Jag var och såg Palme-filmen i dag.
Betyg: Godkänt - med tvekan.
Ännu mer: Den som inte sett den har, dessbättre, inte gått miste om mycket.
Det var roligt att se tidigare inte visade personliga bilder.
Men något fördjupning av bilden av Palme, personen, politikern eller ideologen, var det inte.
Snarare blev det en ganska ytlig bild, ibland vördnadsfull - som är en nödvändighet inför den som drabbats av ond bråd död - ibland oförklarat kritisk varför saker och ting gick snett. Och hatet, som fanns: Var det stort och djupt, eller blott något som det talades om, som var föga utbrett men ett slappt talesätt? Denna fråga berördes inte mer än att Palmes pojkar - i alla fall en - gav sin bild, och den är säkert sann, men att utifrån omdömeslösa ytteringar söka beskriva det som ett utbrett hat, är ytterst tveksamt.
Jag tror att det är en sammanblandning mellan att Olof Palme berörde många och att man tyckte många saker om honom, men hat? Varför inte lika väl i så fall mäta den kärlek och uppskattning han mötte?
Filmen är ett gott försök att på duken skildra en epok i svensk politik.
Men den kan inte mäta sig i djup med de många böcker som skrivits om Palme och hans tid.
För övrigt instämmer jag med Aftonbladets förre chefredaktör Gunnar Fredriksson som några dagar efter mordet på Palme 1986 fick erbjudande att skriva en bok om Palme. - Kom igen om 40 år, sade mig Fredriksson för snart 27 år sedan att han svarade då.
Det börjar snart bli dags.
Då kan filmen Palme utgöra en pusselbit, men knappast en tegelsten, i bedömningen av Olof Palme och hans inflytande och betydelse.
Om John F Kennedy, mördad den 22 november 1963 - vi är många som minns ännu - har det gjorts många filmer och skrivits tusentals böcker under de 49 år som gått sedan det mordet och Tage Erlander och Olof Palme företrädde Sverige vid begravningen i Washington den där mula novemberdagen 1963 - och det mordet, liksom det på Martin Luther King 1968 eller brodern Robert Kenndey samma år, mord som förändrade världen.
Mordet på Olof Palme förändrade Sverige - liksom livet för hans familj, sorgen av en förlorade far eller mor kan man aldrig göra sig fri från.
Men det är alldeles för tidigt tidigt att börja skriva historien om Olof Palme, kanske kan vi börja på första kapitlet.
Betygtet på filmen igen: Godkänd - med tvekan.
lördag 1 december 2012
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar