26 juli Oswaldo Paya död

Häromdagen meddelades att Oswaldo Paya omkommit i en trafikolycka i Kuba, på ön. Det är en stor förlust för det kubanska folket, Paya, som jag träffat i riksdagen och som jag agerade för skulle tilldelas Nobels fredspris - det bildades en särskild kommitté för ändamålet som det var lätt att ansluta sig till - var just en så modig människa som det behövs många fler av. Risken att bli arresterad, eller till och med dödad, var uppenbar för den som motsatte sig den nu mer än 50-åriga diktaruren på Kuba. Payas budskap var enkelt men utmanande: Det kubanska folket har samma rätt som andra folk att själva bestämma sitt lands politik - för vilket det krävs demokrati, folkstyre, alltså raka motsatsen till det som rått före Castros maktövertagande 1958 och därefter.
  Omständigheterna kring Payas död är oklara, men oavsett om det var en ren trafikolycka, vilket man ju inte kan utesluta - minns att frihetsledaren 1968 i Tjeckoslovakien Alexander Dubcek också dog i en "vanlig" trafikolycka - eller ett verk av regimen, har en viktig del av Kubas framtid gått förlorad.
  Ty Oswaldo Paya, en lysande talare, var en politisk ledare med stor lyskraft och övertygelse. Det är en ära att få ha nominerad honom till det Fredspris han aldrig kom att få.

Fotnot.
Kristdemokraterna söker, bland annat i SvD, ta åt sig äran av att ha stött och agerat för Payá. Det är bra att partiet upplyser om det - ty om sanningen skall fram var det framför allt folkpartiet - inte minst genom Lars Leijonborg som i 50-årspresent skänkte ett folkbibliotek till den demokratiska rörelsen på Kuba - och Liberala ungdomsförbundet, genom dåvarande ordföranden Fredrik Malm, som agerade, bland annat genom att sända företräde genom Silc, Sweden International Liberal Center, till Kuba, gång efter annan, trots att flera blev fängslade.

Och själv betalade jag via Silc under åtta år understöd till en dissidentfamilj med 300 kr/månad, något som måste ske utan artiklar i SvD och annan publicitet.