Den senaste tidens förortsupplopp är sorgliga men föga överraskande. Utanförskapets barn gör sig påminda som de kan: I brist på att bli älskade eller beundrade vill de åtminstone bli fruktade. Och de har lyckats. Äntligen är de sedda och de roar sig! Fredrik Kärrholm, polis och kriminolog, skriver i SvD (26/5): ”Ungdomarna som deltar i upploppen vrålar inte av frustration. De vrålar av extas. De skrattar när stenarna kastas mot oss poliser.” Jag tror att det är både och.
En av bilbrännarna från Husby säger: ”Sanningen är att du får en kick av att sätta makten på plats. De som alltid trakasserar och behandlar dig som skit... ” (SvD 26/5). ”Makten” är bara en metafor för Fredrik Reinfeldts och Stefan Löfvens land, det svenska Sverige, idyllen, det land som ligger så fjärran och ändå så nära, och som gör ont, ty det enda man egentligen vill är att tillhöra det.
I december 2004 presenterade jag tillsammans med Lars Leijonborg Utanförskapets karta, där det visades att det 2002 fanns 136 ”utanförskapsområden”, mikrosamhällen där de flesta inte hade svensk bakgrund och där arbetslösheten, bidragsberoendet och skolmisslyckandet var det normala. Den process som alstrade utanförskapet hade inletts redan på 1980-talet, men inget väsentligt hade gjorts för att vända den.
Så står det att läsa i rapporten: ”Invandrar- och integrationsministrar har kommit och gått, man har bytt orden, retoriken, men man har fortsatt att göra samma sak. Samma åtgärder, samma storstadssatsningar, samma synsätt, samma omhändertagande, samma stängda arbetsmarknad och samma smygande diskriminering har fortsatt att verka trots att eländet bara har blivit värre. Denna misslyckandets kontinuitet måste brytas innan dess följder blir ännu allvarligare. Sverige befinner sig farligt nära den punkt då de etniska och sociala konflikterna kan urarta i öppna kravaller och andra ytterst tragiska händelser.”
Nu står vi där. Häpna och tomhämta, både höger och vänster. ”Man ska inte elda upp grannarnas bilar”, påpekar Anders Borg och talar vagt om att det kan behövas utbildningssatsningar, bredare möjligheter till jobb och fler poliser. Erik Ullenhag säger att regeringen ”gör ganska mycket” och konstaterar med ett ofelbart orienteringssinne att ”det går åt rätt håll”. Egentligen borde de stå vid skampålen efter drygt sex år av passivitet inför vad samme Ullenhag erkänner är ”vår stora sociala utmaning”.
Löfven å sin sida säger att han ”blir förbannad när bilar sätts i brand och skolor bränns ner”, men han verkar inte alls vara lika förbannad på en socialdemokratisk politik som i decennier skapade utanförskapets villkor genom att utestänga många invandrare från arbetsmarknaden och göra dem till bidragssamhällets eviga klienter.
Bristen på insikt och handlingskraft förklarar mycket men ursäktar ingenting. Här är det mångas ansvar som måste utkrävas: från skrattande stenkastare till ledande politiker som i årtionden lekt med utanförskapets eld. Men vi får också gå vidare. Kanske har vi denna gång äntligen lärt oss att ”det enda som behövs för att det onda ska segra är att goda människor inte gör någonting”.