27 nov 2012: Anders Celsius dag

Hu vad kallt det är i dag!

  Det får mig att tänka på Anders Celsius, född 27 november 1701 i Uppsala, död i turkulos där 25 april 1744, alltså endast 42 år gammal. Som vetenskapsman är Celsius i klass med Varl von Linné, professor i astronomi vid universtietet i Uppsala.
  Men mest är han förstås känd för deet som numera heter Celsusskan, den 100-gradig termometerskala som uppkallats efter honom och som gör att vi idag kan bestämma både hur varmt och kallt det är.
  Anders Celsius far, som kom från prästgården Högen i Ovanåkret, var son till astronomen Nils Celsius (1658-1724) och Gunilla Spole (1672-1756), dotter till professorn i astronomi Anders Spole. Även farfadern Magnus Celsius var framstående inom astronomi och matematik, farbrodern Olof Celcius framstående filolog.
  Anders Celsius var elev till Eric Burman, efterträdare till Anders Celsius far som professor i "högre matematik" (astronomi).
  När Burman avled valdes Celsius 1730 till efterträdare. Två år senare företog han en femårig resa utanför Sverige. Avsikten var att grundligt studera mera framstående observatorier i Europa. 1730 publicerade han Nova Methodus distantiam solis a terra determinandi (En ny metod för att bestämma avståndet mellan solen och jorden).
  Utomlands väckte han först uppseende genom sina 1733 i Nurnbergutgivna MDCCXVI observationes de lumine boreali ab 1716 usque ad 1732 in Suecia habitas (Iakttagelser över mnorrsken i Sverige).
  I Rom upplät påven sitt galleri på Monte Cavallo åt honom- Han gjrode där optiska experiment och fann bland annat, att månens sken i nedan är åtta gånger svagare än fullmånens, att solen har ett 320.000 gånger starkare sken än månen och att den på sin middagshöjd skiner med ett 130 gånger starkare ljus än vid synranden.
  Celsius stödde skapandet av Kungliga vetenskapsakademine 1739 även om han inte var en av de ursprungliga sex grundarna. Han var den som föreslog namnet Vetenskapsakademi, snarare än de första förslagen Ekonomisk vetenskapssocitet eller vetenskapsgille. Celsius och Samuel Klingenstierna blev de första ledamöterna av akademien.
  I Paris deltog Celsius i en intensiv vetenskaplig tvist angående jordens form. Somliga trodde som Newton att jorden var tillplattad vid polerna, medan andra med Cassini tänkte sig den som en citron eller ett ägg. Astronomiska mätningar av en grad på en meridianbåge inom Frankrikes gränser, gjorda av Picard 1670 var inte tillräckligt noggranna för att avgöra tvisten. För att lösa problemet behövde man två gradmätningar, den ena närmare ekvatorn, den andra närmare polen.
  Franska vetenskapsakademinen bestämde sig för att bekosta sådana mätningar. En expedition under Bourger sändes 1735 till dagens Ecuador och var borta i sju år. På Celsius förslag - efter en idé av Christoper Polhem - valde man att sända en annan expedition under ledning av Maupertuis till - Tornedalen! I expeditionen 1736-37 deltog även Celsius, Andeers Hellant och Jonas Meldercreutz. Resultaten från expeditionerna visade att en breddgrad är längre vid den lapska än vid den latinamerikanska gradmätningen, vilket överensstämde med Newtons förutsägelser.
  Efter sin återkomst till Uppsala yrkade Celsius på uppbyggandet av ett observatorium där. Medel anslogs, och Uppsala astronomiska observatorium, det första i Sverige, blev färdigt 1741. Celsius fortsatte sina observationer, genom vilka han spridde nytt ljus över läran om planeternas gång, kometerna, stjärnornas aberration och ljusets brytning i atmosfären. Celsius bidrog även till att häva Sveriges tveksamhet med att slutligen övergå till den gregorianska tidsräkningen/kalendern.
  Kompassens missvisning, dennas dagliga förändring, och den så kallade inklationen, beskreva han genom 6.000 iakttagelser. Tillsammans med sin svåger Olof Hjorter upptäckte han norrskenets inverkan på magnetnålen. Genom samtidiga observationer av Celsius i Uppsala samt Canton och Grahamn i London konstaterades, att de stora magnetiska störningarna inträffar samtidigt på långt från varandra belägna orter.
  Från och med 1729 publicerade han meteorologiska observationer från Uppsala. Tyngdaccelerationens skillnad med latituden mellan Uppsala och London bestämde han genom ett av Graham i London förfärdigat pendelur. Celsius utförde många mätningar inför skapandet av Svenska genralkartan. Han var även en av de första som fäste uppmärksamheten på att Skandinavien långsamt höjer sig ovan havet, en process som pågått sedan isavsmältningen efter istiden. Denna landhöjning kallades på Celsius tid för vattuminskningen. Som förklaring föreslog Celsius den felaktiga hypotesen att vattuminskningen berodde på en över åren tilltagande avdunstning.
  Anders Celsius var en pionjär i Sverige för internationellt samarbete inom vetenskapen och hade ett rikt kontaktnät utomlands. Han hade också en vinnande personlighet som gjorde att han fick vänner var han kom. Utomlands mindes man honom länge i de städer han besökt under sin långa resa, och så sent som under 1770-talet träffade andra svenska resenärer på många där som mindes honom med glädje och beundran. Han beskrevs som "alltid glad och munter". Även om han var överhopad med arbete tycktes han aldrig ha bråttom men gjorde ändå sina uppgifter hastigt. Han hade enligt samtiden även ett rikt mått av humor, som ibland kunde dra mot sarkasm.
  Idag är Celsius namn mest förknippat med den 100-gradiga Celsius-skalan. Celsius satte först nollpunkten vid vattnets kokpunkt, och fryspunkten vid 100 grader. Efter Celsius död vändes skalan om, så att fryspunkten inträffar vid noll grader och kokpunkten vid 100 grader.
  Hans noggranna termometerstudier visade hur fixpunkten vid vattnets kokpunkt är beroende av lufttrycket. Detta måste tas hänsyn till när en termometer ska graderas vid tillverkningen.