29 nov: Den svenska modellen

I dag var jag på ett seminarium på Industrihuset i Stockholm med den s.k. Reformklubben, en liten krets av samhälllsintresserade som tittar fritt på olika företeelser i samhället.
   Jag tar mig friheten att återge hur jag definierade vad jag kallar Den svenska modellen, en definition som skiljer sig avsevärt från den gängse.
  Vad utmärker - enligt mig - Den svenska modellen?
  Jo, staten är god och gör gott.
  Därför omfattas staten av stor välvilja av medborgarna, detta i motsats främst till USA där staten är ett hot som måste tämjas.
  I Sverige blir landet bättre i takt med statens tilläxt.
  Vad får denna syn på staten för effekt?
  Jo, varhelst vi får - eller upptäcker - ett problem, blir resultatet att vi ropar på staten - via politikerna - att hitta en lösning. Det är deras uppgift. Staten kan och skall lösa problemet.
  Det har vi vant oss vid under så lång tid att varje annan tanke betraktas som avvikande.
  Men det är värre äm så: I Den svenska modellen kan vi också ha motsatsen, en lösning, som behöver sättas i sjön för att staten skall bli ännu godare.
   Om problemet verkligen finns eller inte, spelar mindre roll, lösningen finns där, staten exekverar.
   Staten - vem det nu är - blir allt godare, blir allas vän och den man kan ty sig till.
   Vad blir resultatet?
   Jo, de handlingskraftiga politikerna utfärdar en ny lag, inrättar en ny myndighet eller sjösätter ett nytt bidrag eller bidragssystem, stundom alla tre delarna.
   Staten är garanten för att det blir bra, staten är god i Sverige.
   Det riskerar ändå att gå snett, jo, det händer, beroende på myndigheterna inte är några perfekta organismer eller organisationer. Ty de befolkas av människor.
  Somt går snett. Somt går väldigt snett, som växer till i snedhet - somt lever sitt eget liv garanterat av staten och på statens uppdrag men ändå inte så som den goda staten tänkt sig.
  Som tur är finns då medierna - ibland onda, men stundom goda, bara det inte drabbar just den verksamhet som avsåg att göra staten ännu godare, det vill säga nästan allt - och riksrevisionen, som i sin tur ser till att göra saker än bättre genom att kritisera systemen eller myndigheternas förmenta brister.
  Alla är glada.
  Men:
  Dubbelarbete kan förekomma, arbete som inte behövs kan förekomma, stora brister kan förekomma.
  Hur korrigeras detta, kanske bidrag som inte behövs, myndigheter som inte behövs, system som gått fel?
  Det kan inte politiker göra, för då kritiserar de sig själva.
  Det kan inte heller riksrevisionen göra för då går den in på politikernas område.
  Medierna kan påtala bristen men förtroendet för medierna är ungefär lika stort som bankdirektörernas eller de politiker som inte tycker just som man själv.
  Däför är det tur att vi kan lita på att staten ytterst trots alla förtretlighet som utgår från just staten syftar till att vara god, allas välgörare, ingens fiende.
  Problemet är att staten ibland - eller inte sällan - är alltför god.
  Detta är Den svenska modellen.