29 sep: Femtio år sedan Owe Jonsson dog

En av svensk friidrotts största triumfer: Owe Jonsson vinner 200 meter vid EM i Belgrad 1962  och blir Sveriges främsta OS-hopp i särklass inför OS i Tokyo 1964. Tretton dagar senare, 29 september 1962, omkommer Owe Jonsson i en trafikolycka utanför Alvesta. Hela Idrotts-Sverige är i chock, fotbollsmatcherna dagen efter spelas med sänkt flagga och svarta sorgband - jag minns.

Troligen är det få i dag som minns Owe Jonsson. Han blev bara 21 år gammal - men när han avled i en bilolycka utanför Alvesta på väg från Växjö lördagen den 29 september 1962 två månader före sin 22-åriga födelsedag utlöste det sorg i hela Idrotts-Sverige. En ung, lovande och framgångsrik idrottskarriär gick på ett ögonblick bort.
   Låt mig berätta - för jag minns.
   Jag var fjorton år den gången och en av dem som hedrade Owe dagen därpå, på Viskafallen i Viskafors söder om Borås (fast jag spelade för Rydboholms SK men Viskafors IF var just då framgångsrikare) där Viskafors IF mötte Jonsered (3-1) i en seriefinal inför många åskådare som kommit för att hedra Owe, flaggorna på halv stång, spelarna med svarta armbindlar.
   Owe Jonsson var för den tidens ungdomar en idol, kanske den störste, tillsammans med Sven Tumba, Nacka Skoglund och Kurt Hamrin. Han var hoppet framför andra i svensk friidrott, ja, all svensk idrott.
  Owe Jonsson var född 23 november 1940 i Växjö. Han var framför allt sprinter men spelade också ishockey och bandy.
  I fri iidrott tävlade han för IFK Växjö och blev redan som 20-åring utsedd till Stor grabb i fri idrott (nr 208). Han sprang såväl 100 meter, 200 meter som 400 meter.
   Det var dock 200 meter som var specialdistansen där han slog svenskt rekord sex gånger.
   Owe Jonsson omkom bara tretton dagar efter att han blivit europamästare på 200 meter i Belgrad.
   Det är - trots många andra duktiga friidrottare på sprinterdistans, häcklöparen Bo Forssander, 100-meterslöparen Christer Garpenborg, mångsidige Bo Althoff och många andra, bland kvinnor EM-vinnarna Linda Haglund och Ann-Louise Skoglund, Susanna Kallur och andra duktiga sprinters - ingen som kan mäta sig med den aura av framgång och idolskap som Owe Jonsson hann skaffa sig på kort tid. Att han fått en gata i Växjö uppkallad efter sig är väl motiverat.
  Vid sidan om friidrotten spelade han allsvensk bandy för då framgångsrika Nässjö IF samt ishockey i division två för Alvesta. Också fotboll sysslade han med, det var dock långt före Östers IF:s guldepok med Harry Bild, Inge Ejderstedt och Tommy Svensson.
  Redan 1960, nitton år gammal, vann Owe Jonsson 200 meter på SM, tiden 21,6. Han förbättrade tiden till 21,3 då han för andra gången vann SM-guld på 200 meter 1961. Han deltog då också i IFK Växjös segrande stafettlag på 4x400 meter.
  Den 30 augusti 1961 slog han, numera också framlidne, Göteborgssprintern Jan Carlssons svenska rekord
på 200 meter (21,2) med en tiondel i Helsingborg för att 27 september springa på även internationellt mycket fina 21,0 i Leipzig. Fyra dagar senare, 1 oktober 1961, satte Owe Jonsson i storform nytt svenskt rekord i Budapest på 200 meter, 21,0.
  1962 tangerade Owe Jonsson först sitt rekord den 5 juli i Milano, varpå han pressade det ytterligare till 20,7 i Zürich den 10 juli.
  Vid SM 1962 vann han som 21-åring sitt tredje SM-guld på 200 meter (21,1) och deltog dessutom i de segrande IFK Växjö-stafettlagen på 4x400 meter och 1000 meter.
   Karriären kom att krönas vid EM i Belgrad då han den 16 september vann guld, 20,8.
   Personbästa på 100 meter var 10,4 på 400 meter 47,8, tider som få svenska uppnått de senaste 50 åren.
  Utöver den tre SM-gulden på 200 meter blev han tvåa på 100 meter 1960 och vann samma sträcka både 1961 och 1962.
  Jag hann se Owe Jonsson en gång, jag kan inte minnas vilket år. Men det var på Ryavallen i Borås där friidrottsklubben IK Ymer varje år arrangerade en tävling med svenska eliten, Owe Jonsson drog - liksom Dan Waern hade gjort på 1500 meter eller engelska milen - något år tidigare, stor publik (Dan Waern hade blivit två på EM 1500 meter i Stockholm 1958 och fyra på samma sträcka vid OS i Rom 1960, Dan lever fortfarande - och jag vill påstå att trots senare tiders många fantastiska kastare och hoppare har vi i Sverige inte haft så publikdragande idrottare som 1950-talets Dan Waern och det tidiga 60-talets Owe Jonsson sedan Gunder Häggs glansdagar tidigt 1940-tal; men detta är en personlig åsikt, jag var för ung för att se Gunder Hägg i aktion.)
  Owe Jonsson - en på tok för tidig död, en mycket stor idrottsman.