2 juli: Journalister intervjuar journalister

Jag har väl varit - med början 1970-talets första del - på nära 40-talet av de Almedalsveckor som började 1968 med Olof Palmes tal vid Kruttornet, alltså i bortre delen av Almedalen, Visby gamla hamn. Jag minns hur Willy Silberstein, då på SvD, för senare nedlagda tidnignen 7dagar intervjuade mig i slutet av 1970-talet om just Almedalstraditionen; jag hade ju varit med så länge ...
  Det är väl ganska sant: Jag har bevakat Almedalen som SDS-medarbetare (1971-76), som SvD-medarbetare (1977-87), Pressens Tidning (1988), NU Det liberala nyhetsmagasinet (1989-2000) och för Sundsvalls Tidning 2001 (år 2002 sände jag nuvarande statssekretetaren Hanna Hellquist, då medarbetare på Sundsvalls Tidnings ledarredaktion, nu statssekreterare (m), som skribent, främst av den anledningen att jag - som var riksdagskandidat (fp) - inte skulle bli beskylld för att kommentera något som kunde sägas vara partipolitiskt ställningstagande till förmån för mig eller folkpartiet) och sedan alla år som riksdagsledamot från 2003-2009; även i år kommer jag att åka dit.
   Men en sak slår mig allt mer: aldrig någonsin har jag varit med om att så många journalister intervjuar varandra, kommenterar på nyhetsplats, skiftar sina roller mellan reportrar och kommentatorer. Att ekonomijournalister intervjuar varandra - ofta anonymt - är ju sedan länge känt, med att också politiska reportrar gör det, det är en förflackning som jag inte trodde att jag skulle behöva uppleva.
   Ett ganska förskräckligt exempel såg jag just i dag efter miljöpartiets Åsa Romsons tal då Dagens Nyheters ostridigt kunnige och skicklige politiske reporter Mats Larsson intervjuade DN:s kommentator Maria Crofts om vad "hon tyckte" om Romsons tal, om vad hon förväntade sig av statsministerns anförande i morgon etcetera.
  På min tid som aktiv journalist var man noga med att skilja på kommentatorsrollen och att verka som ren nyhetsjournalist, nu är det - uppriktigt sagt - ett rent sammelsurium: rollerna hålls inte i sär.
  Så har det inte alltid varit, kan jag berätta.
  Respekten för läsarna, tittarna, lyssnarna krävde det.
  När jag både på SDS-tiden och senare på SvD var medlem i Riksdagsjournalisternas förening, väckte det så småningom anstöt att jag var - liksom numera framlidne Anders Isaksson - verksam som politisk analytiker.
  Jag ombads av den anledningen, av ingen mindre än dåvarande ordföranden i Riksdagsjournalisternas förenings styrelse Magdalena Ribbing, Dagens Nyheter - att begära utträde ur Riksdagsjournalisternas förening eftersom dess trovärdighet skulle kunna ifrågasättas om jag fortsatte att vara medlem i föreningen.
  Jag - och Anders Isaksson - lämnade därför föreningen. Samtidigt.
  Jag tyckte det var tråkigt men förstod bevekelsegrunderna. Jag har aldrig begärt återinträde.
  I dag tycks principen vara den omvända: skriv analyser idag, gör ett nyhetsinslag i morgon, kommentera vad du själv har fått fram i övermorgon, intervjua en kollega från endera etermedia eller din egen tidning nästa dag och börja sedan om.
  Tar jag i?
  Nä, jag är glad över att Magdalena Ribbing bad mig lämna Riksdagsjournalisternas förening. Det var ett klokt och principfast förslag, jag har fortfarande kvar mitt avskedsbrev i kopia.
  I dag skulle man på Sveriges ledande redaktioner skratta åt sådan principfasthet.