2 april: Det som händer i Malmö - och bedövande tystnad

Det är bra att socialdemokraternas partiledare Stefan Löfven talar med Lena Posner-Körösi, ordförande för Judiska centralrådet, om det hänt i Malmö, om de upprepade s.k. missförstånd som kommunalrådet Ilmar Reepalu (s) åstadkommit i förhållande till medlemmarna i den judiska församlingen där.
Löfven sade att Reepalus uttalande var olyckliga. Det är det minsta man kan säga.
Ingen - inte heller jag - tror att Ilmar Reepalu är antisemit. Eller främlingsfientlig. Absolut inte - jag har träffat Reepalu och han är en gedigen socialdemokrat som står för - som Löfven sade - samma värderingsgrund som arbetarrörelsen.
Men bara den misstanken att han av taktiska skäl lagt sina ord på det sättet att han önskat undvika konfrontation med islamister som inte har sasmma toleranta värderingarn, sådana finns, i Malmö, är skäl nog att varna för en utveckling där intoleransen - som kan finnas på många håll, svenskar är absolut inte immuna bör tilläggas - får näring av missförstånden.
En sak kan jag dock inte underlåta att notera i detta sammanhang: Den fullständigt bedövande tystnaden från den s.k. vänstern - intellektuell eller inte - ifråga om fördömandet av alla former av intolerans.
Något säger mig att den vänster som brukar vara så upprörd, inte sällan med rätta, över t.ex. övervåld från israelisk sida i Palestina (jag tillhör dem som vill ha två stater, både med erkända och säkra gränser), mäter med märkliga mått när det gäller ansvarsfördelning och egen intolerans.
I ögat ser man ofta den egna bjälken - men då måste man våga se sanningen i spegeln.

1 april: Dagens stora debatt

Det är verkligen bra att statsministern och oppositionsledaren - äntligen! - möts i en direktsänd partiledardebatt i Agenda ikväll.
Alltför länge har både hukat - men när det nu äntligen löst sig hur de skall stå i studion, båda till vänster om programledaren Mats Knutson - då ser vi fram mot en intressant och kul duell.
Hoppas bara att den inte bara kommer att handla om vi skall jobba till 75 eller Saudiarabien utan att den också tar upp viktiga frågor som jordbrukspolitiken och hur höga husen skall vara i Värtahamnen. Här litar vi på programledaren att våra viktigaste partiledare inte slipper undan!

31 mars: Det politiska läget - och nyanserna av rött

Opinionsundersökningarna liknar exakt det läge som rådde före socialdemokraternas, vänsterpartiets och miljöpartiets budgetmotioner i maj valåret 2010: Klar majoritet för s-v-mp.
Varför? Hur kunde det vara så?
Jo, varje väljare - som ville - kunde läsa in i de tre partiernas oklara besked vad de ville, vad man själv önskade. Det tyckte bortåt 57 procent av väljarkåren var mycket bra.
Men sedan kom verkligheten - och den tydliga majoriteten smälte samman till en minoritet, till saken hörde också att främst socialdemokraterna tappade väljarna till sverigedemokraterna, inte minst fackligt aktiva som säkert inte är rasister men som attraherades av sd:s ohöljt populistiska tal om hot mot jobben.
Att moderaterna nu förlorar var väntat: I Rosenbad sitter statsministern och finansministern och administrerar, tyvärr, mer än leder utvecklingen - och är rädda för att ta tappa 10 procent av väljarkåren, från 35 till 20-25 procent.
Folkpartiet har här mycket stora möjligheter, både att attrahera de många väljare som ser bortom attackerna mot enskildheterna i den omlagda skol- och utbildningspolitiken och ser, som Jan Björklund - gärna med mitt instämmande - ser utbildningspolitiken - språk, läsning, matematik, historia och många andra viktiga ämnen inom området bildning - som den enskilt viktigaste hävstången till framgångar både för den enskilde och för vårt land framöver.
Det är f.ö. obegripligt att sd med sin totala brist på förståelse för skola och bildning och ensidigt koncentrerade av budskapet till invandrare och flyktingar, kan ha sådan framgång som 4-6 procent av väljarna. Förstår man inte att det är inte invandringen som är problemet för Sverige utan bristen på kunskap hos många svenskar som är det stora hotet mot ett framgångsrikt Sverige? Som inte förstår att en stark humanism är grundbulten i kampen mot alla former av religiös och annan fundamentalism?
Det politiska läget är intressant. Det finns goda möjligheter för ökad tolerans, kamp för frihet och förvaltarskap av vår natur att vinna vägen till fler människors hjärtan de närmaste åren.
Vad skall man till slut säga om Stefan Löfven?
Svårt att säga något - ännu har han ju inte ens börjat färga av sig.
Av av rött finns det många nyanser, dock är genomskinligt inte en av dessa.

19 febr: Ny Löfven-framgång

Socialdemokraterna går starkt framåt i Sifo.
Varför?
Men vilken fråga!
Det inser ju alla att det är på rättsfrågorna och jordbrukspolitiken, där Löfven framfört klara och tydliga ståndpunkter.
Tänk vilket lyft kommer det inte att bli när han kommer till transport-, utrikes- och försvarspolitiken!

8 feb: Löfveneffekten - beror på jordbrukspolitiken!

Det kom en opinionsundersökning där socialdemokrafterna gått fram 2 procent.
Enligt Aftonbladets (s) "politiska expert" - tidningen håller sig alltid med sådana, jag säger inte vem - handlar det om "Löfveneffekten".
Kanske det. Om det går nästa gång, blir det Löfvendefekten då?
Nä, jag tror på en helt annan förklaring, jag tror att det beror på socialdemokraterNAS starka politik i sak.
Den här uppgången tror jag helt man kan tillskriva Löfvens (s) tydliga besked till väljarna i - tja, jordbrukspolitiken.
Där var Juholt väldigt luddig, eller hur? Inte ens en åsikt!
Men nu vet ju alla vad socialdemokraterna tycker i den frågan.

3 febr: Vänta, Stefan, här har du din riksdagsplats!

Det går alltså inte att gå runt riksdagsordningen för att ge Stefan Löfven (s) en riksdagsplats.
Men jag har ändå lösningen!

Så här får Löfven, redan från måndag den 6 februari 2012, en riksdagsplats.

Den socialdemokratiske partiledaren utses av statsminister Fredrik Reinfeldt, som beslutar om regeringens sammansättning, till konsultativt statsråd. Då får han framträda i riksdagen i egenskap av statsråd.
Enkelt och perfekt.

Visserligen blir han då också ansvarig för regeringens beslut, enligt den kollektiva beslutsprincip som tillämpas.
Men eftersom alla vet att det är på annorlunda grund han sitter i regeringen - bara för att kunna debattera med statsministern i kammaren - så tar han i praktiken inte ansvar för regeringens beslut och behöver då inte reservera sig.
Förvisso är denna lösningen - GA-metoden som jag kallar den - att runda regeringsformen, men den har en fördel om alla ger sitt bifall:
- Demokratin förbättras, i Sverige skall det största oppositionspartiets ledare ha säte och stämma i riksdagen.

Det arvode som socialdemokraternas partiledare skulle få som statsråd, kan han krona för krona återbetala till statsverket, det är ett rent administrativt problem.

Hur unik är GA-metoden?
Tja, vi har haft en liknande situation, där det liberala partiet - förstås! - såg till 1896 att socialdemokraternas partiledare Hjalmar Branting, efter Karl Staaffs (lib) död (1915) fyra gånger svensk statsminister, blev riksdagsledamot, invald på en liberal valsedel i Stockholms stad.

Det var bra för demokratin den gången, nu behövs en annan lösning.
Gör Löfven (s) till oppositionsstatsråd (s).
Då blir demokratin en smula bättre i vårt land.

Till partiledaröverläggningar!

(Några kommer väl att bråka, det hör till saken; men ibland måste även politiker besluta ting som gynnar den svenska demokratin.)

3 febr Ytterligare en gräddfil (s)?

Om det är något socialdemokraterna är bäst på - i hård kmap med vänsterpartisterna - så är det att tänja avståndet mellan hur man lär och hur man lever. Det gäller allt från boende - det må vara på Östermalm (v) eller sjukvårdsköer (s), bara att gå före, finns alltid något argument som Moster Tilda i Österbytorp inte kan ens tänka sig - till, som nu, frågan om vem som skall få tala i riksdagen.
Här har den kongressvalde socialdemokratiske partiledaren (s) avgått. och det stora - men kanske inte längre tillräckligt mäkiga - partiets verkställande utskott valt en ny partiordförande.
Och vips skall denna få tala i riksdagen fast vederbörande inte är riksdagsman, ja, det får varken valda svenska EU-parlamenteriker eller FN:s generalsekreterare göra, det framgår av riksdagsordningen.
Den är, kan jag säga, mer värd än det papper den är tryckt på. Den skall gälla, även socialdemokrater.
Stefan Löfven må vara socialdemokratisk partiledare, men riksdagsplats får han vänta på tills svenska folket valt den 14 september 2014.
- - - -
Fast jag har en lösning, vänta bara!