GA
Söndagsrutan i Sundsvalls Tidning 29 sept. 2002
Dags att sätta punkt
JAG VILL BÖRJA med att berätta att detta är den sista söndagskrönika som jag skriver i SundsvallsTidning.Det har blivit cirka 80 stycken i sträck - och jag tackar alla dem som stått ut och särskilt alla som hört av sig med beröm och kritik, att inte bli läst är ju en skribents mardröm.
När det gäller hur många andra artiklar jag författat får jag väl hänvisa till Psalmboken, psalm 260. Det är en av Lina Sandell-Bergs mest kända psalmer (1883) som börjar så här:
"Jag kan icke räkna dem alla ..."
EFTER 32 år i journalistiken - med början på Kvällsposten i Malmö, vidare som 24-åring till Sydsvenskans ledareavdelning, därefter som liberal skribent, kanske en form av alibi, till då blomstrande Svenska Dagbladet.
Här må jag väl tillåtas inskjuta följande: Sällan eller aldrig har jag väl blivit så förvånad som den dag SvD:s chefredaktör Gustaf von Platen kom till Akademiska Föreningen i Lund för att tala med mig och efter en timmes intervju erbjöd mig fast anställning på SvD:s ledareavdelning. Jag minns ännu vännen Buster von Platens ord:
"Den behöver en injektion av någon som kan både skriva och tänka själv."
(Det var ju inte särskilt snällt sagt mot dem som då fanns där.)
Efter ideologiska konflikter skall sägas, och i efterhand är det lätt att se att jag borde ha lämnat SvD två-tre år tidigare än som blev fallet, gick jag vidare till Pressens Tidning.
Det blev en kort sejour som chefredaktör, halvtannat år - för sedan ringde fp-ledaren Bengt Westerberg och frågade om jag ville ta över den tidning som Lars Leijonborg, numera inte helt obekant, hade startat efter fp-katastrofvalet 1982, NU Det liberala nyhetsmagasinet.
Vad svarar man på sådana förfrågningar? Jag blev kvar tolv år där - och jag kan bara säga att vara tidningsutgivare utan kapitalstarka ägare (och mycket kan sägas om folkpartiet men kapitalstarkt är partiet inte, jag vet) är ingenting för personer med läggning för magsår eller svaga nerver.
Ofta var siffrorna så dåliga att jag inte kunde använda dem.
Och sedan blev det så i slutet av 2000 klart att jag erbjöds posten som politisk redaktör för Sundsvalls Tidning.
DET HAR VARIT en fantastisk tid. Jag känner att ST spelar en oerhört central roll i hela regionen, och att ledarsidan - med den blandning av riks- och lokalt material, och en och annan spetsighet som jag sökt ge den - mottagits med intresse och respekt.
Låt mig apostrofera Alf Henrikson, som jag ju tidigare vid något tillfälle berättat att jag hade äran att samarbeta med, som en gång skrever ungefär så här:
Vad du afton skriver ner,
mång tusenden i morgon ser;
Du mera kunskap åt dessa ger.
men minns att några vet ännu mer.
Att ta läsarna på allvar tror jag är nyckeln till god journalistik.
Man skall veta vad man skriver om. Kunna ämnet.
Ibland kan det likväl bli fel - men uppsåtet måste vara gott, att verkligen förmedla fakta och åsikter, argument som är relevanta.
(Jag brukar säga att det är lätt att ge exempel på motsatsen:
- Be mig skriva om mat, och läsekretsen är snart nog halverad ....)
ALLA KAN TYCKA om politik, och så skall det vara.
Men lika lite som alla är experter på nästa drag i ett schackparti, är kunskapen om politikens koder allmän.
Hur många kloka förslag har man inte mött som man trött noterar att de är politiskt omöjliga, ja, nästan löjliga.
Därför blir bokstäverna även på en ledarsida viktiga. Deet måste finnas både ideologisk riktning och politisk realism i vad som framförs - annars kommer de där, de som vet ännu mer, att tycka att det som andra betraktar som god information inte annat vittnar om än att skribenten - därmed tidningen - inte förstått någonting.
Visst är vissa ledare tråkiga - vem vill väl läsa en ekonomisk analys av Sveriges skatter en måndagsmorgon? Ändå kan man hitta motiv för att också skriva om ämnen som säkert berör få.
Delarna är viktiga för helheten. Om helheten skall klara mötet med verkligheten, krävs det att också delarna har relevans och substans.
FÖR DEN SOM likt mig har skäl att inte bara se framåt utan också bakåt gäller att personer man mött är det man minns bäst.
Jag har - av aktiva journalister gäller det väl bara Radions Arvid Lagercrantz och Björn Elmbrant (tidigare på Nya Norrland) - mött, intervjuat och lärt känna alla ledande politiker sedan 1960-talets slut.
Jag har faktiskt - skrytigt men sant - intervjuat samtliga statsministrar efter Per Albin Hansson: Tage Erlander, Olof Palme, Thorbjörn Fällin, Ola Ullsten, Ingvar Carlsson, Carl Bildt och Göran Persson.
Personligheter man minns, allihop.
Som hemma hos Fälldin, först i köket, sedan på gårdsplan, flera timmar. Alla tidningar och riksdagstryck i gröna tunnan - men på bordet Svensk Fårskötsel och AKA-utredningen (om kärnkraftens avfall). Vilken kraftkarl!
Eller en nattstörd Olof Palme i Novosibirsk ideligen frågande varje ryss han såg om senaste resultatet från hockey-VM (Polen hade sensationellt slagit Sovjet).
Som hade på sig den kostym som jag en månad tidigare hade hjälpt honom köpa i Malmö eftersom, det kan väl sägas nu i efterhand, "Lisbeth kräver att jag skall se snygg ut i Moskva"; en lokal affärsman ställde upp och öppnade affären för statsministern vid 21-tiden en vanlig aprilkväll.
Göran Persson på Harpsund som skulle bjuda på något - och allt som fanns i skafferiet och kylskåpet var några överblivna potatisar, lite ost samt två burkar sill: "Där ser du hur Sveriges statsminister har det - du kan välja på vatten och en lättöl men tar de det senare får jag ingen."
DET ÄR DAGS att sätta punkt efter 32 år som journalist. I morgon är det upprop i riksdagen. Jag har den stora äran att vara en av de 349 som i fyra år skall vara ombud för svenska folket.
Spännande. Ansvarsfullt.
Jag säger inte adjö, jag kommer att fortsätta att arbeta för denna region, för Sundsvall med omnejd, jag säger på återhörande (om ansvarige utgivaren vill).
MEN JUST NU är det dags att sätta punkt.
Gunnar Andrén
(29 september 2002)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar