15 okt: Opininsmätningar synas

Jag var - först i Sydsvenskan, sedan i SvD - Sifo- och opinionskommentator 1972-87.
  Varje mätning som kom fick jag se mera av än vad som publicerades. Jag åkte som en skottspole, även från Malmö under SDS-tiden, till Ångermannagatan 62 i Vällingby där Sifo fanns och först Hans Zetterberg och Karin Busch var undersökningsledare och analytiker, senare Bert Levin - statssekreteraren 1976-82 hos Jan-Erik Wikström och dessförinnan, då jag lärde känna honom väl och slog honom i bordtennis så fort jag fick chansen, ledareskribent på Dagens Nyheter. (Det var Bert som satte den uppmärksammande rubriken 1976 Snömos (c) - och dagen efter blev statssekreterare!)
  I ett program som jag såg på TV i dag diskuterades opinionsundersökningar, tyvärr med nästan knäfall för Statistiska centralbyråns mätningar, skickligt gjorde genom tre decennier av Staffan Sollander.
  Men problemet med varje mätning är att man får det resultat kvalitetsmässigt som frågan och urvalet och svarsfrekvensen betingar.
  Vi får numera jättelika svängningar. Det beror på att undersökningsmetodiken är annorlunda än förr.
  Nu mäts stödet för partiet - hur folk svarar i telefon.
  Förr mättes partibytare i förhållande till senaste valet.
  Då spelade det inte någon roll om man träffade på 75 för många kristdemokrater - bara partibytarna sedan senaste valet är intressanta och man kunde statistiskt hela tiden korrigera för mätfel, att folk mindes fel eller inte ville erkänna vad man röstat på.
  Det var bättre förr.