28 dec: Menlösa barns dag eller avundsjukans land

Den svenska skattepolitiken, i trädformat
Foto: Gunnar Andrén

Ibland undrar jag hur vi skall komma till rätta med det stora problem som fattigdom utgör, inte minst att så många - kvinnor, pensionärer, studerande, det finns många grupper även om det bland dem finns också många undantag - har små inkomster, så små att de trots stora insatser i arbetslivet inte kan leva drägligt på dem.
Dessbättre är försäkringssystemen bättre utformade - det är först när man hamnar utanför försäkringssystemen, sjukförsäkringen eller arbetslöshetsförsäkringen som riktigt stora inkomstproblem uppstår, låt vara att många med rätta upplever sänkt inkomst som en stor orättvisa.
Om man sedan ställer den grundtrygghet som borde bli bättre mot många högavlönades villkor, blir det nästan omöjligt att komma till rätta med låginkomsttagarnas situation. Ty de är - hur man än vrider och vänder på saken - så många fler.

I dagens utgåva av den lysande kvällstidningen Expressen (lib) finns ett bra exempel på hur svårt det kommer att bli att få förståelse för lägre skatt på arbete.

Där har man, helt korrekt, granskat statstrådens inkomster och skatter.

De flesta tjänar mycket bra, någon har stora intäkter från kapital dessutom. Flertalet betalar 3-4-5-6-7-800.000 kr i skatt/år, ett statsråd, den nye finansmarknadsministern, det dubbla.
Allt detta är rätt - men i Expressen kopplas detta, fullständigt uppåt väggarna, till jobbskatteavdraget, ja, det antyds att statsråden och de högavlönade vunnit särskilt mycket på detta.
Att detta är fel vet och förstår det flest, det är en myt, men det är en seglivad sådan.

Låt mig därför - eftersom jag varit med om att både förbereda beslutet om jobbskatteavdrag och sedan hanterat det i skatteutskottet och därefter i riksdagsdebatten i kammaren - redogöra för hur stort jobbskatteavdraget är, för år 2010.
Men redan då man säger att man skall redogöra för hur st0rt jobbskatteavdraget är, måste man börja att ta i beräkning att vi har ett grundavdrag som gör att ingen skatt alls utgår för inkomster upp till 18.000 kr (1.500 kr/månad). Vi får då ett nytt begrepp, beskattningsbar inkomst.
Denna utgör inkomsten minus grundavdraget.

Men för att nu göra det svårt, så varierar grundavdragets storlek. Eftersom man kan säga att grundavdragets nedre gräns är just 18.000 kr/år, stiger detta till maximalt 32.700 för att sedan minska till som lägst 12.500 kr.

Härigenom skapas progressivitet i skattesystemet, dvs den skatt var och en skall betala ökar för varje 100-lapp man tjänar över 18.000 kr/år - om det inte vore för just jobbskatteavdraget!
(Grundavdraget för pensionärer, som fyllt 65 år senast den 31 december före beskattningsåret (=kalenderåret), är dock annorlunda än för yrkesaktiva. Det är 39.600 kr/år på inkomster (oftast just pension) upp till 165.800 kr/år (dvs 13.817 kr/månad). Därefter trappas pensionärernas grundavdrag ned till som minst 18.400 kr/år, ett belopp som uppnås vid en pensionsinkomst på över 30.000 kr/månad.)
Men så tillkommer alltså jobbskatteavdraget, som för 2010 som mest uppgick till 21.000 kr/år.

Så häng med nu: Hur mycket kan man tjäna innan skatt börjar utgå?
Jo, det blir cirka 57.000 kr/år (4.750 kr/månad), beroende på att jobbskatteavdraget är 30,40 kr/100 tjänade kronor. Det innebär att var och en kan tjäna just 4.750 kr/månad utan att betala skatt.
(Däremot utgår för arbetsgivaren bland annat pensionsavgift på lönesumman, totalt 31,42 procent, från första utbetalade lönekronan. Dock betalas pensionsavgiften först efter 1.500 kr/månad i lön. Ungdomar har också lägre arbetsgivareavgift upp till 26 år. För den som är född 1937 (man skall ha fyllt 73 år) och tidigare betalas vare sig pensionsavgift eller arbetsgivareavgifter. Reducerad arbetsgivareavgift betalas för personer 65-73 år gamla.)

Men åter till jobbskatteavdraget. Det stiger upp till 1.750 kr/månad (eller 21.000 kr/år) vid inkomsten 330.000 kr/år (27.500 kr/månad).
Men jobbskatteavdraget är maximerat uppåt, kan aldrig bli mer än just 1.750 kr/månad oavsett om man tjänar just 27.500 kr/månad - vilket ganska många lärare, poliser, ingenjörer, sjuksköterskor, administratörer, konsulter och 100.000-tals andra gör, eller det fåtal riktigt, riktigt högavlönade som tjänar 50.000 kr/månad, eller 100.000 kr/månad eller 1 miljon kr/månad - jobbskatteavdraget är aldrig högre än 1.750 kr/månad.

Varför blir det så?

Jo, jobbskatteavdraget var ju från början 30,40 kr/100 kr inkomst. Det gjorde att man kunde tjäna 4.750 kr/månad utan att betala skatt, cirka 57.000 kr. Men ovanför cirka 120.000 kr/år (10.000 kr/månad) börjar jobbskatteavdraget trappas av, det blir bara 9,50 kr/tjänad 100-lapp. Och då skall man veta att ovanför 57.000-kronorsnivån(per år), får man också börja betala kommunal- och landstingsskatt, i genomsnitt 2010 är det 28,53 procent/100-lapp i beskattningsbar inkomst (glöm inte grundavdraget!).

Tjänar man strax under 300.000 kr/år (knappt 25.000 kr/månad, har kommunal- och landstingsskatten stigit till maximala 31,52 kr/100 lapp där man ligger kvar till månadsinkomsten uppgår till 32.050 kr/månad (384.600 kr/år): då blir det 20 procent statlig skatt upp till 545.200 kr/år (dvs 45.433 kr/månad). Marginalskatten blir här 51,52 procent på varje intjänad 100-lapp, från inkomster över 545.200 kr blir den statliga skatten 25 procent/100 lapp - och marginalskatten 56,52 procent.

Så fungerar skattesystemet - den som vill veta mer kan söka på www.skatteverket.se.

Är systemet med jobbskatteavdrag optimalt?
Nja, det kan man ha olika meningar om.

Men en sak är uppenbar: Det är inte höginkomsttagarna som gynnas mest av jobbskatteavdraget, det är främst de som tjänar - ungefär - 4.750 kr/månad till dryga 33.000 kr/månad som drar direkt nytta av det.

Men i avundsjukans land har vi inte löst alla, men ett litet, problem med jobbskatteavdraget.
Hur vi skall öka köpkraften hos dem som har låga inkomster, är en annan uppgift, mycket viktigt.

Men vi kan absolut säga att lösningen på det problemet ligger inte i att öka skatten för de högst avlönade.

Ibland skulle man vilja säga att Expressen behövs inte.