15 mars 2013: En sann historia från 1976

Snus är snus, som bekant, om än i gyllene dosor. Detta apropå de ständigt pågående försöken - denna dag i Aftonbladet -  att svärta ner Carl Bildt - det finns säkert anledning att kritisera honom, men då måste man välja saker som hör verkligheten till.
  Jag ser att Per Ahlmark och Thorbjörn Fälldin, utmärkt insatta i vad som hände, i vad som ser ut som fördömanden av Bildt, uttalar sig, dock - om man läser noga - bara att de inte känner till sakförhålladena.
  Vad fanns för övrigt att läcka - som inte var föremål för spekulationer? Den stora frågan var ju hur centerpartiets partiledare Thorbjörn Fälldin skulle klara att kombinera regeringsmedverkan, dessutom som statsminister, och i valrörelsen 1976 avgivna löfte att "ingen statsrådspost är så mycket värd att den motiverar att ladda Barsebäck II" (i sammanfattning); löftet bröts mot ett folkomröstningskrav som centern lyckades skriva in och senare, den 4 april 1979, togs till intäkt av Olof Palme (s) för att desarmera den då fortfarande pågående striden om kärnkraftems framtid. (Folkomröstningen med sina tre nejlinjer ägde rum den 23 mars 1980.)
  Vad som är sant i den ovanstående frågan är en fråga om politisk inställning.
  Sann är emellertid ostridgt denna historia från 1976, jag har själv sett den i verkligheten.
  Det var som så att under det att partiledarna Fälldin, Bohman och Ahlmark förhandlade om den blivande regeringen i september/oktober 1976 på dåvarande centerledarens rum i riksdagshuset  vid Sergels torg - jag var både i rummet någon gång och som journalist utanför. Som dörröppnare fanns Fälldins sekreterare Gudrun Råberg (nu fortfarande i regeringskansliet), dels pressekreteraren Hans Westin, den senare numera bortgången, jag var på hans begravning i Rydbo för några år sedan.
  Westin hade till uppgift att samla allt material, alla anteckningar etcetera, från förhandlingarna.
  Fälldin hade dock ett önskemål: De skulle vara lätt åtkomliga.
  Det var fler än partisekreterarna Gösta Gunnarsson, Carl Tham och Lars Tobisson som ville åt dem. Utanför var det ständigt belägring av journalister i massor - se den tidens tidningar.
  Vad göra? tänkte Westin.
  - Att låsa in alla anteckningar, är livsfarligt. De kan stjälas och hamna i tidningen. Går inte.
  - Att söka dölja dem bland andra pappershögar går inte heller, det rotas ofta bland mina papper.
  - Jag sätter dem i en pärm med flikar, avgjorde Westin. Lätt åtkomliga. För mig och för andra.
  - Och så sätter jag pärmen på skrivbordet, tillsammas med några andra.
  - För säkerhets skull skriver jag också på vad pärmarna innehåller.
  - Den med alla hemliga handlingar får etiketten Cirkulärskrivelser från Centerns kvinnoförbund.
  - Den kommer ingen någonsin att titta i.
  Fungerade perfekt.