14 april: Eritrea och svensk gästfrihet

För en tid sedan kontaktades jag via e-post av företrädare för, låt mig säga, den eritreanska oppositionen i Sverige. Dess företrädare ville att jag - och dessutom svenska myndigheter - skulle fördöma den fria svenska pressens sätt att skriva om Eritrea- och hade desutom synpunkter på att den svenska gästfriheten inte var total genom att den kunde utmynna i kritiska synpunkter på Eritreas inrikespolitik.
(Ordet demokarti, alltså folkstyre, användes dock förtjnstfullt inte i skrivelsen.)Jag bad om synpunkter i sak, inte minst på press- och åsiktsfriheten i Eritrea.
Jag ville också ha konkreet exempel på mötesfrihet, ungefär som vi har i Sverige. Jag har ju mött den, mycket aggressiva, oppositionen vid flera tillfällen, bland annat utanför riksdagshuset för några år sedan då kag och nuvarande EU-parlamentarikern Cecilia Wikström attackaderas nästan fysiskt av Eritreaanhängarna - kanske trodde de att hot bet bättre än argument.
Något svar på mitt svarsbrev har (ännu) inte kommit. Troligen funderar man på svaret.
Men den svenska friheten att arrangera möten - åsiktsfrihet - demonstrerades nyligen på ett uppenbart sätt när en av presidenten i Eritreas närmaste rådgivare, Yemane Gebreab, besökte vårt land. Mötesfrihet gäller även den som inte tycker som en majoritet i Sverige gör, nämligen.
Gebreab fick tala fritt vid ett möte i närheten av Göteborg arrangerat av eritreaner som stödjer regimen i Asmara. Det är det som är åsiktfrihet, föreningsfrihet, demokrati, av oss i Sverige högt skattade värden.
Gebreab togs också emot för samtal med svenska utrikesdepartementet, om gemensamma problem.
Det var ju bra eftersom statsminister Fredrik Reinfeldt och utrikesminister Carl Bildt inte fick samtala med Eritreas president Isais Afewerki vid FN:s generalförsamlings möte i höstas (2011) när samtliga var i New York samtidigt. Ibland är det skillnad på tillmötesgående!Och Gebrab och arrangörerna klagade förstås på att frågan om den svenska medborgaren i Eritrea Dawit Isaak togs upp. (Det riskerar inte att ske i hemlandet, där dock Högsta domstolen bekräftat att man registrerat ett brev från Journalister utan Gränser, där den organisaitonen mycket förtjäsntfullt begär att domstolen skall pröva frågan om det är förenligt med Eritreas rättssystem att hålla någon inlåst utan domstolsproövning i mer än tio år - något som ju inte förekommer i många länder ...)Jag undrar: Kan svenskar arrangera motsvarande möten i Eritrea?
Få tala med företrädare för Eritreas utrikesdepartement?
Få ha nationella fester och manifestationer i Eritrea?
Frågorna kan naturligtvis inte besvaras.
Och det är det som är tragedin för eritreanerna - tänk vilken fröjd det skulle vara om Eritreas makthavare lyckades skapa förtroende till sitt eget folk genom demokratiska reformer som tillförsäkrade alla medborgare rättssäkerhet, åsiktsfrihet och mänskliga rättigheter.
Visst går det att klaga när man sitter säkert långt bort från Asmara.
Men någon gång måste makthavarna i Asmara ställa frågan: Varför är så stora delar av vårt eget folk och världen runt i kring avvisade och misstrogna mot oss?

1 okt: Mer?

Kinas ledande partikoryfeer har firat nationens 62-årsdag genom att lova "mer demokrati".
Mer?

11 juni: Genomsnittsintelligent undersökning

Genomsnittåldern för partiernas ledamöter är lätt att räkna ut. Det sker därför i dag.
Men vem röstar på ålder?
Är det inte åsikter och förmåga att genomföra förändringar som är viktigt?
Fördumningsfaktorn i svensk politik är ibland förfärande hög.
Själv har jag kvar ungefär samma åsikter i dag som 1965 när jag blev partipolitiskt aktiv.
Däremot är frågorna nya, varken Vietnamkriget eller fondsocialismen dominerar åsiktsbildningen, integriets och jämställdhetsfrågor liksom demokratifrågor kvarstår, i lite nya former men i grunden gäller det alltid att försvara tolerans och demokrati, att se till att den peronliga friheten vägs mot dess gränser där den egna frihet blir andras ofrihet och att man måste ta personligt ansvar och inte dölja bristande empati med rosigt och ofta rött retoriskt tal om solidaritet som visar sig vara tom till innehållet.
För dagen får för övrigt Lars Ohly ömma för elitfotbollsspelarnas höga skatter utan mitt stöd. Jag är däremot bekymrad över att många som nu bor åter hotas av höjda bostadsskatter som de inte kan kan påverka. Det avser jag att arbeta mot!
Det kan man göra både som 18-åring och 64-åring.
Och det har inget att göra med bakgrund, religion, etnicitet, kön eller något sådant lätt mätbart: Det handlar om vad som är viktigt för många:
Jag satsar på lägre skatter för dem som arbetar, stopp för bostadsskattehöjningar.
Lars Ohly vill höja skatterna för i stort sett alla utom elitfotbollsspelare, och dessutom höja bostadsskatterna.
Lägenhetsskatten? Den får inte höjas, 1267 kr/år jämte indexuppräkning är maximum, helst borde den sänkas ytterligare.