22 mars: Möte med NU (och Christina Andersson)

Att driva tidning är det mest fascinerande som finns.
  Att en tidning kan överleva Lars Leijonborg, mig och Jan Fröman - det gäller nu och NU (Det liberala nyhetsmagasinet) - tillhör mänsklighetens olösta gåtor.
  Kanske finns svaret i den liberala ideologin, eller som Lars uttryckte saken i tidningens första nummer den 22 september 1983: Den kämpande liberalismen, kampen för frihet, demokrati och mänsliga rättigheter, värdighet och framtidstro, den kampen tar aldrig slut.
  Kanske finns svaret också i medarbetarna, och jag tänker då inte på ordets män och kvinnor utan hela den administrativa, tekniska och säljande delen av en tidning: En Michael Francke (fram till dess polisen kom och tog honom), annonschefen Eva Bosved, en PeO Lindberg (som försvann till radioaktiva SKB; ett tag även dottern, nu hög chef på Migrationsverket, ett kap för det verket), prenumerationshanteraren Siv Källerud (en gång gift med framlidne Arne Källerud), en Jonny Andersen (nu IT-företagare på Åland), ja, jag har anställt dem alla till villkor som varit marknadsmässiga för NU men skrattretande för den verkliga marknaden utanför; facket måste ha gråtit blod - men kunde inte då man inte förstod att med bättre villkor skulle tidningen ha gått under, till ingens glädje.
  Och så Christina Andersson, som just fyllt, tro det eller ej, 50.
  Vi samlas denna fredagseftermiddag några vänner på NU:s redaktion och, som sig bör, berättas det historier, den ena sannare än den andra.
  NU har hunnit fylla 29, den 22 september blir tidningen 30.
  Jag är stolt att ha fått vara med och leda tidningen tillsammans med fantastiska medarbetare, besjälade men illa betalda med alla andra mått mätt än glädje över att få föra Den kämpande liberalismen vidare.
  Tidningen lever.