Den som vill läsa mer kan fortsätta här, annars räcker det att titta. /GA
- - -
Länge gällde 1273 som året för kyrkans grundande. Stenmästaren Etienne de Bonneuil anses vara dess förste arkitekt. En främre gräns för byggstarten sätts av att ett kapell som användes 1276-81. Byggstarten måste då ha skett under förra hälften av 1270-talet, alltså ungefär 400 år efter Sveriges kristnande under Ansgar.
Etienne de Bonneuil kan ha haft engelska företrädare som kan ha planerat ett rakslutet kor, vanligt i engelsk gotik.
Vädret på 1200-talet krävde, då som nu, att kyrkan måste anpassas efter klimatet med frostsprängningar.
Många avbrott, inkl. digerdöden och andra pestepidemier, därtill - då som nu - ett labilt politiskt läge med maktkamper i kungafamiljer och mellan kyrka och adel präglade byggnationenstiden.
Ras – vanliga i gotiska katedralbyggen – inträffade också. 1435 invigdes domkyrkan av ärkebiskopen Olaus Laurentii.
Planformen var den moderna franska gotiska i basilikaform med överljus (klerestorium) i ett strävbågestött mittskepp, lägre sidoskepp, korsarmar och mångkantig korabsid med omgång och kapellkrans; murar och torn måste byggas i tegel och inte kalk- eller sandsten som i Frankrike.
De bättre förbindelserna med södra östersjökusten gjorde att dessa fick en enhetlig prägel av nordtysk/baltisk tegelgotik med sparsamma utsmyckningar och blinderingar (dekorativa nischer) i fasadteglet så som man fortfarande kan se på Trefaldighets- eller Bondkyrkan strax intill.
Uppsala domkyrka liknar i detta avseende exempelvis
Mariakyrkan i Lübeck,
Mariakyrkan i Gdansk,
Västerås domkyrka,
Strängnäs domkyrka,
Åbo domkyrka
Riga domkyrka.
Även Gamla Uppsala kyrka har blinderingar och andra landsortskyrkor runtom Uppsala inspirerades av bygget av Uppsala domkyrka, till exempel Tensta kyrka som också är byggd i tegel.
Tornen byggdes inte färdigt förrän under 1500-talet; spirorna slog blixten snart ner i, och 1619 ersattes de med de mycket påkostade spiror man numera kan se i tidens nordiska modestil holländsk renässans.
1702 brann nästan hela Uppsala – så också domkyrkan med tak, spiror och många inventarier. Arkitekten och överintendenten Carl Hårleman ledde restaureringen. Han ersatte de gotiska strävbågarna med klassicerande konterforter, krönte torn- och långmurar med en kraftig barockgesims, byggde taket lågt och lugnt vilande och satte låga lanterninhuvar på tornen.
1886–1893 följde en ny restaurering, ledd av Helgo Zettervall.
Efter att ha lagt undan en del ursprungliga detaljer som portaldelar, skulpturer och västfasadens rosettfönster, lät han riva hela västpartiet och tornen liksom nästan all in- och utvändig ytbeklädnad i resten av kyrkan. Kvar av ursprungliga ytor blev bara nedre delen av norra tvärskeppsfasaden (den del som är av sten) och valvytorna i några sidokapell, och av senare tiders ytor väggarna i några sidokapell, som efter reformationen hade apterats till gravkor.
Efter omständigheterna hanterade han södra tvärskeppsfasaden väl, särskilt dess fönster "Stora Glas", liksom invändigt den originella släta muren med bara små runda gluggar mellan arkad och klerestorium, där de franska katedralerna har sina triforier.
I övrigt klädde han in kyrkan och återuppförde västpartiet efter helt nya ritningar i en skäligen schablonmässig nygotik – knappast Zettervalls bästa, enligt de flesta experter. Vad han avsåg var att efterbilda de höggotiska katedralerna i Frankrike, som Zettervalls förebild Viollet-le-Duc hade restaurerat – eller, som vi nu på tidsdistans måste säga, byggt om – enligt sina egna idéer om hur de borde ha sett ut om de, som han uppfattade det, ursprungliga byggmästarna hade fått arbeta i fred.
Zettervall hade tidigare förfarit just så, fast med den romanska stilen, då han byggde om Lunds domkyrka.
Han behöll dock teglet som fasadmaterial, fast det aldrig användes (och inte lämpade sig för konstruktioner eller formspråk) i den stil han ville efterbilda - men ersatte det ursprungliga handslagna teglet med nymodigheten maskinslaget tegel, som har helt annan färg och struktur. Sina nya torn krönte han med de nuvarande kopparspirorna, avsiktligt lika höga som kyrkan var lång, och avrundade kompositionen med en takryttare över korsmitten. Det findetaljerade spetsverk av strävbågar, fialer, gargoyler med mera som kännetecknar de franskgotiska katedralerna efterbildade Zettervall i det då nya och spännande materialet cement.
Höggotiskt spetsverk i cement visade sig mindre lyckat: cementen började vittra. Under 1930- till in på 1960-talen fick man gå in genom kyrkans huvudportal under ett skyddstak som sträckte sig en bra bit ut på Domkyrkoplan
Då Ragnar Östberg ledde byggandet av Värmlands nationshus i vinkeln mellan dom- och bondkyrkorna, lär han olovandes ha låtit ersätta strävbågarna på den sidan med de nuvarande kontreforterna, som går mera i stil med nationshuset och faktiskt också kan ge oss ett smalt litet utsnitt av hur Carl Hårlemans domkyrka såg ut.
På 1970-talet aktualiserades frågan om kyrkans stil och stilistiska helhet; Zettervalls nygotik stod fortfarande lågt i kurs, och dessutom hade även dess egen helhet gått förlorad i alla punktvisa ändringar antydda ovan.
Arkitekten Åke Porne lämnade in förslag till restaurering enligt den försiktiga senmodernismens ideal med återknytning till den förzettervallska tegelgotiken fast ännu enklare och robustare och med pregnant storskaliga kantiga former. Mot detta anfördes att även Zettervalls verk (eller resterna av det) var en del av byggnadens historia och att många uppsalabor var känslomässigt fästa vid sin domkyrka så som den var.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar