14 april: Eritrea och svensk gästfrihet

För en tid sedan kontaktades jag via e-post av företrädare för, låt mig säga, den eritreanska oppositionen i Sverige. Dess företrädare ville att jag - och dessutom svenska myndigheter - skulle fördöma den fria svenska pressens sätt att skriva om Eritrea- och hade desutom synpunkter på att den svenska gästfriheten inte var total genom att den kunde utmynna i kritiska synpunkter på Eritreas inrikespolitik.
(Ordet demokarti, alltså folkstyre, användes dock förtjnstfullt inte i skrivelsen.)Jag bad om synpunkter i sak, inte minst på press- och åsiktsfriheten i Eritrea.
Jag ville också ha konkreet exempel på mötesfrihet, ungefär som vi har i Sverige. Jag har ju mött den, mycket aggressiva, oppositionen vid flera tillfällen, bland annat utanför riksdagshuset för några år sedan då kag och nuvarande EU-parlamentarikern Cecilia Wikström attackaderas nästan fysiskt av Eritreaanhängarna - kanske trodde de att hot bet bättre än argument.
Något svar på mitt svarsbrev har (ännu) inte kommit. Troligen funderar man på svaret.
Men den svenska friheten att arrangera möten - åsiktsfrihet - demonstrerades nyligen på ett uppenbart sätt när en av presidenten i Eritreas närmaste rådgivare, Yemane Gebreab, besökte vårt land. Mötesfrihet gäller även den som inte tycker som en majoritet i Sverige gör, nämligen.
Gebreab fick tala fritt vid ett möte i närheten av Göteborg arrangerat av eritreaner som stödjer regimen i Asmara. Det är det som är åsiktfrihet, föreningsfrihet, demokrati, av oss i Sverige högt skattade värden.
Gebreab togs också emot för samtal med svenska utrikesdepartementet, om gemensamma problem.
Det var ju bra eftersom statsminister Fredrik Reinfeldt och utrikesminister Carl Bildt inte fick samtala med Eritreas president Isais Afewerki vid FN:s generalförsamlings möte i höstas (2011) när samtliga var i New York samtidigt. Ibland är det skillnad på tillmötesgående!Och Gebrab och arrangörerna klagade förstås på att frågan om den svenska medborgaren i Eritrea Dawit Isaak togs upp. (Det riskerar inte att ske i hemlandet, där dock Högsta domstolen bekräftat att man registrerat ett brev från Journalister utan Gränser, där den organisaitonen mycket förtjäsntfullt begär att domstolen skall pröva frågan om det är förenligt med Eritreas rättssystem att hålla någon inlåst utan domstolsproövning i mer än tio år - något som ju inte förekommer i många länder ...)Jag undrar: Kan svenskar arrangera motsvarande möten i Eritrea?
Få tala med företrädare för Eritreas utrikesdepartement?
Få ha nationella fester och manifestationer i Eritrea?
Frågorna kan naturligtvis inte besvaras.
Och det är det som är tragedin för eritreanerna - tänk vilken fröjd det skulle vara om Eritreas makthavare lyckades skapa förtroende till sitt eget folk genom demokratiska reformer som tillförsäkrade alla medborgare rättssäkerhet, åsiktsfrihet och mänskliga rättigheter.
Visst går det att klaga när man sitter säkert långt bort från Asmara.
Men någon gång måste makthavarna i Asmara ställa frågan: Varför är så stora delar av vårt eget folk och världen runt i kring avvisade och misstrogna mot oss?