10 juli: Så går valet 2014



Så här kunde det se ut vid valet 2010. Foto: Gunnar Andrén

 Jag har skrivit en artikel den 13 september 2014 som nu har publicerats i Frisinnad Tidskrift.
  Den är lång men förutsäger valutgången 2014.
GA

Inför valen 2014:

Kan oppositionen regera? I så fall med vem?

Det är tidig morgon. Lördagen den 13 september 2014. I går var det traditionsenlig partiledardebatt i TV, lite segt efter en lång valrörelse men ack så viktig som vid varje val. Det är nu som de obeslutsamma, kanske 20-30 procent av väljarkåren beslutar sig, om de skall rösta, vad de skall rösta på. Uppriktigt sagt: De blir nästan viktigare hur man säger saker och ting än att man får exakt rätt nyans.

Jag funderar:
- Vad har hänt senaste tiden i politiken?
Då blir nästa tanke:
Vad är senaste tiden? Är det tillbaka till EU-valet i juni 2014, för bra tre månader sedan? Eller är det de senaste fyra eller åtta åren, ja, längre tillbaka behöver man nog inte gå, vem minns i dag HSB, Han som bestämde, Göran Persson, statsministern (s) 1996-2006, då så betydelsefull, i dag är det nästan ingen som minns honom.

Men låt gå för åtta:
1. Vi har åtta nya årskullar som inte minns någon annan statsminister än Fredrik Reinfeldt, de som fått rösträtt i år var 10 när han tillträdde. Att socialdemokraterna styrt Sverige i nästan ett mannaminne, ja, de är lika mycket historia som Per Albin eller Olof Palme, man har hört talas om dem, ingen minns.
2. Ändå har vi en likhet denna lördagsmorgon med situationen för åtta år sedan: Då gällde tröttheten just nämnde Göran Persson, i dag är det Reinfeldt. Då var frågan: Fyra år till med Göran Persson? Nej, blev svaret. I dag ställer många samma fråga: Fyra år till med Fredrik Reinfeldt? Det blir många som kommer att svara nej nu också - frågan är hur många?
3. Så har vi ekonomin. För fyra år sedan, 2010, var den ekonomiska krisen i Europa - och alliansregeringens sätt att hantera den, med stark betoning på försiktighet och marginaler, vilket gick hem så till den grad att det avväpnade oppositionen som framstod som oansvarig när den krävde mer pengar till olika ting - en realitet, men sedan dess har mycket vatten runnit runt Helgeandsholmen och inte minst kring länderna längs Medelhavets norra kust: Euro-krisen finns i färskt minne och även om saker och ting stabiliserats så är krisen ingalunda över.
I land efter land har regeringar fallit, även i länder där krisen varit mycket mindre än i de verkligt skuldsatta sydeuropeiska länder som plågats av lika dåliga statsfinanser och höga räntor som ineffektiv skattepolitik och skatteverk som mest liknat ett skämt. Dras även ministären Reinfeldt med i detta allmänna missnöje med ekonomins utveckling i Europa trots starka statsfinanser?
(Vem röstar för övrigt på starka statsfinanser?)
4. Att oppositionen är splittrad, kan envar se. Men socialdemokratin är revanschsugen efter katastrofvalet 2010 - nu använder den samma taktik som Ingvar Carlsson/Göran Persson gjorde 1994: Vi gör som Orsa kompani, lovar ingenting bestämt.
Nej, någon regering med Jonas Sjöstedt (v) blir det inte den här gången heller, och miljöpartiet under Gustaf Fridolin och, ja, vad är det nu hon heter, Åsa Romson, har blivit ett riktigt överbudsparti, långt från varje ansvarstagande. Den gröna fernissan har spätts ut till nästan oigenkännlighet av populistiska (missnöjes)utspel. Har miljöpartiet i jakten på taburetter rent av lånat vänsterpartiets sedelpress?
5. Så är det sverigdemokraterna. De kör sitt eget spår, om partiet kommer in i riksdagen igen kommer det att få samma inflytande som den gångna mandatperioden, det vill säga inget alls. Tokstollerierna från 1990-talets showparti Ian och Bert har visserligen uteblivit, men det finns alltid en grogrund för missnöje, det ligger i farans riktning att det ständiga skuldbeläggandet av andra till varje problem som finns i samhället - inkl. SJ och snöskottningens brister - kan exploateras så att det ger platser i parlamentet.
Men infytandet kommer att vara fortsatt noll.

6. Hur skall alliansen klara ut det här?
Om vi tittar tillbaka exempelvis åtta år, kan vi konstatera:
a) inkomstskattepolitiken har resulterat i att fortsatt skatthöjningspolitik (s) efter 2006 omintetgjordes och resulterade i motsatsen; de fyra genomförda jobbskatteavdragen har spelat en enormt viktig roll för dels den enskildes ekonomi, en extra månadslön, dels för samhällsekonomin, eftersom den privata efterfrågan har hållits uppe utan riktade subventioner.
Nu gäller sakfrågan inför 2015: Skall det femte jobbskatteavdraget bli verklighet, med dess tyngdpunkt för de minst bemedlade?
Ja, säger allianspartierna, nej alla andra.
b) rut- och rotavdragen, som vi annars inte skulle ha fått, är nu så etablerade att alla partier är beredda att permanenta dem; när socialdemokraterna - liksom när man vill ta bort jobbskatteavdraget för dem som tjänar mer än 1 miljon kr/år - vill ändra i marginalen är partiet extremt noga att se till att deras ändringar inte får några effekter utöver det opinionsmässiga inslaget, ty rut- och rot handlar ytterst om jobb, liksom sänkta arbetsgivareavgifter för ungdomar.
Att - för att klara retoriken - höja skatterna på arbete för ungdomar är lika smart som att skjuta sig själv i foten.
c) den största stridsfrågan av alla inför 2006 års val, fastighetsbeskattningen, är en totalt död fråga numerad) på andra politikområden är skillnaderna mellan allianspartierna små om än inte obefintliga.
Centerns försök att med nästan extrem marknadsliberalism slå sig in i storstäderna, har öppnat framför allt igen för socialdemokraterna som ett landsbygsvärnande parti, gamla centerpartister har svårt att känna igen sig.
Kristdemokraternas sociala kärna - med sviktande tillhörighetskänsla bland dem som definierar sig som troende - har inte kunnat kompenseras genom en introvert familjepolitik utan snarare förvärrat partiets profilproblem. Slussen för en återgång av många frisinnade till det liberala partiet har öppnats, eftersom de liberala och frisinnade varit mycket tydligare när det gäller tolerans och åsiktsfrihet.
Moderaternas stora dilemma, som tilltagit under de senaste två åren, har varit rädslan att förlora kanske mer än en tredjedel av de väljare som vanns 2006 och 2010 under parollen Det enda arbetarepartiet: Det har sänt en ideologisk "överlägsenhetssignal". I takt med att socialdemokratin fick ordning både på sin partiledning och prioriteringen av åtgärder som syftar till bevarande av industrisamhället och arbetets lov - och succesiva fjärmande från LO - har talet om att vara ett statsbärande blivit en belastning. Staten i sig är alltid lika populärt som skoskav.
Den bristande moderata ödmjukkheten har också i takt med att allt färre oroar sig för massarbetslöshet eller sämre tider, gjort att rädslan för att stöta sig med etablerade intressenter, fack och arbetsgivare, medfört en handingsforlamning som allvarligt påverkat bilden av moderaterna.

Nej, det ser kärvt ut för alliansen.
Regeringsskifte - trots att oppositionen inte kan regera - ligger nära till.
Men ingen väljare är beredd att ta ansvar för vem som skall regera med vem.
S-fp-mp-c eller M-fp-c-mp/kd? Tja, det blir nog någondera.

7. Men vilken är då den viktigaste frågan?
Ekonomin? Ja, delvis. Skatterna? Landets finanser? Sjukvården? Pensionärerna? Miljön? Bostadspolitiken? Regionalpolitiken? Småföretagen? Försvaret? Infrastrukturen? Äldrevården? Alla är viktiga.
Men inget är 2014 viktigare än utbildningen, skolan, den högre utbildningen, forskningen. Folkpartiets kärnfråga.
Mer än någonsin har det, inte minst ideologiskt, blivit allt klarare för envar att om svenska företag, människorna som bor i Sverige, hela Sverige som nation, varje ung och förhoppningsfull människa i vårt land, att i den internationella och globala värld som omger oss, är kunskap för den enskilde nyckelfrågan för en ljusande framtid också efter studentexamen.
De löften som folkpartiet där stått för på kunskapsområdet, de får vi ej svika.

Visst kan det bli regeringsskifte 2014.
Men allt talar för att folkpartiet - pådrivet av andra som nu insett faran av att ge folkpartiet alltför stort inflytande på kunskapens, kunnandets, bildningens och utbildningens, forskningen och den globaliserade världens, områden - kommer att kunna göra ett bra val 2014.
Jag vågar påstå att folkpartiets inflytande - ideologiskt och beslutsmässigt - i svensk politik och när svenskarnas vardag framöver skall formas, kommer att vara än större efter valdagen 2014 än före.
Gunnar Andrén
riksdagsman (fp)
Stocksund