29 nov: Den komiska sd-ledningen

Jag mötte i dag sd-ledningen i riksdagshuset. Den var på väg till en presskonferens - som den egentligen inte ville hålla.
  Tyvärr hann jag inte få upp min kamera, jag befann mig i den s.k. Rännarbanan mellan riksdagshuset på Helgeandsholmen och ledamotshuset i Gamla stan.
  Mot mig kom fem allvarstyngda mörkklädda män, gående med mycket bestämda steg, leeendena var lika nära som månen.
  Först gick partiledaren, såg varken mig eller någon annan, vi var flera som kom samtidigt. Vi var luft.
  Snett bakom på båda sidorna kom den mediavane presschefen och en presstalesman, på samma avståned som prins Philip alltid befinner sig bakom den egenska drottningen.
  Längst bak i kvintteten kom två statstjänstemän, utsända av Säkerhetspolisens personskyddsavdelning för att kontrollera att ingen slår partiledaren på käften med något föremål, järnrör eller annat, inne i riksdagshuset.
  Det är synd att ni inte kan se järngänget komma gående - det ser kraftfullt komiskt ut.
  Andra partiledare som Annie Lööf, Jan Björklund eller den försynte Göran Hägglund - eller för den delen språkrören (mp) eller vänsterledaren - springer omkring obevakade i riksdagshuset, hur som helst.
  (Med några andra statsråd är det annorlunda, statsministern är alltid - utanför kammaren - omgiven av några trygga poliser, utrikesministern likaså fast poliserna har ett fasligt sjå att hinna ikapp den långe som gärna går sina egna vägar, också några andra statsråd har poliser i hälarna.
  Men inget går upp mot den uppbackning som sd-ledaren bestås.)
  Jag har några gånger sökt hälsa på sd-ledaren via en blick och en nick.
  Att hälsa lärde mig min mamma och pappa att man skall göra. E svensk god sed.
  Ingen idé, kan jag säga. Sd-ledaren går rakt fram med sina följeslagare, varken ser eller hör vem han möter. Att han skulle nedlåta sig att nicka eller känna igen lilla mig är en lika sannolik tanke som att alla tåg skulle komma fram i tid.
  Att hälsa artigt genom igenkännande nick eller blick, ja rentav ett hej, är mycket vanligt i riksdagen kan jag säga. Och Björn Söder (sd) och några till har verkligen lärt sig konsten att visa hövlighet.
   Medan andra även  korridorerna odlar sitt martyrskap till det yttersta och har just lika långt till normalt svenskt beteende som en främling på tunnelbanan  - man tittar tomt framåt eller ner och försvinner i sin tidning eller mobiltetelefon.
  Det är komiskt att se, tragiskt att behöva notera.