26 dec: Kan vi lära något av andra?

Hur hög är skatten i olika länder?

  Det är svårt att svara på, eftersom skattesystemen ser så olika ut. Jag ställer ändå frågan så här en vecka efter det att vi har fastställt 2013 års statsbudget. Är den bra eller dålig?
  Hur lätt är det inte att bli systembevarare, systemkramare.
  När man skall förändra måste man dels veta var man befinner sig, dels i vilken riktning man vill gå.
  Socialdemokraterna - och numera ofta moderaterna - är våra viktigaste systembevarare. Det är bra i många avseenden, problemet är att verkligheten tenderar att förändras. Vi lever inte i 1960- eller 70-talet, vi lever i globaliserignens tid - då jobb och kunskaper flyttar penningströämmar och därmed välfärd så fort att systembevarare inte ser vad som händer.
  Vi måste vara öppnare än tidigare för förändringar, det är min övertygelse.
  Och då spelar skattesystemet - både utformningen och nivån - en mycket viktig roll. Systembevararna, som t.ex. Göran Greider (s), är i själva verket trygghetens och välfärdens värste fiende eftersom han inte vill  (men säkert har förmpågan) att se förändringar och därmed göra nödvändiga förändringar.
  Skattetrycket är en viktig mätare på vad som händer - ty de besvärliga människorna tenderar att undvika att betala skatter som de anser orimliga eller orättvisa. Om skattetrycket blir för högt, minskar därför välfärdsbasen.
  Är skatten hög, låg eller rimlig i Sverige - jämfört med andra länder?
  Det närmaste svar man kan komma till är att söka redovisa våra samlade skatter som procent av bruttonationalprodukten och då ta hjälp av den ekonomiska bas som OECD har upprättat och där - tyvärr - man måste gå tillbaka till 2007 för att hitta relevanta jämförelsesiffror.  
  Det innebär att socialförsäkringsutgifter räknas in i skattekvoten oavsett hur de betalas, däremot inte avtalsbaserade avgifter till socialförsäkringar som ju ligger mycket nära att utgöra skatt, i Sverige genom att staten tillskjuter pengar för t.ex. arbetslöshetsförsäkringen.
  Men utgår man från dessa förutsättningar kan man få denna statistiska sammanställning (procent, år 2007):
1.  Danmark, 48,9 procent
2.  Sverige, 48,2 procent
3.  Belgien, 44,4 procent
4.  Frankrike, 43,6 procent
5.  Norge, 43,4 procent
6.  Italien, 43,3 procent
7.  Finland, 43,0 procent
8.  Österrike 41,9 procent
9.  Island, 41,4 procent
10. Ungern, 39,3 procent
11. Holland, 38,0 procent
12. Spanien 37,2 procent
13. Luxemburg, 36,9 procent
14. Storbritannien, 36,6 procent
15. Portugal, 36, 6 procent
16. Tjeckien, 36,4 procent
17. Tyskland, 36,2 procent
18. Nya Zeeland, 36,0 procent
19. Polen, 33,5 procent
20. Canada, 33,3 procent
21. Irland, 32,2 procent
22. Grekland, 31,3 procent
23. Australien, 30,6 procent
24. Slovakien, 29,8 procent
25. Schweiz, 29,7 procent
26. Sydkorea, 28,7 procent
27. USA, 28,3 procent
28. Japan, 27,9 procent.
  EU-genomsnittet, för de 15 mest industraliserade länderna, ligger på 39,8 procent, medan OECD-genomsnittet är 35,9 procent, främst genom att USA och Japan drar ner genomsnittssiffran.
  Och den stora frågan är: Hur är välfärden i andra länder? Hur är den fördelad? Hur många står utanför trygghetssystemen?
  Har vi något att lära av andra länder?
  Det är lätt - även för en skattekritiker som jag - att bli systembevarare.
  Sanningen är, tror jag, att vi måste göra mycket mer vad gäller skattefördelning och skattetryck för att klara välfärden i framtiden.