22 sep: Den avgående Pagrotsky

Leif Pagrotsky - vågade köra över den
så kallade vänstern inom socialdemokratin
och är därför en mycket farlig man

Riksdagen godkände i torsdags (20 september)  att Leif Pagrotsky (s) skall få lämna riksdagen den 4 oktober. Det var ett dumt beslut. Riksdagen borde ha sagt nej.
  Jag vet vad som är möjligt att protestera mot - och det här var ju från riksdagsstyrelsens sida ett helt vanligt ärende: Man lämnar riksdagen för att göra, ja, ingen vet.
  Jag satt i min bänk och svarade nej när talmannen - det var Ulf Holm som tjänstgjorde - klubbade igenom beslutet.
  Jag hörde ingen som svarade ja, men jag sade nej, kanske hörde ingen.
  Jag har svarat nej i tysthet förr, ja, i alla fall när jag varit närvarande. En gång har jag sagt det så högt att många ryckte till. Det var när Thomas Bodström (s) tvingades bort från riksdagen. Han hade klargjort för väljarna att han skulle åka till USA under en tid och det visste väljarna. Likväl ansåg riksdagsstyrelsen - som inte sagt något alls då Bodströms beslut blev känt - att han inte kunde beviljas ledighet.
  Det är möjligt att det finns regler - som väljarna inte känner till - som inte medger sådan ledighet. Om så är fallet borde han ha blivit utkvittad under ett år, hela sin bortovaro. Han borde i alla fall inte behövt lämna riksdagen, där väljarna - inte partiet eller riksdagsstyrelsen - placerat honom.
  En annan sak är att det är ett oskick att avsäga sig riksdagsmannaskap.
  Jag missunnar i och för sig vare sig Mona Sahlin, Mikaela Valtersson, Carin Jämtin, Sten Nordin, Åsa Romson (som avsdade sig förra mandatperioden), H G Wessberg, Göran Persson, Thomas Östros, Leif Pagrotsky, Maria Borelius, Tobias Krantz, Maria Wetterstrand eller någon annan satt göra vad de själva vill . Jag vill inte ta ifrån dem rätten att inte vara riksagsledamot, att inte kandidera, det är deras fria vilja eller valmöjlighet.
  Men jag anser att alla dessa avsägelser under mandatperiodenm, inklusive min specielle vän Torkild Strandbergs, sänder den felaktiga signalen att riksdagsmannaskapet inte är något viktigt, något som man bara har så länge man tycker att det passar det egna livet.
  Alla dessa avsägelser devalverar riksdagsmannauppdraget, sänder signalen att politik inte är viktigt, att det inte är viktigt vem som är politiker. Det är en felaktig, katastrofal signal.
  Jag avser - så länge jag är fysiskt och mentalt tillräknelig - inte att avsäga mig ´mitt förtroendeuppdrag. I valet 2014 får väljarna fälla avgörandet om jag skött mig eller ej.
  Detta är min uppfattning: Om man kandiderar för en fyraårsperiod till Sveriges riksdag, skall man också, i regeringsställning  eller i opposition, fullföljda löftet till väljarna att vara ledamot, om man blir vald.
  Det finns naturligtvis undantag: sjukdom kan göra att man måste tänka om, det begriper väljarna, det är också kutym att om man får ett statligt ämbete, som landshövding, bör man kunna lämna riksdagsuppdraget.
  Men i övrigt bör man fullfölja sitt uppdrag som man fått av väljarna.