 |
| Fredrik Reinfeldt i Agenda 23 sep 2012 |
Frågeställningen var om regeringen av valstrategiska skäl överskattat reformutrymmet inför 2013.
Det har ju varit Magdalena Andersson, Fredrik Olovsson och socialdemokraternas nya "bekymmer".
Medan oppositionen under flera år krävt en mer expansiv ekonomisk politik - och underkänt regeringens försiktighetslinje, och därvid åberopat regeringens egna expertmyndigheter inklusive SKL (Sveriges kommuner och landsting) - vänsterpartiet önskar alltid finansiera sina nya utgifter med hjälp av partiets egen sedelpress, den som alltid går för full maskin, medan miljöpartiet ju genom Åsa Romsons sommartal i Göteborg i år slagit in på en helt ny finansieringslinje, att låta landets ålderspensionärerer betala expansionen genom att ta pengar som tillhör landets pensionärer och enligt (mp) skall förvaltas till särskilt låg avkastning ur pensionsfonderna (!) - har ju regeringen inför 2013 gjort bedömningen att de offentliga finanserna tillåter och behöver större investeringar än oppositionen och de åberopade myndigheterna, främst Konjunkturinstitutet och Ekonomistyrningsverket, funnit vara förenligt med regeringens och riksdagens mål för budgetöverskott under en konjunkturcykel.
Men då måste man ju bestämma sig för var i konjunkuturcykeln man befinner sig.
Åå toppen, i uppförs- eller nedförsbacke, kanske i botten?
Här är uppriktigt sagt ingen myndighet bätte än någon annan eller regeringen på att veta.
Det handlar om bedömningar, själv delar jag regeringens åsikt om att det finns behov av och utrymme för ekonomiska stimulanser. Riksbankens sänkning av styrräntan i förra veckan - strax före det att regeringens budget för 2013 presenterats - är en bedömning som alldeles uppenbart ligger i samklang med regeringens. Det konstiga är ju att just de ekonomiska expertmyndigheter som oppositionen nu åberopar, har gjort ungefär samma antaganden som regeringen gör om sänkta marknadsräntor under det närmaste halvåret/året.
Vari ligger då skillnaden i konjunkturbedömning?
Statsministern försökte tålmodigt förklara detta för programledaren Camilla Kvartoft - som intensivt sköt in sig på expeertmyndigheternas bedömningar men totalt glömde riksbankens räntebesked.
Det borde statsministern understrukit starkare.
Och vad gäller bedömningar kan man erinra om hursom oppositionspartierna inför främst valet 2010 krävde - bland annat genom debattartikel efter debattartikel i Dagens Nyheter av Mona Sahlin och Thomas Östros - stora miljardpåslag utöver regeringens pengar till kommunerna. Det handlade om 10-tals miljarder.
Vad blev resultatet?
Jo, med det tillfälliga stödet plus en nivåhöjning av statsbidraget till kommunerna 2010 kom dessa totalt ur krisen med fler anställda och nästan 15-20 miljarder i överskott, lite beroende på hur man räknar. 2011 är ju ett rekordår för kommunerna som helhet, vissa har det förstås kämpigare - men som helhet har kommun- och landstingssektorn i motsats till många småföretag haft lysande tider 2011!
Om man följt oppositionens råd? Då hade många kommuner drunknat i pengar, som faktiskt inte kommer från himlen eller sedelpressar utan från skattebetalarnas och vanliga människors plånböcker.
Det glömmer man lätt, det borde främst vänsterpartiet tänka på, deras sedelpress - eller miljöpartiets stöld av pensionspengar - fungerar inte.
Det finns inga gratis pengar!
Visst kan man fundera på om allt regeringen föreslår och gör är korrekt eller perfekt avvägt.
Jag är fundersam om inte ökade satsningar på små företags exportansträngningar behövs, mer stimulans till sparande och mindre till lån samt om inte en sänkning av arbetstgivareavgifterna ytterligare skulle vara en fungerande stimulans, särskilt för människor som har långt till arbetsmarknaden.
Nya efterfrågade jobb kan inte trollas fram, däremot kan ju sysselsättning - det som socialdemokraterna och AMS varit suveräna på genom åren av statistikskäl - åstadkommas utan stora statsfinansiella åtaganden.
Men vad tjänar samhället på att man ror utan åror?
Bolagsskatten till sist - den sätts ibland i motsatsställning till satsningar i närtid till utbildning och arbetsförmedlingsanslag, kanske även till forskning och infrastrukturinvesteringar.
Men det är fel.
Utan att företagen - stora som små - är kvar i Sverige, finns det ingen skattebas kvar nästa år. Då kan man inte beskatta företagens anställda heller.
Vi som politiker måste se till att företagen har ett bra finansiellt klimat i Sverige.
LO och vänsterpartiet som motsätter sig sådana strukturella reformer är mycket stora hot mot sysselsättningen i Sverige, ja, riktiga arbetslöshetskramare. Och när man vill ta bort den nedsatta arbetsgivareavgiften för ungdomar 16-26 år gamla, från 32 procent till ungefär 16, då har man kvalificerat sig för stora arbetslöshetspriset. Det handlar bara för 2013 om en höjning av kostnaderna för unga på 16.280 miljoner kr, huvva!
Statsministern skötte sig på det hela taget bra i söndagens Agenda.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar