13 dec: Otroligt tafatt

Till det största som hänt i dag är att Kent Ekeroth (sd) hälsade på mig i dag i en korridor. Därmed vet jag att tre sd kan konsten att hälsa: hr Söder i Höör, hr Lång i Stockholm samt hr Ekeroth.
Herr Petzäll varken hälsar eller säger Fru Talman.
I dag skulle han debattera järnvägspolitik. Titta på inlägget på webb-TV. Det säger allt.
Sedan skulle han debattera biståndspolitik. Några räkneexempel - procenträkning handlande det om - visade än en gång att sd-politiken är helt verklighetsfrånvänd.
Men det märkligaste av allt var sd-arens osannolikt okritiska uppslutning kring UNHCR, alltså Förenta Nationernas flyktingkommitté. Själv anser jag den otroligt byrpåkratisk och slösaktig - men kanske har sd rätt?
Då bör de visa, sänd ner ett antal representater, gärna Inga-Brit Ahlenius.
Jag tror att lovorden kommer att rymmas på ena handens tumme.

29 juli: Kan FN överleva?

En organisation som under sin nuvarande generalsekreterare betyder mindre och mindre - och ständigt är på fel väg.
Inspirerad av Åke Wredén, tidigare politisk redaktör på Nerikes Allehanda men just nu sommarvikarie på Eskilstuna-Kuriren - tillsammans med Alex Voronov, en alltid intressant skribent som vilket år som helst kommer att upptäckas av Stockholmspressen (fast det kan dröja...) - har jag nu läst den 50-sidiga rapport som Inga-Brit Ahlenius lämnade den 14 juli då hon slutade som FN-revisor till Ban-Ki-Moon.
Ni kan läsa den här.
Den är värd en stunds begrundan.
Ahlenius bekräftar vad vi alla sett efter Koffe Annans sorti: Ett FN som tillhandahåller en möteslokal som allt färre bryr sig om med en ledare som inte är någon ledare och som därtill handlar tvärs emot vad FN behöver just nu, integritet och transparens (ett bättre och mer heltäckande ord än genomskinlighet; transparency innefattar också en etisk dimension: Det som är publikt innefattar även möjlighet till granskning av andra än makthavarna själva.)
Vi behöver, inte minst i Europa och Sverige som ju är FN:s bästa vänner och frikostigaste finansiärer, en diskussion om FN.
Det måste vara en organisation med klös. Inte en papperstiger som idag.

25 mars: Ringholms humorkonkurrent (s)

Att Bosse Ringholm är riksdagen överlägset mest humoristiske ledamot, torde vara oomstritt (däremot är han troligen ingen god brevskrivare, sade sig i en debatt för något år sedan med mig tro att portot var 5:50 kr/20-gramsbrev).
Men nu har han fått humorkonkurrens, troligen övermäktig!
Det är förre ministerkollegan Leif Pagrotsky (s) som tar upp konkurrensen genom kravet att man måste värna Sveriges Radios och TV:s - alltså public service-bolagens - politiska obundenhet. Visserligen har exemplet Lars Engqvist (s), Ove Joanson (-) och Birgit Friggebo (fp) som bolagsordföranden varit efterföljansvärt, men den nya konstellationen Engvist (s), Agneta Dreber (-) och Lars Leijonborg (fp) utgör uppenbart ett hot mot obundenheten.
Här måste tas nya tag, kräver Pagrotsky. Man förstå hans oro.
Det finns nog bara en lösning på detta problem, för att klara total politisk obundenhet.
Utse Lars Engqvist (s), Bosse Ringholm (-) och Leif Pagrotsky (s).
Eller Engqvist, Inga-Britt Ahlenius (-) och Bosse Ringholm (s).
Men skratta inte åt Leif Pagrotsky. Det är fult.
Däremot är det tillåtet att småle, ja, ni vet så som Bosse Ringholm brukar göra.