Vid riksdagsgruppens möte denna tisdag dominerar förstås krisen på Krimhalvän och konsekvenserna för Sverige.
Partiledaren Jan Björklund inleder med en analys av det säkerhetspolitiska läget och sedan blir det debatt. En central roll i sammanhanget spelar förstås folkpartiets försvarspolitiske talesman Allan Widman (som råkar sitta bredvid mig). Han borde vara försvarsminister!
Att Rysslands nationalistiska strävande under Vladminir Putin - som anser att Sovjetunionens sönderfall var århundrades katastrof (själv anser jag, fast konkurrensen är hård mellan Stalin och Hitler, att bildadet av den sovjeetiska enpartistaten 1917 under Lenin är en mycket större katastrof än Sovjetunionens upplösning 1991) - utgör ett stort hot är uppenbart, minns Tjetjenien, Georgien och nu Ukraina.
De som i Sverige och annorstädes är emot EU - sverigedemokraterna och vänstepartiet tillhör ju numera de värsta sedan miljöpartiet likt centern och kristdemokraterna slutit EU till sitt bröst - borde fundera på hur många krig det varit mellan EU-länderna sedan 1957 när EEC bildades i Rom, ja, konflikten mellan Grekland och Turkiet på Cypern är ju fortfarande olöst men uppstod långt före Greklands inträde i EU.
Att Sverige bör vara en nära samarbetsparter till Nato är självklart, om och när själva medlemskapsinträdet bör ske kan diskuteras både mot bakgrund av eventuella ryska hot mot Finland, vår tidigare östra rikshalva, och angelägenheten av att inte basera kärnvapen i Norden, men i näraliggande tid måste vi se till att återge Gotland krigsavhållande kapacitet.
När folkpartiet hävdat detta under mer än ett decennium har det avfärdats som tokerier av alla andra partier.
Det är tur att folkpartiet har varit ett tokigt parti.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar