Den blev avslagen.
Ingen tillstyrkte dess ambition och syften, att förbättra för drogmissbrukare.
Det var den sista motionen som framlidne ledamoten William Petzäll (-) från Borås hade skrivit medan han ännu var kvar i riksdagen.
Inte ens hans f.d. vänner i sverigdemokraterna stödde honom, den förre ordföranden i deras eget ungdomsförbund. Talmannen gjorde, i motsats till vad som framkommit i ett TV-reportage, vad som kunde böras och mer än så på riksdagens vägnar. Men går det att lyckas när någon inte själv vill tillräckligt?
(Kanske var det, apropå sverigdemokratiska ledningens "vända-ryggen-till-taktik" när skorna inte passade åt en egen medlem inte heller något annat att vänta; det som hände Petzäll visar i alla fall att om det är något de s.k. demokraterna i hans parti inte bryr sig om, så är det sina egna vänner när det börjar blåsa: fråga en Eric Almqvist, fråga en Lars Isovaara - utlämnade, föraktade, ensammast av alla i snålblåsten.)
Jag försökte, utan framgång, en gång i riksdagen lära Petzäll (1988-2012) skillnaden mellan fasta tillstånd och flöden - det gällde procenträkning.
Många tyckte att jag var okunnig, motdebattören skicklig i matematik.
Det får de gärna tycka.
De hade - och har - emellertid inte förstått hur ett flöde fortgår även om man minskar det med 90 procent.
Pröva med att fylla en spann med vatten. Till slut blir den full. Minska då flödet. Fortsätter vattnet att rinna eller ej? Rinner det över spannen, blir det blött utanför?
Sådan matematik spelar ingen roll efter vad som hände. William Petzäll klarade inte kampen mot sitt drogmissbruk. Det är sorgligt att tänka sig att en så ung människa, i mitten av sitt tjugotal och i grunden med många ljusa år framför sig, inte förmådde reda ut sin personliga situation.
Jag tyckte nog aldrig som William Petzäll i någon enda fråga.
Ändå kan jag tycka - precis som om kollegorna Ulrica Moberg och Johnny Munkhammar som också båda är borta, avlidna i augusti 2012 efter hård kamp mot cancer - att livet är både ett lotteri och orättvist men ändå så fantastiskt för oss som fått förmånen att leva vidare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar