9 april 2013: Oredan (s) och (sd) - Juholt, Omar och järnrören

Någon förvånad?
  Inte jag.
  Det har under lång, lång tid varit de långa knivarnas tid i SSU och socialdemokratin när det gäller att nominera "sina egna" till olika poster - om det inte varit tvärtom: Kandidater saknas.
  Vi har sett det vi de tre senaste ordförandevalen inom det stora, en gång statsbärande partiet.
  Efter Ingvar Carlsson (s) blev den den lika ovillige som motvillige Göran Persson - han framstår i efterhand som den givne kandidaten men sanningen är att den då aktive valberedningsordföranden Sven Hulterström hade Persson långt ner på listan och tvingades övertala honom eftersom denne sagt nej, nej, nej så länge att han nog blev överraskade själv.
  Efter valet 2006 fanns det ingen kandidat, Pär Nuder var inte kandidat, Mona Sahlin var inte kandidat, Thomas Östros var ingens kandidat, Thomas Bodström var medias kandidat men inte partiets osv.
  Så föll öven alltid-kandidaten Margot Wallström från - och så blev det Mona Sahlin, hon som skulle ha blivit partiledare 1996 om inte kontoröran avslöjats av Expressen (lib), äras den som äras bör.
  Efter valet 2010 sade alla nej, Pär Nuder, Sven-Erik Österberg, Margot Wallström, Thomas Bodström och Thomas Östros (fann den senare säkert ville), Carin Jämtin, Morgan Johansson, Peter Hultqvist (som båda säkert ville men andra klokt nog förstod att det skulle gå åt skogen) och alla andra (utom Mikael Damberg och Jan Eliasson) sagt nej, nej, nej - och valberedningens ordförande Berit Andnor hade inget val.
  Så blev det ingens kandidat igen och så stod till sin egen förvåning riksdagsman Håkan Juholt (s) där som partiordförande (s).
  Resten vet ni: En lång tids färd mot avgrunden, knivarna vässades internt, dolkstötarna utdelades via media, förtroliga samtal hamnade på förstasidan och Juholts alla vänner, hur många det nu var, försvann en efter en, till slut var han verkligen alldeles ensam.
  Och nu är vi där igen: Åter har en socialdemokrat - om han nu är det - valts som ingen vet något om, inte ens valberedningen, åsiktsmässigt borde han uppenbarligen ha gått med i ett rent fundamentatiskt parti.
  Men inom socialdemokratin har man under senare år armbågat sig fram och armbågat bort andra, kompetens och kunnighet och representativitet har kommit helt i bakgrunden, socialdemokratin har blivit ett lotteriparti.
  Uppriktigt sagt: Det går annorlunda till inom Sveriges liberala parti, folkpartiet.
  De som väljs till partistyrelse och riksdagsgrupp är inte vem som helst. Det ser medlemmarna till - genom provval bland annat, något som inte ens förekommer inom socialdemokratin.
  Det gör det inte heller i järnrörspartiet.
  Det är en förklaring till att nästan vilka befängda åsikter som helst kan förekomma i det partiet.
  Det jag frågar mig just denna dag:
  - Skulle ni vara beredda att bli ledda av ett parti som har sådana nomineringsprocesser som socialdemokraterna och järnrören?
  Att motsvarande skandaler inte inträffar inom moderaterna, centern, kd eller folkpartiet eller miljöpartiet för den delen beror på något: Interndemokratin.
  När man röstar skall man fundera över detta. Sverige skall ledas av politiker som förstår att Sverige inte är en lekstuga utan ett land som behöver en bra ledning.