27 juni: Ett minne medan jag ännu minns

Apropå att vara insiktsfull eller ej:
På en punkt tycker jag att jag som politiker var duktigare än många andra, det var när jag och Johan Pehrson - då ännu ledamot (fp) i skattetskottet - redan våren 2007 anordnade ett seminarium i riksdagen om den svåröverblickbara huslånemarknaden i USA..
Vi tog dit Swedbanks sakkunnige analytiker Jonny Sylvén som beskrev ett scenario om främst de amerikanske sub-prime-lånen och den bostadsbubbla som hanteringen ledde till, ett scenario som var så hemskt att vi få som lyssbade i folkpartiets klubbrum i riksdagen inte vågade tro att det skulle gå så illa.
- Är detta möjligt? frågade jag.
(Det gjorde dock ingen journalist eftersom de inte var där, aldrig hört talas om Jonny Sylvén. Vi borde kanske affischerat med Thomas Bodström talar ut i stället?)
Jag minns att även förre statssekreteraren och bankmannen Sten Westerberg, en av få som lyssnade, undrade om det verkligen var så illa ställt.
Om Sylvéns analys skrev jag i alla fall på min dåvarande blogg. Men ingen journalist var som sagt med, ingen lyssnade.
Så gick det som det gick.
Idolerna, kändisarna, intervjuas i radio och TV, det skrivs idolporträtt.
Om mig eller Sylvén inte en rad.
Nej, jag är inte bitter.
Jag bara skriver som jag uppfattat saken.

27 juni: Är jag bitter? (Men lite, väl, ändå?)

Den frågan är verkligen värd att ställa. Jag skulle ju så gärna vilja besvara frågan med Nej, men jag vet inte.
Jag ställer frågan mot bakgrund av ett idolporträtt av SEB:s chefekonom Robert Bergkvist, i en av de dagligen utkommande morgontidningarna i Stockholm. Reportaget visar vilken kunnig, sympatisk och efterlevnadsvärd person Robert Bergkvist är. Man måste beundra honom.
Jag har själv lyssnat till Robert Bergkvist vid flera tillfällen - och då tänker jag inte på serieprogrammen i radio och TV där alla bankekonomer får uttala sig om ditten och datten. Jag har med stort intresse lyssnat till honom, sett på kurvorna, tagit till mig förklaringarna och den kunskap han förmedlat. Jag är beredd att ge honom minst fyra stjärnor för god framställning och insiktsfullhet.
Idolporträttet är väl motiverat, med andra ord. Precis som de som görs om företrädaren Klas Eklund, eller Cecilia Hermansson i en annan stor bank. Eller deras chefskollegor, nu och tidigare.
Varför jag ställde frågan ovan var att jag själv aldrig blivit intervjuad om någonting - utom när jorunalister vädrat skandaler. Inte en intervju på åtta år. Varför?
Förmodligen helt rationellt: Jag har skött mitt jobb i utskotten, skatte-, bostads- och finansutskotten, likaså EU-nämnden och något möte i kulturutskottet. Det finns inget att säga.
Så jag är inte bitter, nej, nej, nej.
Men jag kan ju ställa mig undrande till journalistiken.
Eller om man så vill:
Vad är det för journalistik som inte kunnat leta upp en enda intressant sak att delge allmänheten om mig eller vad jag tycker och tyckt under t.ex. nästan åtta år i skatteutskottet?
Medan det blir helsidor och reportage om Thomas Bodström, som också sitter i riksdagen om än inte så ofta, så snart han har en ny bisarr idé.
Bitter?
Nej, journalistiken är rationell, skriver om kändisar.