17 nov: Kronfallet - och partier som är som vinden

Den starka svenska valutan - den svenska kronan som utmärks av att kungen finns på enkronorna och andra mynt - har av ganska många industriföreträdare, fackliga ekonomer och konjunkturbedömare ansetts vara ett stort problem för sysselsättningen i vårt land under senaste halvåret. Det kan naturligtvis ligga en del i det, man skall dock aldrig glömma att alternativet - en svag krona - alltid är mer problematisk med höjda io importpriser på sådana varor som bensin, mat och en del annat som vi tar som naturliga tillgångar blir dyrare.
  Olika experter, inte minst bankekonomer, har uttalat att sänkt ränta från riksbankens sida vore önskvärd i detta läge, dessutom skulle det stimulera den (in)hemska svenska konjunkturen och stimulera efterfrågan från svenska hushåll.
  Det skall bli intressant att höra vad samma ekonomer nu säger när den tidigare så starka svenska kronan har fallit med 5 procent mot euron och 3 procent mot dollarn sedan augusti 2012, alltså på 2-3 månader.
  Och jag skall med intresse läsa både vad SvD:s ständigt svartmålande krönikörer, vänsterpartiers och sverigedemokraternas - och LO:s - företrädare har att säga när inflationen nu kan förväntas ta ett litet skutt upp. Applådåskorna kan bli svåra att urskilje ur den fortsatta kritiken.
  När det gäller vänsterpartiet, sverigedemokraterna, LO - och alltför ofta även miljöpartiet sedan det partiet bytte talesrör - går utvecklingen alltid med rasande fart, fram och tillbaka.
   Nu har den förfärliga marknadsekonomin nästan raderat ut kronlyftet från i somras - då kraven på räntesänkningar var som störst.
  Kronan befaras ju fortsätta nedåt den närmaste tiden. Då borde kraven på höjd ränta börja höras.
  Jag lovar: Ansvaret för svensk valutakurspolitik är inget för vänsterpartiet, sverigdemokraterna, LO eller miljöpartiet. De är alla som vinden: ombytlig i varje sekund.