19 nov 2012: 20 år efter devalveringen

I dag är det 20 år sedan den svenska kronan släpptes fri, dvs i praktiken lösgjordes från knytningen till D-marken. - Ett misslyckande skall kallas ett misslyckande, var dåvarande statsministern Carl Bildts franka svar på att kronkursen höll på att sänka Sverige.
   Devalveringen blev omedelbart 30 procent, småningom sjönk den till 20-25.
   Och misslyckandet var lyckosamt, Sverige har med stöd av riksbanken fått en god ekonomisk utveckling där inflationen, tidigare ofta 5-10 procent/år, är nere i 2 procent eller mindre, det av riksdagen angivna målet för inflationsbekämpningen, om det borde ha varit 1 eller 3 procent i stället kan man alltid diskutera.
  Svenskarna har nu vant sig vid att inflationen är låg.
  EU-medlemskapet den 1 jaunari 1995 har därtill tvingat fram mycket kraftigt sänkta matpriser.
  Eurofolkomröstningen 2003 slutade emellertid med att svenska folket sade nej till euron.
  Vi kan ha olika meningar om varför, att det i det korta perspektivet - nästa år är det tio år sedan folkomröstningen hölls - gynnat Sverige är uppenbart, svensk industri behöver i grunden aldrig bekymra sig över valutaoro.
  Den svenska kronan har i huvudsak varit svag sedan 1992, vilket gynnat exporten. Särskilt påtagligt var detta 2008/2009 då många euro-ekonomier totalstoppade efter det att den internationella kpaitalmarknaden försvunnit i spåren av den amerikanska bostadsmarknadskraschen och Lehman Brothers-bankens konkurs: då klarade sig svenska företag sedan Sveriges riksdag och riksbanken hjälpt till med nödkrediter - jag satt i finansutskottet och såg vilka åtaganden som gjordes för att klara sysselsättningen och kreditstöd i många-hundra-miljard-klassen till svenska storföretag. (Hur många förstod riksdagens och regeringens betydelse då?)
  Men varför blev det nej 2003?
  I grunden var det ju för att vi trodde att den svenska kronan var en stabilare och säkrare valuta än euron. Och det var rätt på kort sikt. Men i längden är det svenska valutaområdet, 9-10 miljoner människor, alldeles för litet, jag har inte ändrat åsikt - och vänsterpartiets och miljöpartiets och sverigedemokraternas nationalistiska resonemang håller bara så länge vi inte hamnar i svårigheter som 1992 igen. Om de hade rätt, skulle kanske Gotland ha egen valuta, eller Umeå eller Vittsjö. Att just Sverige är ett optimalt valutaområde, kan ingen inbilla mig.
  På senare tid, för att citera Johan Schück i Dagens Nyheter (lib) häromdagen (16 nov) så "flyter inte alltid kronan i den riktning som skulle vara önskvärd för Sverige".
  Nej, så är det:
  - På senare tid har kronkursen mot främst euron varit starkare än vad som känts bekvämt och dämpar den svenska konjunkturen. Svenska företag har vant sig vid en relativt svag valuta, vilket nu slår tillbaka.
  När många nu kritiserar att arbetslösheten är för hör därför att svenska företag tvingas varsla och permittera, bör de - fast det tror jag inte Jonas Sjhöstedt eller Gustav Fridolin förmår - rannsaka sig själva och fråga sig: Nu när vi med vårt euromotstånd själva bidrar till svenska företags problem, vem skall vi då skylla på?
  Likväl anser jag att det allra viktigaste skälet för Euro-medlemskapet är ett annat: att som medlem i euro-föreningen kunna påverka de beslut som, oavsett om vi är med eller ej, direkt påverkar sysselsättningen, företagandet och därmed den svenska välfärden.
  Euro-samarbete behövs det mer av för svensk välfärd, inte mindre som hävdades 2003 och sedan dess. Euro-kritikerna - vår tids nationalister, v, mp och sd och delar av s, c och kd - har fel på sikt.