. Det blev riksdagens beslut att den tillkännagav för regeringen att denna skall arbeta för att folkmordet skall erkännas internationellt. Men fanns det riksdagsmajoritet för den ståndpunkten
Det blev 131-130.
Men eftersom Fredrik Malm (fp), som ville rösta nej, var utkvittad om en socialdemokrat som tänkt rösta nej, borde riksdagsbeslutet - om dessa kvittningar nekats (vilket borde skett) - ha blivit 133-130.
Om det nu inte varit som så att Urban Ahlin (s), som konsekent argumenterat för ja-linjen, på samma sätt som ja-röstaren Mehmet Kaplan (mp) som blev tvångsutkvittad mot, just det , en annan ja-röstare, för på så sätt förlorade ja-sidan fyra röster. Riksdagen hade om inte detta kvittningssystem missbrukats blivit 133-134. Det är skillnad det.
Kvittningssystemet bör avskaffas.
Liksom alla voteringar där man vet utgången.
Riksdagen har med detta missbruk av voterandet gjort sig löjlig och till men för Sverige.
Jag skäms över detta och skall hårdare arbeta för kvittningssystemets avskaffande.