Ibland blir man lika förvånad som bedrövad. I dag kommenteras flitigt den SCB-partisympatiundersökning som presenterades i går (4 juni) - men inte en enda ledarskribent (de som borde veta bättre) tycks ha observerat att bortfallet i undersökningen är rekordstort, 39,5 procent.
(Heder åt Dagens Nyheter som på nyhetsplats i grafiken låter notera detta - om än i pytteliten stil!)
Som Sifo-analytiker 1971-87 - och lite grann senare - i Sydsvenskan och SvD lärde jag mig mycket om just opinionsjournalistik, dels om människors (bristande) minne hur de röstat förra gången, dels att röstbenägenheten är avgörande för hur man skall tolka opinionsläget.
Ett bortfall på fyra av tio utvalda är ju katastrofalt, i detta avseende.
Det är inte - tyvärr tror många det - antalet intervjuer som är avgörande utan representativiteten.
Kanske är SCB-undersökningen rättvisande, i maj 2010 var den ju grovt missvisande, som en del minns genom att den gjorts under så lång tid.
Men det finns verkligen skäl att ifrågasätta hur långtgående tolkningar man kan göra av denna majundersökning 2012.
Minns siffran:
39,5 procent av de utvalda har inte kunnat säga vad det anser om partierna, antingen inte önskat medverka eller alls påträffats.
Ingen kritik dock av SCB: byrån har hederligt redogjort för tillkortakommandet med antalet svarande.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar