5 sep: Alla dessa personalfester

"Alla personalfester är inte slöseri", skriver den nästan alltid intressante nationalekonomen Andreas Bergh i Sundsvalls Tidning (lib) och argumentar med att dels är lönerna lägre i den offentliga sektorn än i den privata (SCB: 24.400 mot 22.200 kr/månad 2008), dels är personalfestkostnaderna bara en brådel av de samlade löneutgifterna.
  Nja, inget av detta motiverar enligt min mening att det är skattebetalarna som skall stå för notan för personalfester, alldeles oavsett om det är slöseri eller inte.
  Om ett privatägt företag, förutsatt att det följer de skatteregler vid representation som riksdagen, regeringen och skatteverket beslutat om, ger sina anställda sådana "förmåner" har jag inget att säga om det.
  Men statliga verk, inklusive departement, skall ägna sig åt den verksamhet som är beslutad av riksdagen och dess verkställande organ, regeringen, inte personalfester, slösaktiga eller inte.
  Här borde gälla samma sak som för folkpartiets riksdagsgrupp:
  Vi betalar alla våra fester själva till sista öret.
  Punkt och slut.
  Jag vet. Jag är sedan 2006 riksdagsgruppens kassör och vet att riksdagsgruppens medlemmar inte tagit emot en enda krona från utomstående för fester (inklusive att vi betalar vårt kaffe, frukt och annat som förekommer var dag till sista öret) eller annat.
  Därför har vi också sällan personalfester, och aldrig med ballonger eller James Bond.
  (Men gratis sång av den utomordentlige vismakaren och sångaren Fredrik Malm, ibland förstärkt med Maria Lundqvist Brömsters vackra röst, det har vi - då är det fest!)
  Dessutom som jag noterat förut: Partiledaren får inget gratis. De partiledare som jag sett bokföringen under, Gunnar Helén, Per Ahlmark, Ola Ullsten, Bengt Westerberg, Maria Leissner, Lars Leijonborg och Jan Björklund, har alla fått betala exakt lika mycket/månad som övriga riksdagsledamöter. Jag har sett inbetalningar från dem alla.
  (Hur det var 1944-67 då Bertil Ohlin var partiledare vet jag inte, jag har inte sett bokföringen från den tiden och vet alltså inte. Men jag vet att en sekreterare i riksdagsgruppen, Irene Olsson - dessvärre bortgången sedan många år - såg till att varenda riksdagsledamot betalade vad de skulle, ingen kom undan. Jag misstänker att samma sak gällde på Ohlins tid ty Irene var med som Ohlins sekreterare redan då.)