20 juli. Den viktiga tryckfrihetslagstiftningen

Den kanske viktigaste lagen av alla i vårt land är Tryckfrihetsförordningen.
  Den tillkom 1949 och utgör en av våra fyra grundlagar:
  Regeringsformen från 1975 och successionsordningen från 1810 är två andra, den tredje är 1992 års Yttrandefirhetsgrundlag; däremot är riksdagsordningen faktiskt ingen grundlag sedan 1975.
  I två utredningar, den första tillsatt av dåvarande justitieministern Thomas Bodström (s) under Göran Perssons tid som statsminister, den andra av nuvarande justititeministern Betarice Ask (m) under Fredrik Reinfeldts tid, har tryckfrihetsfrågorna utretts.
  Den förstnämnda utredningen ledde efter remissbehandling ingenstans, den senare har nyligen haft sitt slutsammanträde och kommer offentliggöras senast den 31 augusti; det handlar om en utredning där företrädare för alla riksdagspartier haft företrädare och som nu alltså har haft sitt slutsammanträde.
  Den stora frågan i båda utredningarna har varit
  dels om de båda grundlagarna skall smältas samman och bli en yttrande- och tryckfrihetsgrundlag,
  dels om det straffbara området skall utvidgas att också omfatta yttranden, tryckta, talade eller i bild (eller ton), som inte faller under brottsbalkens bestämmelser om förtal eller förolämpning.
  (Det klassiska exemplet är:
   Domaren: Bestrider svaranden att ni kallat grannen för träskalle?
   Svaranden: Absolut, herr domare, det bestrider jag till 100 procent, det enda jag sagt är att det är mycket gott virke i min granne.)
  Ordförande i Yttrandefrihetskommittén är förre justitiekanslern Göran Lambertz, känd som skicklig jurist men också som en företrädare för en ibland bisarr rättsuppfattning.
  Fp-företrädare har varit advokaten Erik Wassén, tidigare kanslichef i riksdagsgruppen, övriga ledamöter kan man läsa om här.
  Nu kommer det tydligen att inträffa att ordföranden ensam, eller möjligen tillsammans med kd-företrädaren, kommer att reservera sig för flera ändringar i tryckfriheten, bland annat lagsammanslagning. Mot detta finns det en stark majoritet: De folkvalda värnar den liberala tryckfrihetsförordning vi har och som inte minst bär spår i förnyelse av förre chefredaktören för Eskilstuna-Kuriren Hans Schöier som ledde en tidigare utredning i ärendet.
  Man kan tycka att det här spelar liten roll. Men sanningen är den omvända: Om vi skall ha en öppenhet i samhället, där offentligthetsprincipen är grundläggande, måste tillgänglighet till offentliga handlingar - tryckta eller i annan form, som e-post - vara precist reglerade, likaså när sekretess skall gälla och när brottsbalkens skäl tar över. Det är också viktigt att slå fast hur brott mot  tryckfriheten skall beslutas och överklagas av domstol, genom jurybeslut, inte som i vanliga brottsfall av domare. Tryckfrihetstvister är förvisso juridiska, men handlar oftast mest av allt om rätten för andra att ¨få veta: Det är ingen specifik juridisk avvägning, det är en förtroendefråga.
  Den andra kontroversiella frågan - utöver rätten för anställda i enskilda eller publika företag som nu skall redas ut i särskild ordning - gäller om det i tryckfrihetsrättslig mening skall vara otillåtet, dvs brottsligt, att skriva nedsättande om personer utan att det handlar om förtal eller förolämpning. Att flera partier och enskilda debattörer varit inne på att så skulle vara fallet - snart nog får man i så fall kanske inte skriva illa om företag eller institutioner, en allvarlig inskränkning av yttrandefriheten. åsiktsfriheten och tryckfriheten - är ingen hemlighet. Här kan man som alltid lita på den liberala kompassen: Inga sådana utvidningar av det brottsliga rekvisitet, här skall brottsbalkens rekvisit gälla, inget mer - vilket inkluderar men för rikets säkerhet.
   Tryckfrihetslagstiftningen väcker numera sällan starka känslor.
   Om det är illa eller bra, ett tecken på uppslutningen bakom nuvarande sitaution, är svårt att avgöra. Men det förhållandet att enskilda jurister och kanske även partiföreträdare vill inskränka yttrandefriheten och vidga brottsbegreppen, är enligt min mening ytterst illavarslande.
   Det var därför som jag efter måttet av min förmåga motsatte mig den nya lagen om kränkningar i bild. Nu finns den, som ett resultat av många partiers önskan att ha en lagstiftning kanske inte att använda flitigt men som ett hot mot den som publicerar närgångna bilder eller porträtt på offentliga personer i situationer där vederbörande inte vill förekomma.
  Jag ansåg och anser att här borde Publicitetsreglerna gälla och räcka. Det klargjorde jag ocks i riksdagsgruppen (fp) när frågan behandlades där men det gick inte till omröstning eftersom det var klarlagt att tre allianspartier - samt socialdemokraterna - stod bakom lagstiftningen.