Jag har just köpt och delvis - ännu inte helt - läst Mona Sahlins bok med ovannämnda rubrik.
Den kom till bokhandeln igår och var prissatt till 270 kr, i dag när jag köpte den kostade boken 170 kr.
Det verkar vara en konstig prissättning.
Jag tror Möjligheternas land - fast det jag ännu läst är väldigt partipolitiskt i sak- och dessutom alltför grälorienterat - är värd åtminstone 200 kr.
Men frågan är: Skall man skriva en bok på det sättet som sker i avsnittet Hur skapas jobb?
Det sker där i punktform, det blir så uppenbart att manuskriptet är ett tal som författaren hållit vid tillfälle och som hon kanske inte heller själv skrivit från början.
Men jag återkommer med en med komplett recension, att skriva böcker är - och som Mona Sahlin säger att "få tala till punkt" - viktigt.
Mona Sahlins bok är på 288 sidor.
Tills vidare rekommenderar jag Bengt Göranssons (s) senaste bok, en resonerande ganska liten bok till både format och omfång men desto större till innehållet. Där resoneras om kulturen, politiken och livet, om politikerna, kulturdebatten och mötesrummen och samhällsutvecklingens och de enskildas villkor, och inte minst politikens gränser - och vikten att deltaga i det offentliga samtalet.
Bengt Göranssons bok - Tankar om politik - kostade 185 kr när den kom i slutet av maj, den var i dag inte nedsatt i pris och håller nog utan realisation över tiden.
Dessutom håller jag på och läser en bok av Per Ahlmark, Sveket mot kusterna. Den är superaktuell, jag köpte den dock på ett antikvariat i Umeå eftersom den är utgiven redan i mars. Inte ir år men väl 1971.
Numera kostar boken 75 kr och portot var nästan lika högt.
fredag 16 juli 2010
15 juli: En lång tur - referat från en dag
Jag får erkänna att den nytta jag gjort denna torsdag inte är av allra högsta värde, om jag ser det från landsets horisont.
Man skall ju skriva bloggar personligt utan att bli för personlig. Men hur hanterar man det förhållandet att man först åt frukost och läste tidningarna (om Littorin på var och varannan sida), sedan insåg att man i dag skulle köpa vad jag länge drömt om, en elektrisk mortorsåg (för att få bukt med alla träd som väser som svampar i jorden i trädgården, huset syns ju snart inte) oc h därpå satsade på grönsaker och jordgubbar hos den mest lokale gränsakshandlare jag känner?
Därpå skrev jag diverse saker men beslutade redan vid 14-tiden att jag inte skulle åka till riksdagen denna torsdag utan satsa på att dra upp ogräs mellan stenplattorna. Personligt men inte för personligt, hoppas jag.
Sedan skrev jag igen - bland annat på denna blogg - och läste ytterligare i tidningarna. Därpå inträffade det att jag beslutade: Dags att paddla.
Sagt och gjort: Solen brände, jag satte på mig mina nya plastskor från Jarméus (som tål vatten, myckeet bra för kanotister kan jag berätta) och gav mig ut för att paddla. Jag paddlade långt, säkert två tiommar och kom ända bort till Hjorthagen och kanalen in där vid Ropsten, en bra bit från Stocksund. Det blåste ganska häftigt, jag har resepkt för stora vågor som lätt kan välta en liten kanotist som jag själv.
När jag kom hem hade jag ont i ryggen, åt räkor, tittade på 21-nyheterna och debatten mellan Cristina Husmark Pehrsson (m) och Veronica Palm (s), vidare på Anna Kåver som jag känner en smula från körsammanhang, sedan 22-nyeeterna med mer om Littorin (och detta kan komma att bli en Aftonbladet-affär förstår jag) - och sedan somnade jag.
Så gick den dagen i mitt liv.
Man skall ju skriva bloggar personligt utan att bli för personlig. Men hur hanterar man det förhållandet att man först åt frukost och läste tidningarna (om Littorin på var och varannan sida), sedan insåg att man i dag skulle köpa vad jag länge drömt om, en elektrisk mortorsåg (för att få bukt med alla träd som väser som svampar i jorden i trädgården, huset syns ju snart inte) oc h därpå satsade på grönsaker och jordgubbar hos den mest lokale gränsakshandlare jag känner?
Därpå skrev jag diverse saker men beslutade redan vid 14-tiden att jag inte skulle åka till riksdagen denna torsdag utan satsa på att dra upp ogräs mellan stenplattorna. Personligt men inte för personligt, hoppas jag.
Sedan skrev jag igen - bland annat på denna blogg - och läste ytterligare i tidningarna. Därpå inträffade det att jag beslutade: Dags att paddla.
Sagt och gjort: Solen brände, jag satte på mig mina nya plastskor från Jarméus (som tål vatten, myckeet bra för kanotister kan jag berätta) och gav mig ut för att paddla. Jag paddlade långt, säkert två tiommar och kom ända bort till Hjorthagen och kanalen in där vid Ropsten, en bra bit från Stocksund. Det blåste ganska häftigt, jag har resepkt för stora vågor som lätt kan välta en liten kanotist som jag själv.
När jag kom hem hade jag ont i ryggen, åt räkor, tittade på 21-nyheterna och debatten mellan Cristina Husmark Pehrsson (m) och Veronica Palm (s), vidare på Anna Kåver som jag känner en smula från körsammanhang, sedan 22-nyeeterna med mer om Littorin (och detta kan komma att bli en Aftonbladet-affär förstår jag) - och sedan somnade jag.
Så gick den dagen i mitt liv.
torsdag 15 juli 2010
14 juli: Rapport från EU-nämnden
I måndags var det EU-nämnd.
Tid: 17.00.
Plats: Riksdagens EU-sessionssal.
Jag är ju 42:e suppleant i nämnden och deltog följaktligen som en av folkpartiets två ledamöter - den andre var Christer Winbäck, Skövde, fp-gruppledare i EU-nämnden - i dess möte som formellt avhölls i EU-nämndens sammanträdeslokal i riksdagen men reellt på telefon.
I riksdagen fanns ordföranden Anna Kinberg Batra (m), vice ordföranden Susanne Eberstein (s), ledamoten Lars Lilja (s) och jag närvarande. I Bryssel satt - som övriga per telefon - finansminister Anders Borg (m) med sina medarbetare, i Skövde hade vi sagde Christer Winbäck (fp), i Linköping Staffan Danielsson (c), i Nyköping Peder Wachtmeister (m), i Stockholm Sofia Arkelsten (m), i Jönköping Per-Anders Johansson (m), någonstans i Skåne ytterligare en moderatledamot, Margareta Cederfeldt (idiomet är omisskännligt), miljöpartiet företräddes av Mehmet Kaplan, vänsterpartiet av Jacob Johnson, Uppsala, socialdemokraterna av Monica Green, Skövde, Carina Adolfsson Elgestam, Uppvidinge/Lenhovda, Åsa Lindestam, Söderhamn, Christina Axelsson i Huddinge och, om jag minns rätt, ytterligare en ledamot - jag får kolla med protokollet.
(Nu minns jag - Börje Vestlund i Stockholm, alltid väl påläst och med många års erfarenhet från EU-nämnden, jag skall medge att jag alltid lyssnar lite extra noggrant när han eller Christina Axelsson frågar, det är nästan alltid relevanta frågor: Även denna dag svarar Anders Borg på Börje Vestlunds fråga:
- Jag tackar för den frågan som är viktig.)
Men åter till öppenheten:
Det speciella med EU-nämndens möten är nämligen att de i praktiken är öppna genom att alla samtalsuppteckningar publiceras. Formellt är det ett slutet möte, i praktiken kan vem som helst i efterhand läsa vad som förevarit.
Jag vill här gärna ge ett erkännande till - utöver kansliet med Margareta Hjorth i spetsen - presidiet, Anna Kinberg Batra och Susanne Eberstein, som leder nämnden på ett sätt som gör att man kommer framåt i den komplicerade föredragningslistan samtidigt som mängder av detaljer kommer med.
Vid det ovannämnda sammanträdet var det först Anders Borg som rapporterade om senaste Eco-finmötet, därpå inför EU-ministrarnas möte dagen därpå. EU-nämnden hade denna gång inte sänt ut 600 sidor för läsning som ibland sker utan bara någonting i storleksordningen 3-400 - inklusive en mycket omfattande rapport från EU-kommissionen där alla EU-ländernas ekonomiska situation gicks igenom.
Jag har den självfallet på nattduksbordet - hm, är det försvunnet?
(Vi kommer att få ett sammandrag av den svenska delen inför nästa möte, den 23 juli - sommaren är kort åtminstone för vissa riksdagsledamöter; nästa fredag skall EU-nämnden främst återigen behandla utrikesfrågor och minister som skall föredra regeringens position och politik är Carl Bildt.)
På dagordningen stod dels övervakningsfrågor på den euopeiska finansmarknaden; Sverige godkänner det förslag som förhandlats fram under det belgiska ordförandeskapet, men tycker väl tillsammans med några andra länder att det är utvattnat, likaså att ordförandefrågan inte fått den lösning som Sverige med vår oberoendekultur önskat. Men skall man vara med, måste man ofta kompromissa - regeringen fick stöd för sin förhandlingsuppläggning, vänsterpartiet anmälde som vanligt avvikande mening, det partiet svävar utanför verkligheten utan att en enda gång kunna presentera sina egna förslag, ständigt anmäls "avvikande mening" som är lika utförlig som ett blankt A4-papper. Vänsterpartiet är ett plakatparti!
Sedan fortsatte vi diskutera den ekonomiska samordningen i Europa, varvid Anders Borg klargjorde att Sverige accepterar det kompromissförslag som innebär att man till EU-kommissionen - om Europeiska rådet också godkänner det - skall sända in sina statsbudgetar till EU-kommissionen mellan det parlamentet fått ta del av förslagen och parlamentets beslut.
Innebörden av detta - min mening - är att EU-kommissionen slipper läsa i tidningarna vad som händer, kan inhibera en dagstidningsprenumeration, alltså ett förslag - som rönt mycket uppmärksamhet - som är till intet förpliktande med svenska mått mätt.
Regeringen fick stöd för sin uppläggning men de rödgröna anmälde avvikande mening genom att hänvisa till en reservation i finansutskottet i våras, det gör man alltid. Vad som står i reservationen? Ingen vet längre.
Så har vi Estlands blivande medlemskap i euro-zonen. Det är en fråga som ju formellt inte avgörs av finansministrarna, men i praktiken har de naturligtvis veto. Vi stödjer av främst integritetsskäl Estlands ambition att bli 17:e eurolandet i Europa med motiveringen att Estlands parlament avgör denna fråga, medlem eller ej, själv. Här kan noteras att vänsterpartiet inte anmäler avvikande mening: Det är bra att Sverige inte är med i eurozonen anser vänsterpartiet (och miljöpartiet) men Estland får avgöra sin valutatillhörighet själv.
Därmed slut på detta referat från EU-nämnden.
Det är - som Göran Persson uttryckte saken tidigare i våras - en nämnd vars betydelse är starkt underskattad som samråds- och informationskanal, ett ständigt pågående Europaseminarium som Persson sade.
Jag instämmer - och stanna gärna som 42:e suppleant nästa mandatperiod -om väljarna tycker så den 19 september.
Tid: 17.00.
Plats: Riksdagens EU-sessionssal.
Jag är ju 42:e suppleant i nämnden och deltog följaktligen som en av folkpartiets två ledamöter - den andre var Christer Winbäck, Skövde, fp-gruppledare i EU-nämnden - i dess möte som formellt avhölls i EU-nämndens sammanträdeslokal i riksdagen men reellt på telefon.
I riksdagen fanns ordföranden Anna Kinberg Batra (m), vice ordföranden Susanne Eberstein (s), ledamoten Lars Lilja (s) och jag närvarande. I Bryssel satt - som övriga per telefon - finansminister Anders Borg (m) med sina medarbetare, i Skövde hade vi sagde Christer Winbäck (fp), i Linköping Staffan Danielsson (c), i Nyköping Peder Wachtmeister (m), i Stockholm Sofia Arkelsten (m), i Jönköping Per-Anders Johansson (m), någonstans i Skåne ytterligare en moderatledamot, Margareta Cederfeldt (idiomet är omisskännligt), miljöpartiet företräddes av Mehmet Kaplan, vänsterpartiet av Jacob Johnson, Uppsala, socialdemokraterna av Monica Green, Skövde, Carina Adolfsson Elgestam, Uppvidinge/Lenhovda, Åsa Lindestam, Söderhamn, Christina Axelsson i Huddinge och, om jag minns rätt, ytterligare en ledamot - jag får kolla med protokollet.
(Nu minns jag - Börje Vestlund i Stockholm, alltid väl påläst och med många års erfarenhet från EU-nämnden, jag skall medge att jag alltid lyssnar lite extra noggrant när han eller Christina Axelsson frågar, det är nästan alltid relevanta frågor: Även denna dag svarar Anders Borg på Börje Vestlunds fråga:
- Jag tackar för den frågan som är viktig.)
Men åter till öppenheten:
Det speciella med EU-nämndens möten är nämligen att de i praktiken är öppna genom att alla samtalsuppteckningar publiceras. Formellt är det ett slutet möte, i praktiken kan vem som helst i efterhand läsa vad som förevarit.
Jag vill här gärna ge ett erkännande till - utöver kansliet med Margareta Hjorth i spetsen - presidiet, Anna Kinberg Batra och Susanne Eberstein, som leder nämnden på ett sätt som gör att man kommer framåt i den komplicerade föredragningslistan samtidigt som mängder av detaljer kommer med.
Vid det ovannämnda sammanträdet var det först Anders Borg som rapporterade om senaste Eco-finmötet, därpå inför EU-ministrarnas möte dagen därpå. EU-nämnden hade denna gång inte sänt ut 600 sidor för läsning som ibland sker utan bara någonting i storleksordningen 3-400 - inklusive en mycket omfattande rapport från EU-kommissionen där alla EU-ländernas ekonomiska situation gicks igenom.
Jag har den självfallet på nattduksbordet - hm, är det försvunnet?
(Vi kommer att få ett sammandrag av den svenska delen inför nästa möte, den 23 juli - sommaren är kort åtminstone för vissa riksdagsledamöter; nästa fredag skall EU-nämnden främst återigen behandla utrikesfrågor och minister som skall föredra regeringens position och politik är Carl Bildt.)
På dagordningen stod dels övervakningsfrågor på den euopeiska finansmarknaden; Sverige godkänner det förslag som förhandlats fram under det belgiska ordförandeskapet, men tycker väl tillsammans med några andra länder att det är utvattnat, likaså att ordförandefrågan inte fått den lösning som Sverige med vår oberoendekultur önskat. Men skall man vara med, måste man ofta kompromissa - regeringen fick stöd för sin förhandlingsuppläggning, vänsterpartiet anmälde som vanligt avvikande mening, det partiet svävar utanför verkligheten utan att en enda gång kunna presentera sina egna förslag, ständigt anmäls "avvikande mening" som är lika utförlig som ett blankt A4-papper. Vänsterpartiet är ett plakatparti!
Sedan fortsatte vi diskutera den ekonomiska samordningen i Europa, varvid Anders Borg klargjorde att Sverige accepterar det kompromissförslag som innebär att man till EU-kommissionen - om Europeiska rådet också godkänner det - skall sända in sina statsbudgetar till EU-kommissionen mellan det parlamentet fått ta del av förslagen och parlamentets beslut.
Innebörden av detta - min mening - är att EU-kommissionen slipper läsa i tidningarna vad som händer, kan inhibera en dagstidningsprenumeration, alltså ett förslag - som rönt mycket uppmärksamhet - som är till intet förpliktande med svenska mått mätt.
Regeringen fick stöd för sin uppläggning men de rödgröna anmälde avvikande mening genom att hänvisa till en reservation i finansutskottet i våras, det gör man alltid. Vad som står i reservationen? Ingen vet längre.
Så har vi Estlands blivande medlemskap i euro-zonen. Det är en fråga som ju formellt inte avgörs av finansministrarna, men i praktiken har de naturligtvis veto. Vi stödjer av främst integritetsskäl Estlands ambition att bli 17:e eurolandet i Europa med motiveringen att Estlands parlament avgör denna fråga, medlem eller ej, själv. Här kan noteras att vänsterpartiet inte anmäler avvikande mening: Det är bra att Sverige inte är med i eurozonen anser vänsterpartiet (och miljöpartiet) men Estland får avgöra sin valutatillhörighet själv.
Därmed slut på detta referat från EU-nämnden.
Det är - som Göran Persson uttryckte saken tidigare i våras - en nämnd vars betydelse är starkt underskattad som samråds- och informationskanal, ett ständigt pågående Europaseminarium som Persson sade.
Jag instämmer - och stanna gärna som 42:e suppleant nästa mandatperiod -om väljarna tycker så den 19 september.
onsdag 14 juli 2010
14 juli: Dagens mackhistoria
Hört på bensinstation:
- Vad har ni här?
- Det mesta. Ni kan t.ex. välja mellan korv och soppa.
- Men det finns dom som köper bådadera. Det är bara att välja.
- Då tar jag en 95-oktanig grillad.
- Vad har ni här?
- Det mesta. Ni kan t.ex. välja mellan korv och soppa.
- Men det finns dom som köper bådadera. Det är bara att välja.
- Då tar jag en 95-oktanig grillad.
tisdag 13 juli 2010
13 juli: Alla dessa opinionsun. . . .
I en SvD-artikel i dag (2010-07-13) uttalar flera ledande partiföreträdare - bland andra Jan Björklund - att antalet opinionsundersökningar, förmodligen avser SvD partisympatimätningar, är så stort att de blir omöjliga att hålla reda på.
Det är bara att instämma.
Jag vill ändå nyansera.
Sifo - trots sina brister - och Temo/Synovate - trots sina brister - känns mer tillförlitliga än andra, inklusive Skop. United Minds och Demoskop.
Det beror inte på att urvalsprincipen eller frågemetodiken är bättre hos Sifo och Synovate utan främst på att benägenheten från de tillfrågade att svara korrekt när Sifo eller Synovate ringer tenderar att vara större och därmed trovärdigheten högre än när andra, mer okända institut ringer.
Och med partisympatimätningar är det som så om också bortfallet, eller avfallet skulle man kunna säga, räknas in att det som kommer ut beror av vad man stoppar in.
SCB-undersökningen senast i maj är ett skräckexempel i annat avseende. Fel metod och sent offentliggörande gjorde undersökningen obsolet.
Helt vansinnig är - och förblir - SvT-försöket att inom ramen för Novus Opinion väga samman andra undersökningar. Det blir ju ett koko resultat.
Det är lika begåvat som att ha ena handen i iskallt vatten och den andra på värmd platta på spisen och utropa: Genomsnittet känns jättebra!
SvT-chefen Eva Hamilton borde ingripa.
Om SvT inte har något statistiskt vetenskapligt råd - och det är ju omöjligt - bör man genast skaffa sig ett sådant.
Det är bara att instämma.
Jag vill ändå nyansera.
Sifo - trots sina brister - och Temo/Synovate - trots sina brister - känns mer tillförlitliga än andra, inklusive Skop. United Minds och Demoskop.
Det beror inte på att urvalsprincipen eller frågemetodiken är bättre hos Sifo och Synovate utan främst på att benägenheten från de tillfrågade att svara korrekt när Sifo eller Synovate ringer tenderar att vara större och därmed trovärdigheten högre än när andra, mer okända institut ringer.
Och med partisympatimätningar är det som så om också bortfallet, eller avfallet skulle man kunna säga, räknas in att det som kommer ut beror av vad man stoppar in.
SCB-undersökningen senast i maj är ett skräckexempel i annat avseende. Fel metod och sent offentliggörande gjorde undersökningen obsolet.
Helt vansinnig är - och förblir - SvT-försöket att inom ramen för Novus Opinion väga samman andra undersökningar. Det blir ju ett koko resultat.
Det är lika begåvat som att ha ena handen i iskallt vatten och den andra på värmd platta på spisen och utropa: Genomsnittet känns jättebra!
SvT-chefen Eva Hamilton borde ingripa.
Om SvT inte har något statistiskt vetenskapligt råd - och det är ju omöjligt - bör man genast skaffa sig ett sådant.
12 juli: Att köra lagligt
En norrländsk väg, inte alltid helt lätt att hålla fartgränsen på - observera bilen längre fram, den körde om mig för ett tag sedan, hade bråttom misstänker jag, jag följde hastighetsbestämmelserna och blev, tycker nog många, en besvärande bilist, en ren trafikfara Jag har gjort något ganska dramatiskt de senaste dagarna. Inget olagligt, snarare tvärtom.
Jag har kört lagligt - så långt detta är möjligt.
(Jag klarade därmed både en (välbefogad) poliskontroll med att blåsa för ev. alkohol i kroppen (noll blev resultatet efter tre försök att blåsa) och farten och körkortet några mil före Pajala i lördags; polismannen började med att fråga om jag skulle till Pajala marknad, säkert roligt att veta - jag bekräftade.)
Vad händer när man håller 30-, 40-, 50-, 60-, 70-, 80-, 90-, 100- och 110-hastighetsbegränsningar konsekvent? Jo, därom kan jag nu ge besked.
Man orsakar oändligt många omkörningar, det tutas och bilar lägger sig otroligt nära bakom, man blir själv en trafikfara. - Kommer han att köra in i mig bakifrån? blir en återkommande fråga.
Jag undrar om trafikutskottets ledamöter ibland prövar samma metod, att hålla sig till alla trafiklagar? Det är inte lätt, nämligen.
Jag tror aldrig jag orsakat så mycket irriration i trafiken som fredag-måndag - och kanske dessutom trafikfara.
Bland annat har jag stannat i god tid för gående över vägen. Kollat att ingen går framför bussar som stannat - och då kör folk omkring i en båge för att komma fram. Tro mig: Då blir man lätt omkommen!
Frågan är:
Bör jag återgå till att bli trafiksäker "brottsling" genom att anpassa mig till trafikrytmen eller fortsätta att utgöra trafikfara genom att följa alla trafikregler?
Jag är benägen att välja det förstnämnda men återkommer:
Jag vill nämligen inte orsaka olyckor.
Jag tror aldrig jag orsakat så mycket irriration i trafiken som fredag-måndag - och kanske dessutom trafikfara.
Bland annat har jag stannat i god tid för gående över vägen. Kollat att ingen går framför bussar som stannat - och då kör folk omkring i en båge för att komma fram. Tro mig: Då blir man lätt omkommen!
Frågan är:
Bör jag återgå till att bli trafiksäker "brottsling" genom att anpassa mig till trafikrytmen eller fortsätta att utgöra trafikfara genom att följa alla trafikregler?
Jag är benägen att välja det förstnämnda men återkommer:
Jag vill nämligen inte orsaka olyckor.
12 juli: Littorinaffären
Det är för alla uppenbart att Littorin-affären skadar statsministern. Här finns ju brister i handläggningen - och man kan verkligen inte undgå att klandra den förre arbetsmarknadsministern: Han har säkeert sagt sanningen, men inte hela sanningen.
Därmed har han försatt den moderate partiledaren och statsministern i vad som kan kallas en rävsax eller Moment 22: Den finns ingen utväg, hur han än gör blir det fel.
Men denna lilla fundering gäller Aftonbladets (s) sätt att agera. Från kommersiella utgångspunkter finns förstås inget att invända, inte heller från journalistiska: Det som bör publiceras, skall också publiceras.
Men från etiska grunder?
Ställföreträdande ansvarige utgivaren för Aftonbladet Lena Mellin - i sak en utmärkt politisk analytiker, ofta visad självständighet - förklarade tidigt under Aftonbladets publicering inkl. undvikande av att ange vilket brott Littorin ev. skulle ha begått, att orsaken till att tidningen inte publicerade vad man visste var att Littorin sedan han avgått var en privatpeerson, inte längre offentlig eller makthavare.
Men denna hållning bröts av tidningen själv då den för läsekretsen anonyma "Anna" i lördags (10 juli) framträdde och berättade vad tidningen två dagar tidigare förklarat sig inte vara beredd att publicera med anledning av att Littorin avgått.
Båda ståndpunkterna kan inte intas samtidigt.
Och nog verkar det som om de kommersiella övervägandena vunnit över de etiska - och kanske rent av journalistiska.
Därmed har han försatt den moderate partiledaren och statsministern i vad som kan kallas en rävsax eller Moment 22: Den finns ingen utväg, hur han än gör blir det fel.
Men denna lilla fundering gäller Aftonbladets (s) sätt att agera. Från kommersiella utgångspunkter finns förstås inget att invända, inte heller från journalistiska: Det som bör publiceras, skall också publiceras.
Men från etiska grunder?
Ställföreträdande ansvarige utgivaren för Aftonbladet Lena Mellin - i sak en utmärkt politisk analytiker, ofta visad självständighet - förklarade tidigt under Aftonbladets publicering inkl. undvikande av att ange vilket brott Littorin ev. skulle ha begått, att orsaken till att tidningen inte publicerade vad man visste var att Littorin sedan han avgått var en privatpeerson, inte längre offentlig eller makthavare.
Men denna hållning bröts av tidningen själv då den för läsekretsen anonyma "Anna" i lördags (10 juli) framträdde och berättade vad tidningen två dagar tidigare förklarat sig inte vara beredd att publicera med anledning av att Littorin avgått.
Båda ståndpunkterna kan inte intas samtidigt.
Och nog verkar det som om de kommersiella övervägandena vunnit över de etiska - och kanske rent av journalistiska.
söndag 11 juli 2010
11 juli: Pengarna till Frälsis
Jag lovade ju (6 juli) att sända pengar till Frälsningsarmén som kan hantera sådana väl, jag vill ju att varenda krona som skänks skall komma till användning, att bränna pengar är en styggelse kort sagt.
Jag gjorde det på grund av att förra v-ledaren Gudrun Schyman i en protestaktion brände 100.000 kr i Visby, att pengarna kom från en omdömeslös PR-byrå spelar ingen roll.
Opinion bör man bilda - det är Schyman i sin full rätt att göra - utan att bränna pengar som har ett värde för andra.
Schyman skyr man, när hon gör slikt.
Frälsningsarmén hade i Visby satt upp en insamlingsbössa vid Almedalen - men jag hann aldrig ge mitt bidrag.
Det har jag nu gjort. Och jag hoppas fler gör det.
100 kr - en tusendel av vad Schyman förstörde - kommer till Frälsningsarméns plusgirokonto 90 04 80-5 nu i morgon, den 12 juli 2010.
Man skall använda pengar väl.
Det gör jag.
Jag kommer att bränna mer på Frälsis. Det ger väl inte så mycket publicitet.
Men gör nytta.
Gör gärna samma som jag.
Använd Frälsningsarméns insamlingskonto ovan.
Jag gjorde det på grund av att förra v-ledaren Gudrun Schyman i en protestaktion brände 100.000 kr i Visby, att pengarna kom från en omdömeslös PR-byrå spelar ingen roll.
Opinion bör man bilda - det är Schyman i sin full rätt att göra - utan att bränna pengar som har ett värde för andra.
Schyman skyr man, när hon gör slikt.
Frälsningsarmén hade i Visby satt upp en insamlingsbössa vid Almedalen - men jag hann aldrig ge mitt bidrag.
Det har jag nu gjort. Och jag hoppas fler gör det.
100 kr - en tusendel av vad Schyman förstörde - kommer till Frälsningsarméns plusgirokonto 90 04 80-5 nu i morgon, den 12 juli 2010.
Man skall använda pengar väl.
Det gör jag.
Jag kommer att bränna mer på Frälsis. Det ger väl inte så mycket publicitet.
Men gör nytta.
Gör gärna samma som jag.
Använd Frälsningsarméns insamlingskonto ovan.
11 juli: VM-finalen i fotboll
Spanien - Holland 1-0.
Det var nog rättvist som skedde - fast mitt hjärta fanns hos Holland. Men som finalmatchen utvecklade sig, var Spanien det skickligaste laget. Bäst på plan var dock trots sin ibland visade oförmåga att variera sig Ari Robben, mest överskattad Xavi - så fort han fick bollen var det som det spanska spelet stoppade upp.
Domaren Webb får godkänt. Han hade anledning att dela ut många gula varningskort.
Och vinstmålet som Andres Iniesta gjorde i 117:e minuten var inte offside som holländare tyckte.
- - -
Här för övrigt lite finalstatistik:
År Finallag Resultat Finalort
1930 Uruguay - Argentina 4-2 - i Montevideo
1934 Italien - Tjeckoslov. 2-1 efter förlängning - i Rom
1938 Italien - Ungern 4-2 - i Paris
1950 Uruguay - Brasilien 2-1 - i Sao Paolo (Sverige trea)
1954 Västtyskland - Ungern 3-2 - i Bern
1958 Brasilien - Sverige 5-2 - i Solna
1962 Brasilien - Tjeckoslovakien 3-1 – i Santiago de Chile
1966 England - Västtyskland 2-2, 4-2 efter förlängning - i London
1970 Brasilien - Italien 4-1 – i Mexico City
1974 Västtyskland - Holland 2-1 - i München
1978 Argentina - Holland 3-1 efter förlängning – i Buenos Aires
1982 Italien - Västtyskland 3-1 - i Madrid
1986 Argentina - Västtyskland 3-2 – i Mexico City
1990 Västtyskland - Argentina 1-0 - i Rom (Sverige trea)
1994 Brasilien - Italien 0-0, 3-2 efter straffar - i San Fransisco
1998 Frankrike - Brasilien 3-0 - i Paris
2002 Braslien - Tyskland 2-0 – i Yokohama
2006 Italien - Frankrike 0-0, 5-3 efter straffar – i Berlin
2010 Spanien - Holland 0-0, 1-0 efter förlängning – i Johannesburg
Vinnare
Brasilien 5
Italien 4
Tyskland 3
Uruguay 2
Argentina 2
England 1
Frankrike 1
Spanien 1
Finaler
Brasilien 7
Tyskland 7
Italien 6
Argentina 4
Holland 3
Uruguay 2
Tjeckoslovakien 2
Ungern 2
Frankrike 2
Sverige 1
England 1
Spanien 1
Det var nog rättvist som skedde - fast mitt hjärta fanns hos Holland. Men som finalmatchen utvecklade sig, var Spanien det skickligaste laget. Bäst på plan var dock trots sin ibland visade oförmåga att variera sig Ari Robben, mest överskattad Xavi - så fort han fick bollen var det som det spanska spelet stoppade upp.
Domaren Webb får godkänt. Han hade anledning att dela ut många gula varningskort.
Och vinstmålet som Andres Iniesta gjorde i 117:e minuten var inte offside som holländare tyckte.
- - -
Här för övrigt lite finalstatistik:
År Finallag Resultat Finalort
1930 Uruguay - Argentina 4-2 - i Montevideo
1934 Italien - Tjeckoslov. 2-1 efter förlängning - i Rom
1938 Italien - Ungern 4-2 - i Paris
1950 Uruguay - Brasilien 2-1 - i Sao Paolo (Sverige trea)
1954 Västtyskland - Ungern 3-2 - i Bern
1958 Brasilien - Sverige 5-2 - i Solna
1962 Brasilien - Tjeckoslovakien 3-1 – i Santiago de Chile
1966 England - Västtyskland 2-2, 4-2 efter förlängning - i London
1970 Brasilien - Italien 4-1 – i Mexico City
1974 Västtyskland - Holland 2-1 - i München
1978 Argentina - Holland 3-1 efter förlängning – i Buenos Aires
1982 Italien - Västtyskland 3-1 - i Madrid
1986 Argentina - Västtyskland 3-2 – i Mexico City
1990 Västtyskland - Argentina 1-0 - i Rom (Sverige trea)
1994 Brasilien - Italien 0-0, 3-2 efter straffar - i San Fransisco
1998 Frankrike - Brasilien 3-0 - i Paris
2002 Braslien - Tyskland 2-0 – i Yokohama
2006 Italien - Frankrike 0-0, 5-3 efter straffar – i Berlin
2010 Spanien - Holland 0-0, 1-0 efter förlängning – i Johannesburg
Vinnare
Brasilien 5
Italien 4
Tyskland 3
Uruguay 2
Argentina 2
England 1
Frankrike 1
Spanien 1
Finaler
Brasilien 7
Tyskland 7
Italien 6
Argentina 4
Holland 3
Uruguay 2
Tjeckoslovakien 2
Ungern 2
Frankrike 2
Sverige 1
England 1
Spanien 1
11 juli: Hemma igen
Det tar sin lilla tid att besöka Pajala.
Från Stockholm vid 16-tiden fredag för att åka till Gällivare med flyg (NextJet, inte SAS), framme vid 20-tiden. Övernattning där, Grand Hotel Gällivare, cirka 15 mil bil till Pajala.
Sedan bil till Luleå lördag kväll, knappt 20 mil.
SAS flyger sparsamt om lördag och söndag till Luleå så planet går först 14.05 till Stockholm - på planet träffar jag för övrigt s-riksdagsmannen Peter Hultqvist från Borlänge som liksom jag gästat Pajala marknad; jag såg både honom och Karin Åström (s) i den socialdemokratiska montern.
Hemma i Stocksund är jag vid 17-tiden denna söndag.
Så är det att ibland vara politiker - roligt men lite tröttsamt att vara på resa så mycket.
Många tillbringar i stället sina helger med familjen eller på stranden vid sommarstugan.
Ändå: Jag vill inte klaga - för tänk så otroligt många personer som jag träffat denna helg som jag aldrig annars lärt känna!
Från Stockholm vid 16-tiden fredag för att åka till Gällivare med flyg (NextJet, inte SAS), framme vid 20-tiden. Övernattning där, Grand Hotel Gällivare, cirka 15 mil bil till Pajala.
Sedan bil till Luleå lördag kväll, knappt 20 mil.
SAS flyger sparsamt om lördag och söndag till Luleå så planet går först 14.05 till Stockholm - på planet träffar jag för övrigt s-riksdagsmannen Peter Hultqvist från Borlänge som liksom jag gästat Pajala marknad; jag såg både honom och Karin Åström (s) i den socialdemokratiska montern.
Hemma i Stocksund är jag vid 17-tiden denna söndag.
Så är det att ibland vara politiker - roligt men lite tröttsamt att vara på resa så mycket.
Många tillbringar i stället sina helger med familjen eller på stranden vid sommarstugan.
Ändå: Jag vill inte klaga - för tänk så otroligt många personer som jag träffat denna helg som jag aldrig annars lärt känna!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
