11 juli: Miljöpartiet i Almedalen

Jag följer rapporteringen om miljöpartiet i Almedalen denna lördag - precis på samma sätt som 99,9 procent av övriga svenska folket gör, alltså via radio och TV.
Lördagen i Almedalen - jag minns att Nyamko Sabuni (fp) häromåret hade fått samma lott - är den minst publikdragande veckodagen i Almedalsveckan. De flesta journalister, organisationsföreträdare och politiker från andra partier har åkt hem, dvs till fastlandet. Så det blir hur gärna man än vill lite avslaget.
Redan i Bibeln står det ju - lätt travesti för att inte direkt åberoåa Gud - att "på den sjunde dagen vilade han sig". Nu framför språkrören Wetterstrand och Eriksson i huvudsak tydligen två önskemål:
1. Det ena luktur planekonomi, att förbjuda byggande av stormarknader utanför städerna under en femårsperiod. Det kan man förstås rent tekniskt klara genom att kommunerna har planmonopol och skulle kunna tänkas den vägen förhindra etableringen av nya köpcentra utanför städernas kärna.
Men hur ser verkligheten ut?
Vilken kommun vill avsvära sig möjligheten att f mer handel till de sina eller rent av se en etablering hamna i en annan kommun?
Nä, det där är önsketänkande - och etableringsskatt på handel är knappast ens gångbart.
2. Fördubblad kollektivtrafik i städerna på tio år - för utanför städerna, främst glesbygd men även vanlig landsbygd kommer bilen att dominera.
Med detta mp-krav är det som Gustav Fröding skriver att "Så ska vi ha´t men var ska vi ta´t?"
En mycket bra målsättning, vem är emot?
Men det är som med Lars Ohly: Man måste i politiken skilja på önskelistor och prioriterade politiska krav. Om vi skall fördubbla kollektivtrafiken, måste annat ställas på framtiden. Vad? Inget svar förstås.
Miljöpartiet har gått jättebra opinionsmässigt de senaste 2-3 åren. Om partiet vore Wetterstrand och Eriksson och några till, då skulle det till och med kunna vara en del av Alliansen.
Men det är det inte - och man kompromissar med det allt mer kaxiga vänsterpartiet.
Detta kommer att begränsa valframgången 2010.

8 juli: Mona Sahlin i Almedalen

Tidningen Resumé hade rubriken: Ödesdagen.
Förmodligen avsåg tidningen Mona Sahlins anförande i Almedalen.
Det får skrivas på de politiska överdrifternas konto.
Ödesdagen är valdagen.
Och det är klart att uppmarschen inför denna är tung för Mona Sahlin, inte så mycket den ryktesspridning om henne som sägs förekomma - jag har dessbättre inte träffat på eller fått något sådant meddelande (men det kanske beror på vanliga riksdagsledamöters obetydlighet eller möjligen opålitlighet att inte avslöja slikt) - utan beror på att det socialdemokratiska partiet hamnat i ett sällskap där alla är obekväma med varandra: Att socialdemokraterna efter 1927 skulle samarbeta med vänsterpartiet och dess föregångar har ju varit omöjligt, i alla fall organisatoriskt.
Och den fråga som Sahlin inte kan besvara är: Hur stort inflytande över svensk politik skall dagens socialdemokrater ge f.d. kommunister?
I rader av frågor har socialdemokraterna accepterat den nya regeringens: bostadsbeskattningen, jobbavdraget, valfrihet inom vården - vad man invänder mot är marginellt, så kallad symbolpolitik.
Inte ens i den centralaste frågan, arbetslöshetsförsäkringen, kommer en återgång till tidigare nivåer eller kvalifikationsregler att återinföras - men reträtten sker till pukor och trumpeter och risk finns att vissa tror att socialdemokraterna skall göra det de säger, så är det ju inte.
Betyg:
Sahlin får tre i betyg godkänt men inte mer.

6 juli: Folkpartiets dag

Idag är det folkpartiets dag i Almedalen.
Men också min första debatt.
Om eftermiddagen.
Det kryllar verkligen av folkpartister nere i Almedalen men också runt om i staden. Det finns en omfattande organisation för att dela ut information om Jan Björklunds kvällsframträdande.
Sedan har det också - liksom tidigare år - ett särskilt korsord, jag tycker mig känna igen fyra liberala statsråd vars namn man kanske skall kunna?
De delas ut vid färjan till bilar som väntar och runt om i staden.
Så är det presskonferens med Jan Björklund och det blir de sedvanliga frågorna efter Jans inledning. Men det är påtagligt att intresset är stort liksom förväntningarna på fp-ledaren som redan i ottan rusat mellan olika intervjuer.
Förr hade folkpartiet på sin dag ett ekonomiskt seminarium, med Anne Wibble och senare Karin Pilsäter som huvudaktörer. Det är numera nedlagt - jag vet inte riktigt varför. Kanske bedöms intresset för ekonomiska frågor vara för ringa? I så fall tycker jag att man skall resonera tvärtom. Den ekonomiska politiken är tillsammans med kultur- och familjerpolitiken de områden som flest medborgare kommer i kontakt med.
Ge upp det mediala intresset? Det vore förödande!

5 juli: Ohly i Almedalen

Tråkigt.
Ingen prioritering.
En politisk önskelista.
Ungefär som en konduktör som önskar alla fripassagerade lycka till och kastar ut de betalande.
Säger inte mer.
Bederövligt att Lars Ohly, som är en så trevlig person, skall hålla ett så mediokert anförande och förväxla 5 juli med 24 december.
En poäng av fem möjliga.
Mycket folk dock. Positivt.

4 juli: Min oro för Göran Greider

Många kanske inte känner till det, men ibland går jag och oroar mig för poeten och chefredaktören Göran Greider, ni vet han som skriver i Dala-Demokraten (s), av någon illasinnad kallad Vingåkers Machiavelli (uppenbart för att inte förväxla honom med en annan Vingåkersson, GP).
Nu känner jag mig emellertid lugn, detta efter att ha hört Panelen i GodMorgonVärlden.
Där svarade nämligen Greider - utan att vara mer självupptagen än vanligt förefaller det mig, alltså ungefär på samma nivå som Björn Ranelid - som jag förväntat mig när det gäller Almedalen.
Det var ett alldeles onödigt, överreklamerat arrangemang utan betydelse, ja, orden föll inte just så, men innebörden var klar. De som söker sig dit förstår inte hur fel de gör.
Min oro var ett tag att Greider skulle tycka att hela detta politiska- och intresseorganisationsarrangemang - där envar kan komma till tals med praktiskt taget vem som helst, fullständigt unikt i världen vill jag påstå - skulle vara en bra del i svensk demokrati, där inte minst partierna visar sig vara de folkrörelser med medlemmar av kött och blod som de är.
Om Greider hade tyckt att detta var bra, då hade jag funderat på om jag har rätt som tycker så.
Men nu tyckte han som jag förväntade mig att han, den politiska korrekthetens företrädare nummer 1 i vårt land, skulle göra: Almedalen är skräp.
Min åsikt är den motsatta:
Almedalen är fantastiskt.
Festligt, folkligt, ett genuint bevis på hur äkta en demokrati kan vara.
- - -
I morgon skall jag publicera en text som jag skrev från Almedalen 1985.
Den är jag fortfarande stolt över.
- - -
Det är 43:e året i år som partierna - först bara Olof Palme på ett lastbilsflak 1968, från 1970-talets början alla partier (+ Gutebälgarna) - samlas en vecka för att prata om allt, hela den svenska statsförvaltningen och medievärlden är på plats.
Jag har inte varit med så länge, missade 1968-72 samt 2002 då Hanna Hellquist rapporterade från Almedalen för tidningen när jag var politisk redaktör på Sundsvalls Tidning och jag ansåg (och anser) - eftersom jag också var riksdagskandidat (fp) - att det var bättre att en icke-kandidat täckte arrangemanget för tidningens räkning.
Men det här blir 37:e gången jag är med i Almedalen. Jag har varit där för Sydsvenskan, SvD, Pressens Tidning, NU (men något år som privatperson då Jan Fröman skrev) och Sundsvalls Tidning samt sedan 2003 som riksdagsledamot.
I år tältar jag igen, det är långt från första gången.
Tiderna har förändrats.
Naturen är densamma.

21 juni: Debatter hela dagen

Har riksdagen tagit semester? är en fråga som jag möts av flera gånger denna dag.
Nej, sanningen är att många viktiga frågor återstår, i dag särskilt den nya skollagen där Jan Björklund själv skall deltaga.
Sedan är det ärenden den 22 och 23 juni också varefter det i nästa vecka blir interpellationsdebatter.
Riksdagen tar alltså aldrig semester, dock att verksamheten stundom inte är lika intensiv.
Har ni förresten hört talas om Almedalen?
6 juli kl 19 finns Jan Björklund i den talarstolen.
Vi blir många som lyssnar.