Det klagas så mycket på SJ att man ju knappt vågar åka tåg. Tänk om man blir stående mitt ute på linjen, fastfrusna toaletter, tvingas gå av i Stubbetorp?
Klockan 14.21 skall tåget gå till Växjö från Stockholm och vi kommer iväg nästan på minuten. Och i Södertälje är vi bara tjugo minuter försenade, i Tranås står vi stilla på grund av banarbeten (på söndagskvällen!) och ankommer till Alvesta i så god tid att bara man springer över perrongen hinner man med det tåg som går vidare till Växjö-Kalmar och inväntat det försenaste X2000-tåget från Stockholm.
(Det har för övrigt en förstaklass mindre än som var avsett vilket vi meddelas i högtalare och SJ beklagar. Två man på varje stol, ungeäfr alltså. I gengäld tycks det finnas en helt tom andraklassvagn, det är säkert 50-60 resenärer i en, två i nästa.
SJ, SJ, gamle vän, tänk ändå att du lever än.
Någon sittplats på tåget Alvesta-Växjö är inte att tänka på. Riksdagskollegan Maria Abrahamsson och jag tränger oss in bland alla andra stående, några försöker tränga sig förbi oss och lyckas på bara fem-tio minuter tillryggalägga en halv tågvagnslängd.
Någon konduktör ser vi lika lite av som någon stins, jag förstår varför, de skulle behöva svara på frågor som inga bra svar har.
Men visst - det går bra att stå till Växjö.
Frågan är om SJ alls behöver sittplatser?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar