I dag är det 200 år sedan Leonard Dahm (1812-1883), riksdagsledamot, lärare, kommunalpolitiker och rektor, föddes. Han - Kalmars liberale förgrundsgestalt - är begrav på Södra kyrkogården i Kalmar. Han gjorde bestående insatser för skolväsendets modernisering.
Nu har ett Dahmsällskap bildats i Kalmar, lett av Birgitta och Bengt Nordlöw, Lars Hamrin, Karin Lindsten och Helena Swahn Håkansson, ett utmärkt initiativ. För som representant för Kalmar bevistade han ståndsriksdaen som den förste skolmannen i borgarstådet. Där röstade han för avskaffandet av ståndsriksdagen och införande av tvåkammarriksdage. 1867-72 var han föregrädare för Kalmar i andra kmmaren, 1873-83 företrädde han Kalmar läns södra landsting i första kammaren och ingick 1873 i det särskilda utskottet för behandling av skolfrågor.
På
många andra sätt har Dahm gjort sig förtjänt av att ihågkommas av fler än
dagens liberaler. Dit måste man räkna hans generösa donation som idag förvaltas
av en stiftelse med hans namn. Som betrodd och aktad medborgare ställde han sig
i spetsen för flera behjärtansvärda projekt i Kalmars utveckling. Ett bra
exempel på detta är när staden tog upp kampen mot superiet och tillskapandet av
ett systembolag.
Dahmsällskapet
i Kalmar
Bengt
Nordlöw
Lars
Hamrin
Helena
Swahn Håkansson
Karin
Lindsten
Birgitta
Nordlöw
Oscar Elis Leonard DahmDöd:1883-12-18 – Kalmar domkyrkoförsamling, Kalmar län
Gift 14 dec. 1846 med Laurentia (Laura) Konkofdia Lundberg, f. 18 febr. 1828 i Misterhult, d. 17 jan. 1911 i Kalmar, dotter till handlanden i Figeholm Herman Lundberg och Anna Maria Wijkman.
Såsom rektor genomförde Dahm flera betydelsefulla reformer i modern anda. För att öka växelverkan mellan skola och ham infördes utförligare s. k. anmärkningsböcker, och efter Nya elementarskolans i Stockholm mönster tillämpades s. k. fri läsning och monitörsystem, en nyhet, vid vilken Dahm fäste stora förhoppningar. Sedan genom den märkliga Kungliga förordningen 6 juli 1849 reallinjen införts och gymnasiet sammanslagits med lärdoms- och apologistskolan till ett sammanhängande s. k. elementarläroverk, ålåg det Dahm att på sitt håll deltaga i organisationen av den nya skoltypen, vari han såg uttrycket av »en nyare tids idéer, åsyftande enhet, jämlikhet och nivelle-ring».
Med läsåret 1851—52 skulle sammanslagningen träda i kraft; den 22 febr. 1851 valdes Dahm av kollegiet till rektor för det nyorganiserade elementarläroverket, och han förestod också detsamma under dess första läsår, varvid han tillämpade de grundsatser angående fri läsning och fri flyttning, som han förut praktiserat inom de lägre skolformerna.
Dahms val var emellertid omtvistligt med hänsyn till sin giltighet, och då protester och reservationer inkommo till eforus, biskop A. K; af Kullberg, uteblev dennes stadfästelse å valet; efter biskopens död (6 maj 1851) ingick domkapitlet med förfrågan, huru man skulle förfara, varpå K. M:t förordnade om nytt rektorsval. Sådant ägde rum 2 febr. 1852, och D. valdes nu för andra gången till rektor, dock med obetydlig röstövervikt över lektor N. P. Ljunggren. Domkapitlet, som för att bli fullsuttet kompletterades med några kyrkoherdar från landet, förbigick D. såsom icke varande lektor och utsåg den nyssnämnde Ljunggren till rektor. Saken väckte rätt mycket uppseende och diskuterades en tid bortåt i tidningspressen. Från liberalt håll — bl. a. i Kalmartidningen Barometern — klandrades utnämningen såsom en reaktionär åtgärd, avsedd att utestänga den reformvänlige D. till förmån för en pålitlig anhängare av den gamla klassiska bildningen. I Svenska tidningen (14 maj 1852) bemötte Ljunggren de mot honom riktade angreppen och framställde i sin tur anklagelser mot D. för bristande omvårdnad om de klassiska studierna. I viss mån betecknade Ljunggrens rektorat en återgång från den reformväg, på vilken D. varit inne, t. ex. i fråga om den fria flyttningen och monitörsystemet.
Sedan D. sålunda skilts från rektoratet, tjänstgjorde han under en lång följd av år såsom adjunkt vid läroverket i Kalmar, från är 1859 med tjänstgöringen nedsatt till den för lektorer, som icke voro capitulares, vanliga. Han var en mycket framstående undervisare, särskilt i historia och geografi, som voro hans huvudämnen. »Det var» — skriver en minnestecknare — »en alldeles egendomlig friskhet i hans lektioner. Man lärde utan att känna någon ansträngning, man hyste aktning, och man lydde ovillkorligt utan att tänka på tvång och fruktan.» D: s personliga hjälpsamhet mot behövande lärjungar lär ha varit storartad. Hans arbete vid skolan avbröts emellertid av upprepade tjänstledigheter, föranledda dels av politisk verksamhet, dels av författarskap.
D. var nämligen en av vårt lands mest produktiva och mest anlitade läroboksförfattare under 1800-talet. Mindre använd torde hans »Lärobok i naturkunnighet för folkskolor» (1850) ha varit. Däremot upplevde hans »Sveriges historia. Försök till lärobok för skolans lägsta klasser» icke mindre än sexton upplagor (1842—95). Karakteristiskt för det förhärskande åskådningssätt i en omstridd historisk fråga vid den tid, då första upplagan utkom, är vad som här säges om Karl XII:s död: »Man har nästan full visshet därom, att skottet var svenskt, och att hans syster Ulrika Eleonora i förväg väl visste, vad som hända skulle.» Mest känd torde D. dock för många generationer skolungdom ha blivit genom sin »Geografi för elementarskolor», varav första upplagan utkom 1858 och som ännu efter hans död utgavs i nya upplagor (den sista 1901). D. fullföljde i denna lärobok principer, som i viss mån. gjorde boken till något nytt i läroboksväg: han sökte »inskränka sig till det viktigaste och mest karakteristiska av det som är geografi i egentlig mening, framställa detta så, som det skulle synas på avstånd, därvid småsakerna försvinna, samt betrakta ämnet som en självständig vetenskap och icke endast som en hjälphustru åt alla andra». Just egenskapen att vara lagom vidlyftig utgjorde säkerligen hemligheten i den framgång, som kom D:s lärobok till del; dess förtjänster fingo bl. a. ett vackert erkännande av den historisk-geografiska lärobokskommissionen av år 1868. Kritik uteblev visserligen icke, och särskilt undgick D. icke den mot läroboksförfattare ofta riktade beskyllningen, att de släpa med föråldrat stoff i upplaga efter upplaga, men under nära fyra decennier var D:s bok den utan jämförelse mest spridda läroboken i sitt ämne och har för den geografiska bildningen i vårt land haft en stor betydelse.
D. kom småningom även in i det politiska livet. I Kalmar var han en förgrundsfigur, och då staden valde sin första uppsättning stadsfullmäktige och medlemmar av landstinget, kom D. självfallet in i dessa korporationer (1863 och 1864). Redan dessförinnan hade han på riksdagen 1859—60 varit sin hemstads representant i borgarståndet — den förste skolman, som invaldes där enligt en 1856 företagen förändring i riksdagsordningen. Förtroendet förnyades till riksdagen 1862—63, då han också var ledamot av konstitutionsutskottet. D: s politiska ståndpunkt var utpräglat liberal — Aftonbladets, artiklar på 1830-talet hade utgjort hans första politiska studier, såsom han vid ett tillfälle förklarade — och han anslöt sig med värme till förslaget om utvidgad religionsfrihet (18 maj 1860) och till De Geers representationsförslag, som han ivrigt försvarade gentemot reservanterna i konstitutionsutskottet och vars antagande han ansåg vara det angelägnaste önskemålet för Sverige (18 mars 1863). I ståthållarfrågan intog han en utpräglat norsk ståndpunkt (1860). För övrigt visade han intresse för lokala spörsmål rörande Kalmar ävensom, för allmänna kulturfrågor; så motionerade han t. ex. 1863 om byggnadsanslag till K. biblioteket och riksarkivet. På den riksdag, då representationsfrågan avgjordes, var D. icke närvarande, men han utvecklade i hemorten mycken iver för saken. Den 11 mars 1865 utlyste han på anmodan av »centralkommittén för representationsreformen» ett möte, varvid han redogjorde för det nya förslaget och fick samtliga de närvarande att underteckna en adress till förmån för detsamma. Likaså var D. den ledande själen vid de festligheter, varmed reformens antagande firades i Kalmar liksom på andra håll (dec. 1865).
Då de första valen till andra kammaren förrättades, invaldes D. såsom representant för Kalmar och tog sitt säte i riksdagen 1867; år 1872 utbytte han. denna plats mot representantskap för länets södra del i första kammaren, där han stannade till sin död.
I riksdagen yttrade sig Dahm icke synnerligen ofta men talade alltid väl och med mycken aplomb. Även i den nya riksdagen räknades han såsom liberal, i början av rätt avancerad men sedermera av mera moderat läggning; han tillhörde den s. k. intelligensen, och sedan denna fraktion upphört, torde han i allmänhet ha röstat med första kammarmajoriteten. Ett uppmärksammat inlägg gjorde D. vid Viktor Rydbergs sida under den stora religionsfrihetsdebatten 16 febr. 1870. Vid ett annat tillfälle tog han ivrigt till orda för slopandet av den passus i § 72 RF, enligt vilken riksbankens sedlar må för mynt i riket erkännas; denna paragraf innebar nämligen enligt D: s åsikt en ständig frestelse att genom emission av sedlar med tvångskurs »ställa till en allmän plundring man och man emellan» (16 mars 1869). För kulturanslag var han alltid en varm förespråkare. En liten älsklingsidé hos D. var fridlysning av småfåglar, varom han motionerade flera gånger, sista gången (1877) med framgång. Mot de alltifrån det nya riksdagsskickets början uppdykande kraven på rösträttsreformer ställde sig D. i allmänhet ganska kritisk. Han var visserligen 1868 med om en nedsättning av rösträttsmaximum vid kommunala val, men då L. J. Hierta 1869 väckte förslag om ett ändrat inbördes förhållande mellan kamrarna, så att första kammaren icke skulle få besluta om ärenden, förrän andra kammaren för sin del avgjort dem, opponerade sig D. energiskt, emedan det »icke vore frisinnat att rubba jämlikheten mellan kamrarna men även oklokt, ty man rubbar därigenom broderligheten och sämjan». Då vidare A. V. Uhr, rösträttsfrågans »starter» i vårt land, 1870 motionerade om nedsättning av census vid andrakammarval till kommunalstrecket, kritiserade D., som detta år var ledamot av konstitutionsutskottet, den av Uhr förebragta statistiken och vädjade till »samhällets rätt att bli väl representerat och att genom representationen erhålla goda och nyttiga lagar» gentemot »den enskildes rätt att deltaga i ett val och sålunda bli representerad uti samhället» (9 apr. 1870). För ett effektivt försvar nitälskade D. varmt. Då det en gång sattes i fråga att nedsätta de militära övningsanslagen, uppträdde han ivrigt däremot, förklarande, att »en armé utan övning är såsom ett bibliotek för den som icke kan läsa eller såsom ett instrument för den som icke kan spela. En sådan armé kan icke, när det gäller, värna vår självständighet, som dock är det förnämsta vi söka bevara, emedan frihet och oberoende äro första villkoren för en stats välgång och utveckling» (6 mars 1869). Vid 1871 års riksdag uttalade sig D. för »en allmän folkbeväpning» och manade att övergå från ord till handling, men det Posseska härordningsförslaget 1883 ansåg han otillräckligt och yrkade avslag därå (18 apr. 1883).
Sitt största intresse skänkte D. helt naturligt åt de under nästan hela hans riksdagstid aktuella skolfrågorna. Visserligen ironiserade han vid ett tillfälle över den för riksdagens kamrar egendomliga vanan »att förvandla sig till pedagogiska sällskap för diskussion av åtskilliga ämnen rörande skolan och därvid ingå i de mest minutiösa detaljer», men han måste finna sig däri och gjorde själv vid många tillfällen värdefulla och sakrika inlägg i debatterna. Hans patos och hans prseterea censeo, när det gällde skolfrågor, var den reala bildningens likvärdighet med den klassiska. Erfarenheten vittnade — sade D. en gång — tillräckligt om »obehörigheten att ålägga så många att göra sig hemmastadda i det forntida Rom för att hitta vägen i det nutida Sverige». Såsom medlem av skolutskottet vid 1873 års riksdag kämpade D. ivrigt för dess förslag, av vilka latinets framflyttning till fjärde och grekiskans till nedre sjätte klassen ledde till faktiskt beslut och slutligen satte frukt i 1878 års skolstadga. Det viktigaste av allt var dock enligt D: s mening, att latinet upphörde att vara tvångsämne i åtskilliga universitetsexamina och att rättighet att avlägga dylika examina gåvos även åt realstudenter. Förrän denna reform genomfördes, kunde realläroverken aldrig få den betydelse de förtjäna. D. varnade ock mer än en gång (t. ex. 10 maj 1873, 9 maj 1874 och 11 apr. 1881) för att upprätta nya realläroverk, vilkas klasser skulle bli glest besatta och vilkas elever skulle gå en oviss framtid till mötes. Å andra sidan var D. ingen obetingad anhängare av varjehanda omdaningsprojekt beträffande'skolan. Så t. ex. opponerade han sig mot en i ett utskottsutlåtande förekommande svartmålning av förhållandena i skolan: överansträngning, mångläseri, överflödig detaljkunskap och minneskunskap, bristande självverksamhet osv.; om det sistnämnda sade han de kloka orden: »Överhopar man (såsom utskottet sagt) lärjungarna med arbete, så överhopar man dem också med självverksamhet, ty jag kan icke tänka mig, att man kan bibringa lärjungarna något vetande utan att taga deras självverksamhet i anspråk» (13 apr. 1878). D. hade också intresse för den kvinnliga ungdomens uppfostran och ansåg det vara statens skyldighet att sörja för den likaväl som för den manliga ungdomens (10 maj 1873). Däremot var han ingen vän av privatskolorna (29 mars 1871, 15 maj 1874).
Sin lediga tid tillbragte D. mestadels på sin egendom Stensberg i närheten av Kalmar. Här drev han en vidsträckt trädgårdsskötsel, för vars alster han ofta fick pris på utställningar. Sitt intresse för denna sak visade han också genom en vid 1862—63 års riksdag väckt motion om anslag, som möjliggjorde utgivandet av Olof Eneroths bekanta »Handbok i svensk pomologi». D. var även en auktoritet i fråga om biskötsel och utgav flera skrifter i detta ämne. I besittning av en god ekonomi kunde D. i livstiden utöva en storartad hjälpsamhet, och enligt ett mellan D. och hans hustru 12 jan. 1875 upprättat inbördes testamente skulle — sedan en del legat utfallit — deras egendom efter bådas död tillfalla staden Kalmar för varjehanda välgörande ändamål, bl. a. ålderdomshem åt pauvres honteuses. Efter hustruns död 1911 trädde dessa testamentariska dispositioner i kraft.
Såsom rektor genomförde D. flera betydelsefulla reformer i modern anda. För att öka växelverkan mellan skola och ham infördes utförligare s. k. anmärkningsböcker, och efter Nya elementarskolans i Stockholm mönster tillämpades s. k. fri läsning och monitörsystem, en nyhet, vid vilken D. fäste stora förhoppningar. Sedan genom den märkliga K. förordningen 6 juli 1849 reallinjen införts och gymnasiet sammanslagits med lärdoms- och apologistskolan till ett sammanhängande s. k. elementarläroverk, ålåg det D. att på sitt håll deltaga i organisationen av den nya skoltypen, vari han såg uttrycket av »en nyare tids idéer, åsyftande enhet, jämlikhet och nivelle-ring». Med läsåret 1851—52 skulle sammanslagningen träda i kraft; den 22 febr. 1851 valdes D. av kollegiet till rektor för det nyorganiserade elementarläroverket, och han förestod också detsamma under dess första läsår, varvid han tillämpade de grundsatser angående fri läsning och fri flyttning, som han förut praktiserat inom de lägre skolformerna. D: s val var emellertid omtvistligt med hänsyn till sin giltighet, och då protester och reservationer inkommo till eforus, biskop A. K; af Kullberg, uteblev dennes stadfästelse å valet; efter biskopens död (6 maj 1851) ingick domkapitlet med förfrågan, huru man skulle förfara, varpå K. M:t förordnade om nytt rektorsval. Sådant ägde rum 2 febr. 1852, och D. valdes nu för andra gången till rektor, dock med obetydlig röstövervikt över lektor N. P. Ljunggren. Domkapitlet, som för att bli fullsuttet kompletterades med några kyrkoherdar från landet, förbigick D. såsom icke varande lektor och utsåg den nyssnämnde Ljunggren till rektor. Saken väckte rätt mycket uppseende och diskuterades en tid bortåt i tidningspressen. Från liberalt håll — bl. a. i Kalmartidningen Barometern — klandrades utnämningen såsom en reaktionär åtgärd, avsedd att utestänga den reformvänlige D. till förmån för en pålitlig anhängare av den gamla klassiska bildningen. I Svenska tidningen (14 maj 1852) bemötte Ljunggren de mot honom riktade angreppen och framställde i sin tur anklagelser mot D. för bristande omvårdnad om de klassiska studierna. I viss mån betecknade Ljunggrens rektorat en återgång från den reformväg, på vilken D. varit inne, t. ex. i fråga om den fria flyttningen och monitörsystemet.
Sedan D. sålunda skilts från rektoratet, tjänstgjorde han under en lång följd av år såsom adjunkt vid läroverket i Kalmar, från är 1859 med tjänstgöringen nedsatt till den för lektorer, som icke voro capitulares, vanliga. Han var en mycket framstående undervisare, särskilt i historia och geografi, som voro hans huvudämnen. »Det var» — skriver en minnestecknare — »en alldeles egendomlig friskhet i hans lektioner. Man lärde utan att känna någon ansträngning, man hyste aktning, och man lydde ovillkorligt utan att tänka på tvång och fruktan.» D: s personliga hjälpsamhet mot behövande lärjungar lär ha varit storartad. Hans arbete vid skolan avbröts emellertid av upprepade tjänstledigheter, föranledda dels av politisk verksamhet, dels av författarskap.
D. var nämligen en av vårt lands mest produktiva och mest anlitade läroboksförfattare under 1800-talet. Mindre använd torde hans »Lärobok i naturkunnighet för folkskolor» (1850) ha varit. Däremot upplevde hans »Sveriges historia. Försök till lärobok för skolans lägsta klasser» icke mindre än sexton upplagor (1842—95). Karakteristiskt för det förhärskande åskådningssätt i en omstridd historisk fråga vid den tid, då första upplagan utkom, är vad som här säges om Karl XII:s död: »Man har nästan full visshet därom, att skottet var svenskt, och att hans syster Ulrika Eleonora i förväg väl visste, vad som hända skulle.» Mest känd torde D. dock för många generationer skolungdom ha blivit genom sin »Geografi för elementarskolor», varav första upplagan utkom 1858 och som ännu efter hans död utgavs i nya upplagor (den sista 1901). D. fullföljde i denna lärobok principer, som i viss mån. gjorde boken till något nytt i läroboksväg: han sökte »inskränka sig till det viktigaste och mest karakteristiska av det som är geografi i egentlig mening, framställa detta så, som det skulle synas på avstånd, därvid småsakerna försvinna, samt betrakta ämnet som en självständig vetenskap och icke endast som en hjälphustru åt alla andra». Just egenskapen att vara lagom vidlyftig utgjorde säkerligen hemligheten i den framgång, som kom D:s lärobok till del; dess förtjänster fingo bl. a. ett vackert erkännande av den historisk-geografiska lärobokskommissionen av år 1868. Kritik uteblev visserligen icke, och särskilt undgick D. icke den mot läroboksförfattare ofta riktade beskyllningen, att de släpa med föråldrat stoff i upplaga efter upplaga, men under nära fyra decennier var D:s bok den utan jämförelse mest spridda läroboken i sitt ämne och har för den geografiska bildningen i vårt land haft en stor betydelse.
D. kom småningom även in i det politiska livet. I Kalmar var han en förgrundsfigur, och då staden valde sin första uppsättning stadsfullmäktige och medlemmar av landstinget, kom D. självfallet in i dessa korporationer (1863 och 1864). Redan dessförinnan hade han på riksdagen 1859—60 varit sin hemstads representant i borgarståndet — den förste skolman, som invaldes där enligt en 1856 företagen förändring i riksdagsordningen. Förtroendet förnyades till riksdagen 1862—63, då han också var ledamot av konstitutionsutskottet. D: s politiska ståndpunkt var utpräglat liberal — Aftonbladets, artiklar på 1830-talet hade utgjort hans första politiska studier, såsom han vid ett tillfälle förklarade — och han anslöt sig med värme till förslaget om utvidgad religionsfrihet (18 maj 1860) och till De Geers representationsförslag, som han ivrigt försvarade gentemot reservanterna i konstitutionsutskottet och vars antagande han ansåg vara det angelägnaste önskemålet för Sverige (18 mars 1863). I ståthållarfrågan intog han en utpräglat norsk ståndpunkt (1860). För övrigt visade han intresse för lokala spörsmål rörande Kalmar ävensom, för allmänna kulturfrågor; så motionerade han t. ex. 1863 om byggnadsanslag till K. biblioteket och riksarkivet. På den riksdag, då representationsfrågan avgjordes, var D. icke närvarande, men han utvecklade i hemorten mycken iver för saken. Den 11 mars 1865 utlyste han på anmodan av »centralkommittén för representationsreformen» ett möte, varvid han redogjorde för det nya förslaget och fick samtliga de närvarande att underteckna en adress till förmån för detsamma. Likaså var D. den ledande själen vid de festligheter, varmed reformens antagande firades i Kalmar liksom på andra håll (dec. 1865).
Då de första valen till andra kammaren förrättades, invaldes D. såsom representant för Kalmar och tog sitt säte i riksdagen 1867; år 1872 utbytte han. denna plats mot representantskap för länets södra del i första kammaren, där han stannade till sin död. I riksdagen yttrade sig D. icke synnerligen ofta men talade alltid väl och med mycken aplomb. Även i den nya riksdagen räknades han såsom liberal, i början av rätt avancerad men sedermera av mera moderat läggning; han tillhörde den s. k. intelligensen, och sedan denna fraktion upphört, torde han i allmänhet ha röstat med första kammarmajoriteten. Ett uppmärksammat inlägg gjorde D. vid Viktor Rydbergs sida under den stora religionsfrihetsdebatten 16 febr. 1870. Vid ett annat tillfälle tog han ivrigt till orda för slopandet av den passus i § 72 RF, enligt vilken riksbankens sedlar må för mynt i riket erkännas; denna paragraf innebar nämligen enligt D: s åsikt en ständig frestelse att genom emission av sedlar med tvångskurs »ställa till en allmän plundring man och man emellan» (16 mars 1869). För kulturanslag var han alltid en varm förespråkare. En liten älsklingsidé hos D. var fridlysning av småfåglar, varom han motionerade flera gånger, sista gången (1877) med framgång. Mot de alltifrån det nya riksdagsskickets början uppdykande kraven på rösträttsreformer ställde sig D. i allmänhet ganska kritisk. Han var visserligen 1868 med om en nedsättning av rösträttsmaximum vid kommunala val, men då L. J. Hierta 1869 väckte förslag om ett ändrat inbördes förhållande mellan kamrarna, så att första kammaren icke skulle få besluta om ärenden, förrän andra kammaren för sin del avgjort dem, opponerade sig D. energiskt, emedan det »icke vore frisinnat att rubba jämlikheten mellan kamrarna men även oklokt, ty man rubbar därigenom broderligheten och sämjan». Då vidare A. V. Uhr, rösträttsfrågans »starter» i vårt land, 1870 motionerade om nedsättning av census vid andrakammarval till kommunalstrecket, kritiserade D., som detta år var ledamot av konstitutionsutskottet, den av Uhr förebragta statistiken och vädjade till »samhällets rätt att bli väl representerat och att genom representationen erhålla goda och nyttiga lagar» gentemot »den enskildes rätt att deltaga i ett val och sålunda bli representerad uti samhället» (9 apr. 1870). För ett effektivt försvar nitälskade D. varmt. Då det en gång sattes i fråga att nedsätta de militära övningsanslagen, uppträdde han ivrigt däremot, förklarande, att »en armé utan övning är såsom ett bibliotek för den som icke kan läsa eller såsom ett instrument för den som icke kan spela. En sådan armé kan icke, när det gäller, värna vår självständighet, som dock är det förnämsta vi söka bevara, emedan frihet och oberoende äro första villkoren för en stats välgång och utveckling» (6 mars 1869). Vid 1871 års riksdag uttalade sig D. för »en allmän folkbeväpning» och manade att övergå från ord till handling, men det Posseska härordningsförslaget 1883 ansåg han otillräckligt och yrkade avslag därå (18 apr. 1883).
Sitt största intresse skänkte D. helt naturligt åt de under nästan hela hans riksdagstid aktuella skolfrågorna. Visserligen ironiserade han vid ett tillfälle över den för riksdagens kamrar egendomliga vanan »att förvandla sig till pedagogiska sällskap för diskussion av åtskilliga ämnen rörande skolan och därvid ingå i de mest minutiösa detaljer», men han måste finna sig däri och gjorde själv vid många tillfällen värdefulla och sakrika inlägg i debatterna. Hans patos och hans prseterea censeo, när det gällde skolfrågor, var den reala bildningens likvärdighet med den klassiska. Erfarenheten vittnade — sade D. en gång — tillräckligt om »obehörigheten att ålägga så många att göra sig hemmastadda i det forntida Rom för att hitta vägen i det nutida Sverige». Såsom medlem av skolutskottet vid 1873 års riksdag kämpade D. ivrigt för dess förslag, av vilka latinets framflyttning till fjärde och grekiskans till nedre sjätte klassen ledde till faktiskt beslut och slutligen satte frukt i 1878 års skolstadga. Det viktigaste av allt var dock enligt D: s mening, att latinet upphörde att vara tvångsämne i åtskilliga universitetsexamina och att rättighet att avlägga dylika examina gåvos även åt realstudenter. Förrän denna reform genomfördes, kunde realläroverken aldrig få den betydelse de förtjäna. D. varnade ock mer än en gång (t. ex. 10 maj 1873, 9 maj 1874 och 11 apr. 1881) för att upprätta nya realläroverk, vilkas klasser skulle bli glest besatta och vilkas elever skulle gå en oviss framtid till mötes. Å andra sidan var D. ingen obetingad anhängare av varjehanda omdaningsprojekt beträffande'skolan. Så t. ex. opponerade han sig mot en i ett utskottsutlåtande förekommande svartmålning av förhållandena i skolan: överansträngning, mångläseri, överflödig detaljkunskap och minneskunskap, bristande självverksamhet osv.; om det sistnämnda sade han de kloka orden: »Överhopar man (såsom utskottet sagt) lärjungarna med arbete, så överhopar man dem också med självverksamhet, ty jag kan icke tänka mig, att man kan bibringa lärjungarna något vetande utan att taga deras självverksamhet i anspråk» (13 apr. 1878). D. hade också intresse för den kvinnliga ungdomens uppfostran och ansåg det vara statens skyldighet att sörja för den likaväl som för den manliga ungdomens (10 maj 1873). Däremot var han ingen vän av privatskolorna (29 mars 1871, 15 maj 1874).
Sin lediga tid tillbragte D. mestadels på sin egendom Stensberg i närheten av Kalmar. Här drev han en vidsträckt trädgårdsskötsel, för vars alster han ofta fick pris på utställningar. Sitt intresse för denna sak visade han också genom en vid 1862—63 års riksdag väckt motion om anslag, som möjliggjorde utgivandet av Olof Eneroths bekanta »Handbok i svensk pomologi». D. var även en auktoritet i fråga om biskötsel och utgav flera skrifter i detta ämne. I besittning av en god ekonomi kunde D. i livstiden utöva en storartad hjälpsamhet, och enligt ett mellan D. och hans hustru 12 jan. 1875 upprättat inbördes testamente skulle — sedan en del legat utfallit — deras egendom efter bådas död tillfalla staden Kalmar för varjehanda välgörande ändamål, bl. a. ålderdomshem åt pauvres honteuses. Efter hustruns död 1911 trädde dessa testamentariska dispositioner i kraft.
Sedan D. sålunda skilts från rektoratet, tjänstgjorde han under en lång följd av år såsom adjunkt vid läroverket i Kalmar, från är 1859 med tjänstgöringen nedsatt till den för lektorer, som icke voro capitulares, vanliga. Han var en mycket framstående undervisare, särskilt i historia och geografi, som voro hans huvudämnen. »Det var» — skriver en minnestecknare — »en alldeles egendomlig friskhet i hans lektioner. Man lärde utan att känna någon ansträngning, man hyste aktning, och man lydde ovillkorligt utan att tänka på tvång och fruktan.» D: s personliga hjälpsamhet mot behövande lärjungar lär ha varit storartad. Hans arbete vid skolan avbröts emellertid av upprepade tjänstledigheter, föranledda dels av politisk verksamhet, dels av författarskap.
D. var nämligen en av vårt lands mest produktiva och mest anlitade läroboksförfattare under 1800-talet. Mindre använd torde hans »Lärobok i naturkunnighet för folkskolor» (1850) ha varit. Däremot upplevde hans »Sveriges historia. Försök till lärobok för skolans lägsta klasser» icke mindre än sexton upplagor (1842—95). Karakteristiskt för det förhärskande åskådningssätt i en omstridd historisk fråga vid den tid, då första upplagan utkom, är vad som här säges om Karl XII:s död: »Man har nästan full visshet därom, att skottet var svenskt, och att hans syster Ulrika Eleonora i förväg väl visste, vad som hända skulle.» Mest känd torde D. dock för många generationer skolungdom ha blivit genom sin »Geografi för elementarskolor», varav första upplagan utkom 1858 och som ännu efter hans död utgavs i nya upplagor (den sista 1901). D. fullföljde i denna lärobok principer, som i viss mån. gjorde boken till något nytt i läroboksväg: han sökte »inskränka sig till det viktigaste och mest karakteristiska av det som är geografi i egentlig mening, framställa detta så, som det skulle synas på avstånd, därvid småsakerna försvinna, samt betrakta ämnet som en självständig vetenskap och icke endast som en hjälphustru åt alla andra». Just egenskapen att vara lagom vidlyftig utgjorde säkerligen hemligheten i den framgång, som kom D:s lärobok till del; dess förtjänster fingo bl. a. ett vackert erkännande av den historisk-geografiska lärobokskommissionen av år 1868. Kritik uteblev visserligen icke, och särskilt undgick D. icke den mot läroboksförfattare ofta riktade beskyllningen, att de släpa med föråldrat stoff i upplaga efter upplaga, men under nära fyra decennier var D:s bok den utan jämförelse mest spridda läroboken i sitt ämne och har för den geografiska bildningen i vårt land haft en stor betydelse.
D. kom småningom även in i det politiska livet. I Kalmar var han en förgrundsfigur, och då staden valde sin första uppsättning stadsfullmäktige och medlemmar av landstinget, kom D. självfallet in i dessa korporationer (1863 och 1864). Redan dessförinnan hade han på riksdagen 1859—60 varit sin hemstads representant i borgarståndet — den förste skolman, som invaldes där enligt en 1856 företagen förändring i riksdagsordningen. Förtroendet förnyades till riksdagen 1862—63, då han också var ledamot av konstitutionsutskottet. D: s politiska ståndpunkt var utpräglat liberal — Aftonbladets, artiklar på 1830-talet hade utgjort hans första politiska studier, såsom han vid ett tillfälle förklarade — och han anslöt sig med värme till förslaget om utvidgad religionsfrihet (18 maj 1860) och till De Geers representationsförslag, som han ivrigt försvarade gentemot reservanterna i konstitutionsutskottet och vars antagande han ansåg vara det angelägnaste önskemålet för Sverige (18 mars 1863). I ståthållarfrågan intog han en utpräglat norsk ståndpunkt (1860). För övrigt visade han intresse för lokala spörsmål rörande Kalmar ävensom, för allmänna kulturfrågor; så motionerade han t. ex. 1863 om byggnadsanslag till K. biblioteket och riksarkivet. På den riksdag, då representationsfrågan avgjordes, var D. icke närvarande, men han utvecklade i hemorten mycken iver för saken. Den 11 mars 1865 utlyste han på anmodan av »centralkommittén för representationsreformen» ett möte, varvid han redogjorde för det nya förslaget och fick samtliga de närvarande att underteckna en adress till förmån för detsamma. Likaså var D. den ledande själen vid de festligheter, varmed reformens antagande firades i Kalmar liksom på andra håll (dec. 1865).
Då de första valen till andra kammaren förrättades, invaldes D. såsom representant för Kalmar och tog sitt säte i riksdagen 1867; år 1872 utbytte han. denna plats mot representantskap för länets södra del i första kammaren, där han stannade till sin död. I riksdagen yttrade sig D. icke synnerligen ofta men talade alltid väl och med mycken aplomb. Även i den nya riksdagen räknades han såsom liberal, i början av rätt avancerad men sedermera av mera moderat läggning; han tillhörde den s. k. intelligensen, och sedan denna fraktion upphört, torde han i allmänhet ha röstat med första kammarmajoriteten. Ett uppmärksammat inlägg gjorde D. vid Viktor Rydbergs sida under den stora religionsfrihetsdebatten 16 febr. 1870. Vid ett annat tillfälle tog han ivrigt till orda för slopandet av den passus i § 72 RF, enligt vilken riksbankens sedlar må för mynt i riket erkännas; denna paragraf innebar nämligen enligt D: s åsikt en ständig frestelse att genom emission av sedlar med tvångskurs »ställa till en allmän plundring man och man emellan» (16 mars 1869). För kulturanslag var han alltid en varm förespråkare. En liten älsklingsidé hos D. var fridlysning av småfåglar, varom han motionerade flera gånger, sista gången (1877) med framgång. Mot de alltifrån det nya riksdagsskickets början uppdykande kraven på rösträttsreformer ställde sig D. i allmänhet ganska kritisk. Han var visserligen 1868 med om en nedsättning av rösträttsmaximum vid kommunala val, men då L. J. Hierta 1869 väckte förslag om ett ändrat inbördes förhållande mellan kamrarna, så att första kammaren icke skulle få besluta om ärenden, förrän andra kammaren för sin del avgjort dem, opponerade sig D. energiskt, emedan det »icke vore frisinnat att rubba jämlikheten mellan kamrarna men även oklokt, ty man rubbar därigenom broderligheten och sämjan». Då vidare A. V. Uhr, rösträttsfrågans »starter» i vårt land, 1870 motionerade om nedsättning av census vid andrakammarval till kommunalstrecket, kritiserade D., som detta år var ledamot av konstitutionsutskottet, den av Uhr förebragta statistiken och vädjade till »samhällets rätt att bli väl representerat och att genom representationen erhålla goda och nyttiga lagar» gentemot »den enskildes rätt att deltaga i ett val och sålunda bli representerad uti samhället» (9 apr. 1870). För ett effektivt försvar nitälskade D. varmt. Då det en gång sattes i fråga att nedsätta de militära övningsanslagen, uppträdde han ivrigt däremot, förklarande, att »en armé utan övning är såsom ett bibliotek för den som icke kan läsa eller såsom ett instrument för den som icke kan spela. En sådan armé kan icke, när det gäller, värna vår självständighet, som dock är det förnämsta vi söka bevara, emedan frihet och oberoende äro första villkoren för en stats välgång och utveckling» (6 mars 1869). Vid 1871 års riksdag uttalade sig D. för »en allmän folkbeväpning» och manade att övergå från ord till handling, men det Posseska härordningsförslaget 1883 ansåg han otillräckligt och yrkade avslag därå (18 apr. 1883).
Sitt största intresse skänkte D. helt naturligt åt de under nästan hela hans riksdagstid aktuella skolfrågorna. Visserligen ironiserade han vid ett tillfälle över den för riksdagens kamrar egendomliga vanan »att förvandla sig till pedagogiska sällskap för diskussion av åtskilliga ämnen rörande skolan och därvid ingå i de mest minutiösa detaljer», men han måste finna sig däri och gjorde själv vid många tillfällen värdefulla och sakrika inlägg i debatterna. Hans patos och hans prseterea censeo, när det gällde skolfrågor, var den reala bildningens likvärdighet med den klassiska. Erfarenheten vittnade — sade D. en gång — tillräckligt om »obehörigheten att ålägga så många att göra sig hemmastadda i det forntida Rom för att hitta vägen i det nutida Sverige». Såsom medlem av skolutskottet vid 1873 års riksdag kämpade D. ivrigt för dess förslag, av vilka latinets framflyttning till fjärde och grekiskans till nedre sjätte klassen ledde till faktiskt beslut och slutligen satte frukt i 1878 års skolstadga. Det viktigaste av allt var dock enligt D: s mening, att latinet upphörde att vara tvångsämne i åtskilliga universitetsexamina och att rättighet att avlägga dylika examina gåvos även åt realstudenter. Förrän denna reform genomfördes, kunde realläroverken aldrig få den betydelse de förtjäna. D. varnade ock mer än en gång (t. ex. 10 maj 1873, 9 maj 1874 och 11 apr. 1881) för att upprätta nya realläroverk, vilkas klasser skulle bli glest besatta och vilkas elever skulle gå en oviss framtid till mötes. Å andra sidan var D. ingen obetingad anhängare av varjehanda omdaningsprojekt beträffande'skolan. Så t. ex. opponerade han sig mot en i ett utskottsutlåtande förekommande svartmålning av förhållandena i skolan: överansträngning, mångläseri, överflödig detaljkunskap och minneskunskap, bristande självverksamhet osv.; om det sistnämnda sade han de kloka orden: »Överhopar man (såsom utskottet sagt) lärjungarna med arbete, så överhopar man dem också med självverksamhet, ty jag kan icke tänka mig, att man kan bibringa lärjungarna något vetande utan att taga deras självverksamhet i anspråk» (13 apr. 1878). D. hade också intresse för den kvinnliga ungdomens uppfostran och ansåg det vara statens skyldighet att sörja för den likaväl som för den manliga ungdomens (10 maj 1873). Däremot var han ingen vän av privatskolorna (29 mars 1871, 15 maj 1874).
Sin lediga tid tillbragte D. mestadels på sin egendom Stensberg i närheten av Kalmar. Här drev han en vidsträckt trädgårdsskötsel, för vars alster han ofta fick pris på utställningar. Sitt intresse för denna sak visade han också genom en vid 1862—63 års riksdag väckt motion om anslag, som möjliggjorde utgivandet av Olof Eneroths bekanta »Handbok i svensk pomologi». D. var även en auktoritet i fråga om biskötsel och utgav flera skrifter i detta ämne. I besittning av en god ekonomi kunde D. i livstiden utöva en storartad hjälpsamhet, och enligt ett mellan D. och hans hustru 12 jan. 1875 upprättat inbördes testamente skulle — sedan en del legat utfallit — deras egendom efter bådas död tillfalla staden Kalmar för varjehanda välgörande ändamål, bl. a. ålderdomshem åt pauvres honteuses. Efter hustruns död 1911 trädde dessa testamentariska dispositioner i kraft.
D. var nämligen en av vårt lands mest produktiva och mest anlitade läroboksförfattare under 1800-talet. Mindre använd torde hans »Lärobok i naturkunnighet för folkskolor» (1850) ha varit. Däremot upplevde hans »Sveriges historia. Försök till lärobok för skolans lägsta klasser» icke mindre än sexton upplagor (1842—95). Karakteristiskt för det förhärskande åskådningssätt i en omstridd historisk fråga vid den tid, då första upplagan utkom, är vad som här säges om Karl XII:s död: »Man har nästan full visshet därom, att skottet var svenskt, och att hans syster Ulrika Eleonora i förväg väl visste, vad som hända skulle.» Mest känd torde D. dock för många generationer skolungdom ha blivit genom sin »Geografi för elementarskolor», varav första upplagan utkom 1858 och som ännu efter hans död utgavs i nya upplagor (den sista 1901). D. fullföljde i denna lärobok principer, som i viss mån. gjorde boken till något nytt i läroboksväg: han sökte »inskränka sig till det viktigaste och mest karakteristiska av det som är geografi i egentlig mening, framställa detta så, som det skulle synas på avstånd, därvid småsakerna försvinna, samt betrakta ämnet som en självständig vetenskap och icke endast som en hjälphustru åt alla andra». Just egenskapen att vara lagom vidlyftig utgjorde säkerligen hemligheten i den framgång, som kom D:s lärobok till del; dess förtjänster fingo bl. a. ett vackert erkännande av den historisk-geografiska lärobokskommissionen av år 1868. Kritik uteblev visserligen icke, och särskilt undgick D. icke den mot läroboksförfattare ofta riktade beskyllningen, att de släpa med föråldrat stoff i upplaga efter upplaga, men under nära fyra decennier var D:s bok den utan jämförelse mest spridda läroboken i sitt ämne och har för den geografiska bildningen i vårt land haft en stor betydelse.
D. kom småningom även in i det politiska livet. I Kalmar var han en förgrundsfigur, och då staden valde sin första uppsättning stadsfullmäktige och medlemmar av landstinget, kom D. självfallet in i dessa korporationer (1863 och 1864). Redan dessförinnan hade han på riksdagen 1859—60 varit sin hemstads representant i borgarståndet — den förste skolman, som invaldes där enligt en 1856 företagen förändring i riksdagsordningen. Förtroendet förnyades till riksdagen 1862—63, då han också var ledamot av konstitutionsutskottet. D: s politiska ståndpunkt var utpräglat liberal — Aftonbladets, artiklar på 1830-talet hade utgjort hans första politiska studier, såsom han vid ett tillfälle förklarade — och han anslöt sig med värme till förslaget om utvidgad religionsfrihet (18 maj 1860) och till De Geers representationsförslag, som han ivrigt försvarade gentemot reservanterna i konstitutionsutskottet och vars antagande han ansåg vara det angelägnaste önskemålet för Sverige (18 mars 1863). I ståthållarfrågan intog han en utpräglat norsk ståndpunkt (1860). För övrigt visade han intresse för lokala spörsmål rörande Kalmar ävensom, för allmänna kulturfrågor; så motionerade han t. ex. 1863 om byggnadsanslag till K. biblioteket och riksarkivet. På den riksdag, då representationsfrågan avgjordes, var D. icke närvarande, men han utvecklade i hemorten mycken iver för saken. Den 11 mars 1865 utlyste han på anmodan av »centralkommittén för representationsreformen» ett möte, varvid han redogjorde för det nya förslaget och fick samtliga de närvarande att underteckna en adress till förmån för detsamma. Likaså var D. den ledande själen vid de festligheter, varmed reformens antagande firades i Kalmar liksom på andra håll (dec. 1865).
Då de första valen till andra kammaren förrättades, invaldes D. såsom representant för Kalmar och tog sitt säte i riksdagen 1867; år 1872 utbytte han. denna plats mot representantskap för länets södra del i första kammaren, där han stannade till sin död. I riksdagen yttrade sig D. icke synnerligen ofta men talade alltid väl och med mycken aplomb. Även i den nya riksdagen räknades han såsom liberal, i början av rätt avancerad men sedermera av mera moderat läggning; han tillhörde den s. k. intelligensen, och sedan denna fraktion upphört, torde han i allmänhet ha röstat med första kammarmajoriteten. Ett uppmärksammat inlägg gjorde D. vid Viktor Rydbergs sida under den stora religionsfrihetsdebatten 16 febr. 1870. Vid ett annat tillfälle tog han ivrigt till orda för slopandet av den passus i § 72 RF, enligt vilken riksbankens sedlar må för mynt i riket erkännas; denna paragraf innebar nämligen enligt D: s åsikt en ständig frestelse att genom emission av sedlar med tvångskurs »ställa till en allmän plundring man och man emellan» (16 mars 1869). För kulturanslag var han alltid en varm förespråkare. En liten älsklingsidé hos D. var fridlysning av småfåglar, varom han motionerade flera gånger, sista gången (1877) med framgång. Mot de alltifrån det nya riksdagsskickets början uppdykande kraven på rösträttsreformer ställde sig D. i allmänhet ganska kritisk. Han var visserligen 1868 med om en nedsättning av rösträttsmaximum vid kommunala val, men då L. J. Hierta 1869 väckte förslag om ett ändrat inbördes förhållande mellan kamrarna, så att första kammaren icke skulle få besluta om ärenden, förrän andra kammaren för sin del avgjort dem, opponerade sig D. energiskt, emedan det »icke vore frisinnat att rubba jämlikheten mellan kamrarna men även oklokt, ty man rubbar därigenom broderligheten och sämjan». Då vidare A. V. Uhr, rösträttsfrågans »starter» i vårt land, 1870 motionerade om nedsättning av census vid andrakammarval till kommunalstrecket, kritiserade D., som detta år var ledamot av konstitutionsutskottet, den av Uhr förebragta statistiken och vädjade till »samhällets rätt att bli väl representerat och att genom representationen erhålla goda och nyttiga lagar» gentemot »den enskildes rätt att deltaga i ett val och sålunda bli representerad uti samhället» (9 apr. 1870). För ett effektivt försvar nitälskade D. varmt. Då det en gång sattes i fråga att nedsätta de militära övningsanslagen, uppträdde han ivrigt däremot, förklarande, att »en armé utan övning är såsom ett bibliotek för den som icke kan läsa eller såsom ett instrument för den som icke kan spela. En sådan armé kan icke, när det gäller, värna vår självständighet, som dock är det förnämsta vi söka bevara, emedan frihet och oberoende äro första villkoren för en stats välgång och utveckling» (6 mars 1869). Vid 1871 års riksdag uttalade sig D. för »en allmän folkbeväpning» och manade att övergå från ord till handling, men det Posseska härordningsförslaget 1883 ansåg han otillräckligt och yrkade avslag därå (18 apr. 1883).
Sitt största intresse skänkte D. helt naturligt åt de under nästan hela hans riksdagstid aktuella skolfrågorna. Visserligen ironiserade han vid ett tillfälle över den för riksdagens kamrar egendomliga vanan »att förvandla sig till pedagogiska sällskap för diskussion av åtskilliga ämnen rörande skolan och därvid ingå i de mest minutiösa detaljer», men han måste finna sig däri och gjorde själv vid många tillfällen värdefulla och sakrika inlägg i debatterna. Hans patos och hans prseterea censeo, när det gällde skolfrågor, var den reala bildningens likvärdighet med den klassiska. Erfarenheten vittnade — sade D. en gång — tillräckligt om »obehörigheten att ålägga så många att göra sig hemmastadda i det forntida Rom för att hitta vägen i det nutida Sverige». Såsom medlem av skolutskottet vid 1873 års riksdag kämpade D. ivrigt för dess förslag, av vilka latinets framflyttning till fjärde och grekiskans till nedre sjätte klassen ledde till faktiskt beslut och slutligen satte frukt i 1878 års skolstadga. Det viktigaste av allt var dock enligt D: s mening, att latinet upphörde att vara tvångsämne i åtskilliga universitetsexamina och att rättighet att avlägga dylika examina gåvos även åt realstudenter. Förrän denna reform genomfördes, kunde realläroverken aldrig få den betydelse de förtjäna. D. varnade ock mer än en gång (t. ex. 10 maj 1873, 9 maj 1874 och 11 apr. 1881) för att upprätta nya realläroverk, vilkas klasser skulle bli glest besatta och vilkas elever skulle gå en oviss framtid till mötes. Å andra sidan var D. ingen obetingad anhängare av varjehanda omdaningsprojekt beträffande'skolan. Så t. ex. opponerade han sig mot en i ett utskottsutlåtande förekommande svartmålning av förhållandena i skolan: överansträngning, mångläseri, överflödig detaljkunskap och minneskunskap, bristande självverksamhet osv.; om det sistnämnda sade han de kloka orden: »Överhopar man (såsom utskottet sagt) lärjungarna med arbete, så överhopar man dem också med självverksamhet, ty jag kan icke tänka mig, att man kan bibringa lärjungarna något vetande utan att taga deras självverksamhet i anspråk» (13 apr. 1878). D. hade också intresse för den kvinnliga ungdomens uppfostran och ansåg det vara statens skyldighet att sörja för den likaväl som för den manliga ungdomens (10 maj 1873). Däremot var han ingen vän av privatskolorna (29 mars 1871, 15 maj 1874).
Sin lediga tid tillbragte D. mestadels på sin egendom Stensberg i närheten av Kalmar. Här drev han en vidsträckt trädgårdsskötsel, för vars alster han ofta fick pris på utställningar. Sitt intresse för denna sak visade han också genom en vid 1862—63 års riksdag väckt motion om anslag, som möjliggjorde utgivandet av Olof Eneroths bekanta »Handbok i svensk pomologi». D. var även en auktoritet i fråga om biskötsel och utgav flera skrifter i detta ämne. I besittning av en god ekonomi kunde D. i livstiden utöva en storartad hjälpsamhet, och enligt ett mellan D. och hans hustru 12 jan. 1875 upprättat inbördes testamente skulle — sedan en del legat utfallit — deras egendom efter bådas död tillfalla staden Kalmar för varjehanda välgörande ändamål, bl. a. ålderdomshem åt pauvres honteuses. Efter hustruns död 1911 trädde dessa testamentariska dispositioner i kraft.
D. kom småningom även in i det politiska livet. I Kalmar var han en förgrundsfigur, och då staden valde sin första uppsättning stadsfullmäktige och medlemmar av landstinget, kom D. självfallet in i dessa korporationer (1863 och 1864). Redan dessförinnan hade han på riksdagen 1859—60 varit sin hemstads representant i borgarståndet — den förste skolman, som invaldes där enligt en 1856 företagen förändring i riksdagsordningen. Förtroendet förnyades till riksdagen 1862—63, då han också var ledamot av konstitutionsutskottet. D: s politiska ståndpunkt var utpräglat liberal — Aftonbladets, artiklar på 1830-talet hade utgjort hans första politiska studier, såsom han vid ett tillfälle förklarade — och han anslöt sig med värme till förslaget om utvidgad religionsfrihet (18 maj 1860) och till De Geers representationsförslag, som han ivrigt försvarade gentemot reservanterna i konstitutionsutskottet och vars antagande han ansåg vara det angelägnaste önskemålet för Sverige (18 mars 1863). I ståthållarfrågan intog han en utpräglat norsk ståndpunkt (1860). För övrigt visade han intresse för lokala spörsmål rörande Kalmar ävensom, för allmänna kulturfrågor; så motionerade han t. ex. 1863 om byggnadsanslag till K. biblioteket och riksarkivet. På den riksdag, då representationsfrågan avgjordes, var D. icke närvarande, men han utvecklade i hemorten mycken iver för saken. Den 11 mars 1865 utlyste han på anmodan av »centralkommittén för representationsreformen» ett möte, varvid han redogjorde för det nya förslaget och fick samtliga de närvarande att underteckna en adress till förmån för detsamma. Likaså var D. den ledande själen vid de festligheter, varmed reformens antagande firades i Kalmar liksom på andra håll (dec. 1865).
Då de första valen till andra kammaren förrättades, invaldes D. såsom representant för Kalmar och tog sitt säte i riksdagen 1867; år 1872 utbytte han. denna plats mot representantskap för länets södra del i första kammaren, där han stannade till sin död. I riksdagen yttrade sig D. icke synnerligen ofta men talade alltid väl och med mycken aplomb. Även i den nya riksdagen räknades han såsom liberal, i början av rätt avancerad men sedermera av mera moderat läggning; han tillhörde den s. k. intelligensen, och sedan denna fraktion upphört, torde han i allmänhet ha röstat med första kammarmajoriteten. Ett uppmärksammat inlägg gjorde D. vid Viktor Rydbergs sida under den stora religionsfrihetsdebatten 16 febr. 1870. Vid ett annat tillfälle tog han ivrigt till orda för slopandet av den passus i § 72 RF, enligt vilken riksbankens sedlar må för mynt i riket erkännas; denna paragraf innebar nämligen enligt D: s åsikt en ständig frestelse att genom emission av sedlar med tvångskurs »ställa till en allmän plundring man och man emellan» (16 mars 1869). För kulturanslag var han alltid en varm förespråkare. En liten älsklingsidé hos D. var fridlysning av småfåglar, varom han motionerade flera gånger, sista gången (1877) med framgång. Mot de alltifrån det nya riksdagsskickets början uppdykande kraven på rösträttsreformer ställde sig D. i allmänhet ganska kritisk. Han var visserligen 1868 med om en nedsättning av rösträttsmaximum vid kommunala val, men då L. J. Hierta 1869 väckte förslag om ett ändrat inbördes förhållande mellan kamrarna, så att första kammaren icke skulle få besluta om ärenden, förrän andra kammaren för sin del avgjort dem, opponerade sig D. energiskt, emedan det »icke vore frisinnat att rubba jämlikheten mellan kamrarna men även oklokt, ty man rubbar därigenom broderligheten och sämjan». Då vidare A. V. Uhr, rösträttsfrågans »starter» i vårt land, 1870 motionerade om nedsättning av census vid andrakammarval till kommunalstrecket, kritiserade D., som detta år var ledamot av konstitutionsutskottet, den av Uhr förebragta statistiken och vädjade till »samhällets rätt att bli väl representerat och att genom representationen erhålla goda och nyttiga lagar» gentemot »den enskildes rätt att deltaga i ett val och sålunda bli representerad uti samhället» (9 apr. 1870). För ett effektivt försvar nitälskade D. varmt. Då det en gång sattes i fråga att nedsätta de militära övningsanslagen, uppträdde han ivrigt däremot, förklarande, att »en armé utan övning är såsom ett bibliotek för den som icke kan läsa eller såsom ett instrument för den som icke kan spela. En sådan armé kan icke, när det gäller, värna vår självständighet, som dock är det förnämsta vi söka bevara, emedan frihet och oberoende äro första villkoren för en stats välgång och utveckling» (6 mars 1869). Vid 1871 års riksdag uttalade sig D. för »en allmän folkbeväpning» och manade att övergå från ord till handling, men det Posseska härordningsförslaget 1883 ansåg han otillräckligt och yrkade avslag därå (18 apr. 1883).
Sitt största intresse skänkte D. helt naturligt åt de under nästan hela hans riksdagstid aktuella skolfrågorna. Visserligen ironiserade han vid ett tillfälle över den för riksdagens kamrar egendomliga vanan »att förvandla sig till pedagogiska sällskap för diskussion av åtskilliga ämnen rörande skolan och därvid ingå i de mest minutiösa detaljer», men han måste finna sig däri och gjorde själv vid många tillfällen värdefulla och sakrika inlägg i debatterna. Hans patos och hans prseterea censeo, när det gällde skolfrågor, var den reala bildningens likvärdighet med den klassiska. Erfarenheten vittnade — sade D. en gång — tillräckligt om »obehörigheten att ålägga så många att göra sig hemmastadda i det forntida Rom för att hitta vägen i det nutida Sverige». Såsom medlem av skolutskottet vid 1873 års riksdag kämpade D. ivrigt för dess förslag, av vilka latinets framflyttning till fjärde och grekiskans till nedre sjätte klassen ledde till faktiskt beslut och slutligen satte frukt i 1878 års skolstadga. Det viktigaste av allt var dock enligt D: s mening, att latinet upphörde att vara tvångsämne i åtskilliga universitetsexamina och att rättighet att avlägga dylika examina gåvos även åt realstudenter. Förrän denna reform genomfördes, kunde realläroverken aldrig få den betydelse de förtjäna. D. varnade ock mer än en gång (t. ex. 10 maj 1873, 9 maj 1874 och 11 apr. 1881) för att upprätta nya realläroverk, vilkas klasser skulle bli glest besatta och vilkas elever skulle gå en oviss framtid till mötes. Å andra sidan var D. ingen obetingad anhängare av varjehanda omdaningsprojekt beträffande'skolan. Så t. ex. opponerade han sig mot en i ett utskottsutlåtande förekommande svartmålning av förhållandena i skolan: överansträngning, mångläseri, överflödig detaljkunskap och minneskunskap, bristande självverksamhet osv.; om det sistnämnda sade han de kloka orden: »Överhopar man (såsom utskottet sagt) lärjungarna med arbete, så överhopar man dem också med självverksamhet, ty jag kan icke tänka mig, att man kan bibringa lärjungarna något vetande utan att taga deras självverksamhet i anspråk» (13 apr. 1878). D. hade också intresse för den kvinnliga ungdomens uppfostran och ansåg det vara statens skyldighet att sörja för den likaväl som för den manliga ungdomens (10 maj 1873). Däremot var han ingen vän av privatskolorna (29 mars 1871, 15 maj 1874).
Sin lediga tid tillbragte D. mestadels på sin egendom Stensberg i närheten av Kalmar. Här drev han en vidsträckt trädgårdsskötsel, för vars alster han ofta fick pris på utställningar. Sitt intresse för denna sak visade han också genom en vid 1862—63 års riksdag väckt motion om anslag, som möjliggjorde utgivandet av Olof Eneroths bekanta »Handbok i svensk pomologi». D. var även en auktoritet i fråga om biskötsel och utgav flera skrifter i detta ämne. I besittning av en god ekonomi kunde D. i livstiden utöva en storartad hjälpsamhet, och enligt ett mellan D. och hans hustru 12 jan. 1875 upprättat inbördes testamente skulle — sedan en del legat utfallit — deras egendom efter bådas död tillfalla staden Kalmar för varjehanda välgörande ändamål, bl. a. ålderdomshem åt pauvres honteuses. Efter hustruns död 1911 trädde dessa testamentariska dispositioner i kraft.
Då de första valen till andra kammaren förrättades, invaldes D. såsom representant för Kalmar och tog sitt säte i riksdagen 1867; år 1872 utbytte han. denna plats mot representantskap för länets södra del i första kammaren, där han stannade till sin död. I riksdagen yttrade sig D. icke synnerligen ofta men talade alltid väl och med mycken aplomb. Även i den nya riksdagen räknades han såsom liberal, i början av rätt avancerad men sedermera av mera moderat läggning; han tillhörde den s. k. intelligensen, och sedan denna fraktion upphört, torde han i allmänhet ha röstat med första kammarmajoriteten. Ett uppmärksammat inlägg gjorde D. vid Viktor Rydbergs sida under den stora religionsfrihetsdebatten 16 febr. 1870. Vid ett annat tillfälle tog han ivrigt till orda för slopandet av den passus i § 72 RF, enligt vilken riksbankens sedlar må för mynt i riket erkännas; denna paragraf innebar nämligen enligt D: s åsikt en ständig frestelse att genom emission av sedlar med tvångskurs »ställa till en allmän plundring man och man emellan» (16 mars 1869). För kulturanslag var han alltid en varm förespråkare. En liten älsklingsidé hos D. var fridlysning av småfåglar, varom han motionerade flera gånger, sista gången (1877) med framgång. Mot de alltifrån det nya riksdagsskickets början uppdykande kraven på rösträttsreformer ställde sig D. i allmänhet ganska kritisk. Han var visserligen 1868 med om en nedsättning av rösträttsmaximum vid kommunala val, men då L. J. Hierta 1869 väckte förslag om ett ändrat inbördes förhållande mellan kamrarna, så att första kammaren icke skulle få besluta om ärenden, förrän andra kammaren för sin del avgjort dem, opponerade sig D. energiskt, emedan det »icke vore frisinnat att rubba jämlikheten mellan kamrarna men även oklokt, ty man rubbar därigenom broderligheten och sämjan». Då vidare A. V. Uhr, rösträttsfrågans »starter» i vårt land, 1870 motionerade om nedsättning av census vid andrakammarval till kommunalstrecket, kritiserade D., som detta år var ledamot av konstitutionsutskottet, den av Uhr förebragta statistiken och vädjade till »samhällets rätt att bli väl representerat och att genom representationen erhålla goda och nyttiga lagar» gentemot »den enskildes rätt att deltaga i ett val och sålunda bli representerad uti samhället» (9 apr. 1870). För ett effektivt försvar nitälskade D. varmt. Då det en gång sattes i fråga att nedsätta de militära övningsanslagen, uppträdde han ivrigt däremot, förklarande, att »en armé utan övning är såsom ett bibliotek för den som icke kan läsa eller såsom ett instrument för den som icke kan spela. En sådan armé kan icke, när det gäller, värna vår självständighet, som dock är det förnämsta vi söka bevara, emedan frihet och oberoende äro första villkoren för en stats välgång och utveckling» (6 mars 1869). Vid 1871 års riksdag uttalade sig D. för »en allmän folkbeväpning» och manade att övergå från ord till handling, men det Posseska härordningsförslaget 1883 ansåg han otillräckligt och yrkade avslag därå (18 apr. 1883).
Sitt största intresse skänkte D. helt naturligt åt de under nästan hela hans riksdagstid aktuella skolfrågorna. Visserligen ironiserade han vid ett tillfälle över den för riksdagens kamrar egendomliga vanan »att förvandla sig till pedagogiska sällskap för diskussion av åtskilliga ämnen rörande skolan och därvid ingå i de mest minutiösa detaljer», men han måste finna sig däri och gjorde själv vid många tillfällen värdefulla och sakrika inlägg i debatterna. Hans patos och hans prseterea censeo, när det gällde skolfrågor, var den reala bildningens likvärdighet med den klassiska. Erfarenheten vittnade — sade D. en gång — tillräckligt om »obehörigheten att ålägga så många att göra sig hemmastadda i det forntida Rom för att hitta vägen i det nutida Sverige». Såsom medlem av skolutskottet vid 1873 års riksdag kämpade D. ivrigt för dess förslag, av vilka latinets framflyttning till fjärde och grekiskans till nedre sjätte klassen ledde till faktiskt beslut och slutligen satte frukt i 1878 års skolstadga. Det viktigaste av allt var dock enligt D: s mening, att latinet upphörde att vara tvångsämne i åtskilliga universitetsexamina och att rättighet att avlägga dylika examina gåvos även åt realstudenter. Förrän denna reform genomfördes, kunde realläroverken aldrig få den betydelse de förtjäna. D. varnade ock mer än en gång (t. ex. 10 maj 1873, 9 maj 1874 och 11 apr. 1881) för att upprätta nya realläroverk, vilkas klasser skulle bli glest besatta och vilkas elever skulle gå en oviss framtid till mötes. Å andra sidan var D. ingen obetingad anhängare av varjehanda omdaningsprojekt beträffande'skolan. Så t. ex. opponerade han sig mot en i ett utskottsutlåtande förekommande svartmålning av förhållandena i skolan: överansträngning, mångläseri, överflödig detaljkunskap och minneskunskap, bristande självverksamhet osv.; om det sistnämnda sade han de kloka orden: »Överhopar man (såsom utskottet sagt) lärjungarna med arbete, så överhopar man dem också med självverksamhet, ty jag kan icke tänka mig, att man kan bibringa lärjungarna något vetande utan att taga deras självverksamhet i anspråk» (13 apr. 1878). D. hade också intresse för den kvinnliga ungdomens uppfostran och ansåg det vara statens skyldighet att sörja för den likaväl som för den manliga ungdomens (10 maj 1873). Däremot var han ingen vän av privatskolorna (29 mars 1871, 15 maj 1874).
Sin lediga tid tillbragte D. mestadels på sin egendom Stensberg i närheten av Kalmar. Här drev han en vidsträckt trädgårdsskötsel, för vars alster han ofta fick pris på utställningar. Sitt intresse för denna sak visade han också genom en vid 1862—63 års riksdag väckt motion om anslag, som möjliggjorde utgivandet av Olof Eneroths bekanta »Handbok i svensk pomologi». D. var även en auktoritet i fråga om biskötsel och utgav flera skrifter i detta ämne. I besittning av en god ekonomi kunde D. i livstiden utöva en storartad hjälpsamhet, och enligt ett mellan D. och hans hustru 12 jan. 1875 upprättat inbördes testamente skulle — sedan en del legat utfallit — deras egendom efter bådas död tillfalla staden Kalmar för varjehanda välgörande ändamål, bl. a. ålderdomshem åt pauvres honteuses. Efter hustruns död 1911 trädde dessa testamentariska dispositioner i kraft.
Sitt största intresse skänkte D. helt naturligt åt de under nästan hela hans riksdagstid aktuella skolfrågorna. Visserligen ironiserade han vid ett tillfälle över den för riksdagens kamrar egendomliga vanan »att förvandla sig till pedagogiska sällskap för diskussion av åtskilliga ämnen rörande skolan och därvid ingå i de mest minutiösa detaljer», men han måste finna sig däri och gjorde själv vid många tillfällen värdefulla och sakrika inlägg i debatterna. Hans patos och hans prseterea censeo, när det gällde skolfrågor, var den reala bildningens likvärdighet med den klassiska. Erfarenheten vittnade — sade D. en gång — tillräckligt om »obehörigheten att ålägga så många att göra sig hemmastadda i det forntida Rom för att hitta vägen i det nutida Sverige». Såsom medlem av skolutskottet vid 1873 års riksdag kämpade D. ivrigt för dess förslag, av vilka latinets framflyttning till fjärde och grekiskans till nedre sjätte klassen ledde till faktiskt beslut och slutligen satte frukt i 1878 års skolstadga. Det viktigaste av allt var dock enligt D: s mening, att latinet upphörde att vara tvångsämne i åtskilliga universitetsexamina och att rättighet att avlägga dylika examina gåvos även åt realstudenter. Förrän denna reform genomfördes, kunde realläroverken aldrig få den betydelse de förtjäna. D. varnade ock mer än en gång (t. ex. 10 maj 1873, 9 maj 1874 och 11 apr. 1881) för att upprätta nya realläroverk, vilkas klasser skulle bli glest besatta och vilkas elever skulle gå en oviss framtid till mötes. Å andra sidan var D. ingen obetingad anhängare av varjehanda omdaningsprojekt beträffande'skolan. Så t. ex. opponerade han sig mot en i ett utskottsutlåtande förekommande svartmålning av förhållandena i skolan: överansträngning, mångläseri, överflödig detaljkunskap och minneskunskap, bristande självverksamhet osv.; om det sistnämnda sade han de kloka orden: »Överhopar man (såsom utskottet sagt) lärjungarna med arbete, så överhopar man dem också med självverksamhet, ty jag kan icke tänka mig, att man kan bibringa lärjungarna något vetande utan att taga deras självverksamhet i anspråk» (13 apr. 1878). D. hade också intresse för den kvinnliga ungdomens uppfostran och ansåg det vara statens skyldighet att sörja för den likaväl som för den manliga ungdomens (10 maj 1873). Däremot var han ingen vän av privatskolorna (29 mars 1871, 15 maj 1874).
Sin lediga tid tillbragte D. mestadels på sin egendom Stensberg i närheten av Kalmar. Här drev han en vidsträckt trädgårdsskötsel, för vars alster han ofta fick pris på utställningar. Sitt intresse för denna sak visade han också genom en vid 1862—63 års riksdag väckt motion om anslag, som möjliggjorde utgivandet av Olof Eneroths bekanta »Handbok i svensk pomologi». D. var även en auktoritet i fråga om biskötsel och utgav flera skrifter i detta ämne. I besittning av en god ekonomi kunde D. i livstiden utöva en storartad hjälpsamhet, och enligt ett mellan D. och hans hustru 12 jan. 1875 upprättat inbördes testamente skulle — sedan en del legat utfallit — deras egendom efter bådas död tillfalla staden Kalmar för varjehanda välgörande ändamål, bl. a. ålderdomshem åt pauvres honteuses. Efter hustruns död 1911 trädde dessa testamentariska dispositioner i kraft.
Sin lediga tid tillbragte D. mestadels på sin egendom Stensberg i närheten av Kalmar. Här drev han en vidsträckt trädgårdsskötsel, för vars alster han ofta fick pris på utställningar. Sitt intresse för denna sak visade han också genom en vid 1862—63 års riksdag väckt motion om anslag, som möjliggjorde utgivandet av Olof Eneroths bekanta »Handbok i svensk pomologi». D. var även en auktoritet i fråga om biskötsel och utgav flera skrifter i detta ämne. I besittning av en god ekonomi kunde D. i livstiden utöva en storartad hjälpsamhet, och enligt ett mellan D. och hans hustru 12 jan. 1875 upprättat inbördes testamente skulle — sedan en del legat utfallit — deras egendom efter bådas död tillfalla staden Kalmar för varjehanda välgörande ändamål, bl. a. ålderdomshem åt pauvres honteuses. Efter hustruns död 1911 trädde dessa testamentariska dispositioner i kraft.
Född:1812-09-11 – Arby
församling, Kalmar län (i Resby komministergård)
Dahm,
Oscar Elis Leonard, f. 11 okt. 1812 i Resby komministergård, Arby
församling, d. 18 dec. 1883 i Kalmar. Föräldrar: komministern, sedermera
kyrkoherden i Arby och Hagby Mattias Dahm och Elisabet Charlotta Dahlerus. Elev
i Kalmar skola 9 febr. 1825 och i dess gymnasium ht. 1826; student i Uppsala 14
okt. 1829; disp. 15 juni 1831 (In Titum Livium Patavinum speci-mina variantium
lectionum ex codice membranaceo bibliothecse academicas Upsaliensis, p. 4;
pres. J. H. Schröder); fil. kand. 13 juni 1835;
disp. 13 juni 1836 (Chemicse praeparandi methodi, asquationibus explicatae, p.
6; pres. E.
Wallquist); fil. magister 16 juni 1836; avlade dimissionsexamen i Uppsala 12
mars 1838; företog en pedagogisk studieresa till Tyskland, Schweiz, Italien och
Frankrike 1842. Förordnad att förestå en avdelning vid Kalmar h. lärdomsskola
ht. 1835 och halva vt. 1836; apologist vid apologistskolan därstädes 20 maj
1836 (tillträdde ht. 1836); föreståndare för Kalmar skolmästareseminarium från
dess inrättande 16 jan.— 16 dec. 1843; lärare i rektorsklassen i Kalmar h.
lärdomsskola vt. 1844; rektor vid Kalmar lärdoms- och apologistskolor 17 nov.
1847 (enl. K. utslag 1 okt. 1847); rektor vid det nyorganiserade h.
elementarläroverket i Kalmar 22 febr. 1851—febr. 1852; adjunkt därstädes enligt
nya lönestaten 1858; erhöll reducerad tjänstgöringsskyldighet enligt K. brev 28
maj 1859; ledamot (för Kalmar stad) av borgarståndet vid riksdagarna 1859—60
och 1862—63, av riksdagens andra kammare 1867—72 och (för Kalmar läns södra
landstingsområde) av dess första kammare 1873—83 och var därunder bl. a.
ledamot av konstitutionsutskottet 1859—60, 1862—63, 1867 och 1870, av
opinionsnämnden 1859—60, 1876, 1879 och 1882 och av särskilda utskottet
(angående skolväsendet) 1873; stadsfullmäktig i Kalmar från 1863; ledamot av
Kalmar läns landsting 1864 och av Kalmar läns södra landsting 1865—83 samt var
därunder ledamot av åtskilliga utskott och kommittéer; erhöll avsked från
adjunktsbefattningen 21 nov. 1877. RNO 1867.
D.
deltog med liv och lust i den pedagogiska diskussion, som pågick i vårt land på
1840-talet, under intryck av den obligatoriska folkskoleundervisningens
införande och de allt starkare kraven på att i fråga om den högre
undervisningens reformering övergå från ord till handling. För att, som han
sade, »bringa folkskolans arbete i någorlunda ordnad form» utgav han 1846 en
skrift: »Skolmästar-konst. Antydningar för lärare och skolinspektörer.» Boken
är huvudsakligen en bearbetning av tyska pedagogers arbeten, främst A. Ludewigs
»Der Schulmeister»; den var närmast avsedd till ledtråd vid undervisningen på
folkskollärarseminarium, och den innehåller varjehanda kloka och praktiska råd
rörande skolmästaren och hans kall, metodik, disciplin, skolans yttre
inrättningar, inspektion m. m. Samma år utgav D. en kortfattad översikt över de
»svenska bildningsanstalternas historia», till vilken han fogade några i
tesform framställda önskemål angående förändringar i de svenska
elementarläroverkens organisation. Här möter man icke blott sådana just då
aktuella krav som sammanslagning av skola och gymnasium till ett enda läroverk,
utan även framtidsmål sådana som inrättandet av en för hela riket gemensam, av
lekmän och skolman bestående skolstyrelse ävensom stiftsstyrelser av samma art,
studentexamens flyttning från universiteten till läroverken, feriernas
förkortning, gamla skollärares pensionering, inskränkning av mångläseriet. D.
fick också rikt tillfälle att praktiskt verka för sina åsikter. Han blev 1836
lärare vid högre lärdomsskolan och apologistskolan i Kalmar och fullgjorde
samtidigt andra förtroendeuppdrag, såsom organiserandet av nya folkskolor i
Kalmar samt ordnandet av stiftets folkskollärarseminarium. På grund av dessa
och andra meriter utnämndes D. 1847 till rektor vid den förenade högre
lärdomsskolan och apologistskolan. Utnämningen ägde rum, efter det att D.
anfört klagomål över domkapitlets beslut att till platsen utnämna konrektorn P.
M. Erlandsson, vilken var D. överlägsen i de klassiska språken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar