23 sep: En gammal historia - Ivar Rooth, riksbankschef

Ivar Rooth (1888-1972), riksbankschef
under nitton år, 1929-1949

Jag ser att Lars Rooth avlidit 90 år gammal. Jag kände inte honom, har aldrig träffat honom.
  Däremot har jag träffat och talat med hans far. Jag tror att det berodde på att han under hela sin tid varit liberal och gladdes åt att träffa en ung liberal i Lund.
  Låt mig berätta eftersom det är svensk bankhistoria och svensk liberal historia.

Ivar Rooth avled 1972, han var född 1888. Jag träffade honom i Lund på 1960-talet, då jag var aktiv där i folkpartiet. Rooth hade på 1920-talet varit aktiv i Sveriges liberala parti, föregångare till folkpartiet.
  Rooth hade varit riksbankschef 1929-1948, under hela Per Albin Hanssons (s) tid som statsminister, också under C G Ekmans, Felix Hamrins, Persson-Bramstorps (bf) och de tre första åren av Tage Erlanders (s) regeringstid.
  När jag träffade Ivar Rooth var han drygt 70 år gammal, det hade gått ungefär femton år sedan han lämnade posten som riksbankschef.
  Det var i mitten på 1960-talet, jag minns inte hur det gick till (men ´tror att det kan ha haft att göra med att hans son, läkaren Gösta Rooth, var politiskt aktiv i Lund på 1960-talet för det som hette Medborgerlig samling, han var lokal topppolitiker i valet 1966 men aktiv från 1964 i den av Sydsvenska Dagbladet initierade och orkestrerade medborgerlig samling-rörelsen; även Gösta Rooth (1916-2012) är numera avliden).
   Ivar Rooth ville berätta, kanske berodde det på att jag hade nämnt att jag var intresserad av ekonomi och avsåg studera nationalekonomi - vilket också blev fallet.
  Men det viktiga, minns jag, var politiken, behovet av regimskifte; dessvärre har jag inga minnesanteckningar.
  Och Ivar Rooth hade en del att berätta om tider som varit, jag tar det ur Vem är vem och andra källor:
    "Född 2 nov 1888 i Stockholm, död 7 febr 1972 i Lidingö.
    Föräldrar: föreståndaren för penninglotterierna Otto Daniel Rooth och Ellen Hertzman.
    Studentex vid Högre Realläroverket på Norrmalm, Stockholm 17 maj 1906, inskr vid Uppsala universitet 31 maj 1906, jur.kand 31 jan 1911, sekreterare i Verdandi 1908-09, studerade vid handelshögskolan i Berlin 1911-12, extra ordinarie notarie i Stockholms rådhusrätt och i Svea hovrätt 1911, i Uppsala läns norra domsaga 1912-14, biträdande ombudsman i AB Stockholms handelsbank 1914, föreståndare för bankens remboursavdelning 1915, ombudsman i Finans AB 1916-19, direktörsassistent i Svenska Emissions AB 1919, biträdande direktör och ombudsman i Stockholms Inteckningsgaranti AB(SIGAB) 1920-29, ledamot styrelsen SIGAB 1920-29, sekreterare och ombudsman i direktionen för stiftelsen Sunnerdahls hemskolor på landet 1920-29, ensamutredare angående omsättningsbeskattning juni 1921-dec 1922, ledamot av styrelsen för Svenska Turistföreningen (STF) 1922-33, i styrelsen för Sveriges liberala parti 1923-27, likaså av partiets arbetsutskott samma år, ledamot i monopolkontrollutredningen november 1926-nov 1928.
  Fullmäktig och förste deputerad i Riksbanken (riksbankschef) den 14 mars (tillträdde 1 maj) 1929-4 dec 1948 (fortfarande den längste riksbankschef Sverige har haft, Per Åsbrink var chef bara i 18 år!)
   Tillika ledamot av styrelsen för Internationella regleringsbanken (Bank for International Settlements), Basel 1931-33 och 1937-49
   Ledamot av styrelsen för AB Kreditkassan 1922-29, ordförande i Nationalekonomiska föreningen 1935.
   Ledamot av nämnden för Konjunkturinstitutet 1937, ordförande 1938, ordförande i styrelsen för Valutakontoret 1940, ledamot av valutasakkunniga 1943, av 1945 års bankkommission mars 1945-april 1949, ledamot av investeringskommittén för FN:s pensionsfond 1947-61, överrevisor i Järnvägsstyrelse 1949-51, managing director i IMF, International Monetary Fund i Washington 1951-56, ledamot av valutastyrelsen i Kuwait 1960-62.
  Ivar Rooth blev filosofie hedersdoktor vid Uppsala universitet 30 maj 62.
  Ivar Rooth var gift två gånger, först den 1 september 1914 i Jukkasjärvi till 1931 från med  gymnastikdirektören Ingrid Maria Lundgren ( född 13 april 1889, död 23 oktober 1978, dotter till civilingenjören Bengt Johan Lundgren och Eva Wennerström), andra gången gift den 19 juli 1931 i Stockholm med Ingrid Margareta Söderlind (26 maj 1899-3 aug 1996, föräldrar byråchefen Johan Gunnar Söderlind och Gertrud Matilda Vilhelmina Lindroth.
   Ivar Rooth avlade jur kand-examen vid Uppsala universitet och deltog även aktivt i studentlivet.
   Till följd av sin liberala politiska åskådning anslöt han sig till studentföreningen Verdandi, grundad 1880 av Karl Staaff.
   Han valdes också till andre kurator vid Stockholms nation i Uppsala.
   För att bredda sina kunskaper till det ekonomiska området skrev han in sig vid handelshögskolan i Berlin, där han studerade ett knappt år. Efter tingstjänstgöring övergick han till bankvärlden. 
  Ett viktigt steg tog Ivar Rooth då han övergick till SIGAB. Hans kapacitet började nu bli erkänd på allt fler om- råden. Han utnyttjades i flera offentliga utredningar, bl a om lämpligheten att införa omsättningsskatt och om eventuellt avskaffande av tobaks-, vin- och spritmonopolen.
   Han engagerade sig också alltmer politiskt och kom in i det liberala partiets verkställande utskott.
   Enligt uppgift tillfrågades Ivar Rooth om finansministerposten i C G Ekmans regering 1926 men avböjde.
   När riksbankschefen Victor Moll avled 1929 valdes Ivar Rooth till ledamot av bankofullmäktige och till förste deputerad, dvs riksbankschef.
  Valet var oväntat. Kort efter tillträdet ställdes Rooth inför verkningarna av världsdepressionen. Den första krisen inträffade när Storbritannien lämnade guldmyntfoten. De svenska valutareserverna började omedelbart att minska i snabb takt, och efter ett sammanträde med de övriga nordiska ländernas centralbankschefer i september 1931 beslöt Rooth att Sverige måste följa det engelska exemplet. Finansminister då var blivande statsministern Felix Hamrin, riksdagsman från Jönköpings län.
  Rooth var ostridigt drivande ifråga om att Sverige skulle lämna guldmyntfoten.
  En ännu farligare situation inträdde då Ivar Kreugers världsomspännande företagsimperium började få allvarliga problem. Redan i januari 1931 engagerade sig Riksbanken indirekt i en stödoperation för Kreugerkoncernen.
  I april 1931 hade Ivar Rooth avslagit  en ansökan om ett direkt lån till Kreuger men accepterade ett ökat indirekt stöd, genom affärsbankerna. Under hösten förvärrades läget snabbt för Kreugerkon&Toll. En ny direkt låneansökan från Kreuger avslogs i augusti 1931 och när han återkom med en ny begäran i oktober samma år var krisen för hans företag djup.
   Oktoberansökan avslogs visserligen av riksbanksfullmäktige men efter kraftiga påtryckningar från regeringen Ekman måste Riksbanken böja sig. Kreugerkoncernen beviljades en kredit med garanti från regeringen att Riksbanken skulle hållas skadeslös.
   Nästa kris kom i februari 1932. Kreuger behövde ett nytt lån. Liksom vid det tidigare tillfället tvingade regeringen Riksbanken att bevilja ett lån mot skadeslöshetsgaranti. 
  I detta läge tog Riksbanken initiativet till en preliminär undersökning av Kreugerkoncernens verkliga läge. Ett antal frågor som krävde svar från Kreuger personligen sammanställdes och man överenskom om att bland andra Ivar Rooth skulle träffa honom i Berlin 13 mars 1932 .
  Den 12 mars 1932 påträffades Ivar Kreuger död på ett hotellrum i Paris.
  Riksbanken tog därefter initiativ till den sedermera mycket omdiskuterade utredningskommission som allsidigt och opartiskt skulle utreda koncernens ställning.
   I debatten efter Kreugerkoncernens sammanbrott kom Riksbanken att häftigt angripas för sitt stöd till Kreuger. Det hävdades  att centralbanken försummat att vårda landets valuta. Genom sina krediter ansågs den istället ha bidragit till att minska valutareserverna, vilket lett till att Sverige tvingades överge guldmyntfoten. Trots den hårda kritiken, som framfördes av bankoutskottet och i en riksdagsdebatt, kunde Ivar Rooth kvarstå som riksbankschef. Han fick ett starkt stöd, inte minst från socialdemokraterna.
   Efter dessa kriser kom verksamheten in i lugnare banor. Riksbanken fick nya uppgifter, bland annat inom valutapolitiken. Rooth knöt till banken ett garde av unga nationalekonomer, en av dem Dag Hammarskjöld, senare konsultativt statsråd (s) och 1953-81 FN:s generalsekreterare, en annan var blivande professorn Erik Lundberg.
  Ivar Rooth skötte till stor del själv valutapolitiken och han såg till att Riksbanken på ett helt nytt sätt började samarbeta med utländska centralbanker. Genom många resor förvärvade han en stor personkännedom inom denna krets. Rooth blev också medlem i styrelsen för Internationella regleringsbanken i Basel, känd som Basel i dag.
  Ivar Rooth var känd för sin skandinavistiska inställning, som speciellt blev av betydelse under andra världskriget. I anslutning till finska vinterkriget 1939-40 lyckades han förmå regeringen att bevilja Finland ett stort lån. Efter Tysklands ockupation av Danmark och Norge hade han vissa kontakter med den norska motståndsrörelsen. Rooth hjälpte också norska flyktingar i Sverige. I Lund tillhörde dem han kände väl stadsfullmäktigeledamoten 1948-64 i Lund Greta Kjellberg (fp). gift med chefen för Kulturen i Lund Sven T:son Kjellberg, som jag många gånger hade anledning av köra hem till Bjärred dit de flyttat vid 1960-taets mitt. Greta, som var dotter till Henrik Santesson, Karl Staffs specielle vän från 1880-talets Uppsala och efterträdare till Karl Staaff som ordförande i Verdandi 1882, blev senare Nobelstiftelsens förste chef. Greta blev över 100 år och intervjuades av mig i tidningen NU i april 1999 inför sin 100-årsdag då hon bland annat berättade om Karl Staaff.
  Huruvida Ivar Rooth kände Staaff vet jag inte, det är nog osannolikt, det var 28 års åldersskillnad mellan dem.
  Genom krigsförhållandena 1939-45 ställdes Ivar Rooth inför svåra avgöranden. Ett beslut som senare blivit mycket omdebatterat gällde Riksbankens inköp av tyskt centralbanksguld. Bakgrunden var att guld - enligt svenska önskemål - användes för att reglera clearingen i handelsutbytet mellan länderna. I de svensk-tyska handelsförhandlingarna åtog sig Sverige att köpa guld upp till ett visst tak. Tyskland i sin tur hade lagt beslag på guldreserverna i de ockuperade länderna, bland annat Holland och Belgien. Detta stulna guld - man skall säga som det är - smältes om i Berlin och försågs med tyska förkrigsstämplar.
   För Sverige och Ivar Rooth blev guldköpen ett direkt problem i början av 1943 då Sverige - i likhet med andra neutrala stater - mottog en varning från de allierade för att befatta sig med tysk egendom. Orsaken var att egendomen kunde vara stulen.
  Riksbanken hade från krigsutbrottet 1939 till 1943 köpt guld från Deutsche Reichsbank 70 milj kronor i dåtida penningvärde, mycket pengar. Rooth befarade att Tyskland skulle återkomma med önskemål om ytterligare guldköp och rådfrågade därför handelsminister Herman Eriksson (s) och finansminister Ernst Wigforss (s).
  För att få garantier om att framtida leveranser inte skulle innehålla guld från ockuperade länder ville Rooth i en officiell förfrågan vända sig till den tyske vice riksbankschefen Emil Puhl. Efter konsultationer med regeringen motsatte sig Herman Eriksson förslaget men medgav att Rooth "i förbigående" kunde ta upp saken med Puhl.
  Samlingsregeringen torde således ha varit medveten redan vid denna tipunkt om att Riksbanken löpte risken att köpa tyskt guld trots vissheten att detta kunde vara stulet.
   Samlingsregeringen stod fast vid sitt ställningstagande även när kort därpå ytterligare ett guldköp blev aktuellt. I hemliga överläggningar med riksbanksfullmäktige redogjorde då Rooth för regeringens inställning varvid många ledamöter uttryckte stor tvekan och också en viss förvåning över denna. När det blev känt att bankdirektör Jakob Wallenberg, chef för Stockholms Enskilda Bank, i ett inofficiellt samtal med Puhl i Berlin fått den försäkran som Sveriges riksbank eftertraktade godkändes dock affären.
   I början av 1944 återkom de allierade med en ny varning och i mars 1944 beslöt riksbanksfullmäktige att inte längre ta emot guldtackor från Deutsche Reichsbank.
   Rooths egna anteckningar visar att han i varje fall 1941 var klart medveten om att Deutsche Reichsbank handlade med stulet guld. Däremot finns det inga belägg för att han då eller senare under kriget skulle ha känt till att guld från judeförintelsens offer till en del ingick i det tyska innehavet av guldtackor.
  När Sverige så sent som sommaren 1944 gick med på att köpa 1.500 kg tyska guldmynt från förkrigstiden tycks Rooth ha hört sig för om inte mynten kom från judar. Efter kriget hävdade både Riksbanken och den schweiziska nationalbanken att de handlat i god tro och trott på Puhls försäkringar.
   Rooth hade i det sammanhanget överläggningar med sin schweiziske kollega för att undvika att de lämnade motstridiga upplysningar till de allierade.
  I förhandlingar med de västallierades guldkommission gick Sverige 1946 och 1955 med på att lämna tillbaka guld till Belgien resp Holland.
  Ivar Rooth fick förhållandevis hård kritik av den 1997 tillsatta sk naziguldkommissionen. Den ansåg i sin interimsrapport 1998 att såväl regeringen som Riksbanken kunde ha gjort "moraliska reflexioner" redan från och med 1941.
  Efter kriget 1945 uppkom en principiell konflikt mellan Ivar Rooth och den socialdemokratiska regeringen om räntepolitiken. Regeringen höll konsekvent fast vid en lågräntepolitik, bland annat för att hålla nere hyrorna. Ivar Rooth ansåg att detta medförde risk för inflation, eftersom en låg ränta ledde till att penningmängden efterhand ökades.
  När det i samband med valet 1948 visade sig vara omöjligt för Rooth att få med regeringen på ens en måttlig räntehöjning tog han konsekvenserna och avgick med pension.
  Under fem år var han sedan verkställande direktör i Internationella Valutaunionen, IMF, särskilt dess organisationsdel.
 - - - -
   Det blev långt och kanske ointresssant för många i dag. Jag minns dock - utan att kunna erinra mig något särskilt - att Ivar Rooth gärna berättade om politiken som han upplevt den på 1920- och 30-talen då han var aktiv i den liberala rörelsen, i Sveriges liberala parti.