10 jan: FDP - historiskt parti med problem

I Tyskland är det snart val, i Niedersachsen. Mitten är i kris där - trots att centerpartiet inte existerar.
   Denna kväll är FDP värdar i förbundsdagen för folkpartiets riksdagsgrupp.
   Men FDP- Freie Demokratische Partei med förgrundsfigurer som Theodor Heuss, Walter Scheel, Hans-Dietrich Genscher och senast Guido Westerwelle- partledare nu är Philippe Rösler - har stora opinionsproblem efter framgångsvalet 2009, jag var i Berlin då.
  Det ligger i farans riktning att partiet trillar ur förbundsdagen i höst, i Niedersachsen - där man senast fick 8,2 procent - är det inte så allvarligt läge men varje tiondel över fem procent, spärrgränsen vid val i Tyskland, skulle ses som en framgång inför höstens förbundsdagsval.
  Jag berättar lite om FDP, dess närmaste svenska förebild är folkpartiet.
  FDP har suttit med i federala regeringar 1949–1956, 1961–1966 och 1969–1998.
  FDP har suttit längst i västtyska och tyska regeringen av alla partier, i 42 år sedan 1949. Partiet har haft sex vicekanslerposten, tre utrikesministrar och två förbundspresidenter.
   Utrikespolitiken inår i FDP:s tradition, den sträcker sig  som sträcker sig tillbaka till Weimarrepublikens utrikesministrar Walther Rathenau och Gustav Stresemann.
  Valet 2009 vanns dock framför allt på skattepolitik och näringslivspolitik.

  Tyskland har haft flera liberala partier, Deutsche Demokratische Partei, Tyska nationalliberala partiet och Deutsche Volkspartei.
  Men dagens FDP grundades efter andra världskriget.  Först bildades 1947 Demokratische Partei Deutschlands (DPD) som hela Tysklands liberala parti med Theodor Heuss och Wilhelm Külz som ledare i Rothenburg ob der Tauber. Politiska motsättningar gjorde att projektet misslyckades och Külz bildade ett liberalt parti i östra Tyskland.
  Den 11 december 1948 följde i stället grundandet av Freie Demokratische Partei (FDP) i Heppenheim an der Bergstraße då alla liberala partier i de västliga ockupationszonerna (Västtyskland) gick samman.
  Vid utarbetandet av den tyska grundlagen (Grundgesetz) kom FDP att spela en stor roll under ledning av Heuss.
  Från 1966 till 1969 satt FDP i opposition då ”den stora koalitionen” - Ludwig Eerhard och Wally Brandt -hade regeringsmakten.
  Men när CDU/CSU förlorade regeringsmakten 1969, efter eran Konrad Adenauer och Ludwig Erhard - bildade socialdemokraterna (SPD) under Willy Brandt och liberalerna (FDP) under Walter Scheel en koalitionsregering som skulle komma att hålla under tretton år.
   Willy Brandt, tidigare borgmästare i Västberlin, blev förbundskansler, Walter Scheel utrikesminister. Tillsammans formade de den nya östpolitken.
   1974 blev Scheel blev förbundspresident och nye partiledaren Hans-Dietrich Genscher tog över som utrikesminister, en post som han kom att inneha under arton år.
   Från slutet av 1970-talet blev det allt tydligare att SPD och FDP kommit långt ifrån varandra men koalitionen höll även inför förbundsdagsvalet 1980 som partierna vann med den sittande Helmut Schmidt (SPD) som kanslerkandidat.
   1982 var sprickan mellan de två partierna ohjälpligt stor, Helmu Schmidt avgick och FDP - fortfarande med Hans-Dietrich Genscher som partiledare och utrikesminister - bildade istället regering med CDU/CSU och Helmuth Kohl förbundskansler.
   Valet att gå i koalition med CDU/CSU förde med sig splittring i FDP, tjugo procent av medlemmarna lämnade partiet.
  I 1983 års förbundsdagsval led förlorade FDP stort, från 10,6 till 7 procent.
 1998 förlorade CDU/CSU och FDP regeringsmakten till SPD och de gröna.
  Valet 2005 blev dock en valframgång, med 9,8 procent blev FDP det tredje största partiet i förbundsdagen.
  Efter valet 2009 ingick FDP återigen i koalitionsregering med CDU/CSU (regeringen Merkel II).
  Fem FDP:are blev ministrar:
  Guido Westerwelle
  Sabine Leutheusser-Schnarrenberger
  Philipp Rösler
  Rainer Brüderle
  Dirk Niebel
Efter nederlag i delstatsvalen under början av 2011 avgick Guido Westerwelle som partiledare och ersattes av Philipp Rösler. Rösler blev även vice förbundskansler och bytte post från hälso- till minister för näringsliv och teknologi.