13 feb 2013: Barbro Hedvall (2000) om redaktioner och firmor

Hellre påtryckare än opinionsbildare

 En del artiklar är värda att spara, både för budskapet och avsändaren.

 Denna är hämtad ur Dagens Nyheter den 13 januari 2000, författare är ledareskribenten Barbro Hedvall, numera (2013) mycket skicklig författare och en del annat.

"Det verkar vara roligare att göra politik privat, lite diskret i små firmor än offentligt i press och partier. Varför är det så? Och har det någon betydelse?

  Frågorna har väckts av en trend jag tycker mig se bli allt starkare: yngre samhällsintresserade och begåvade människor samlas i konsultföretag och tänkargrupper. De försmår partikanslierna, ja också väljaruppdrag och tidningsredaktioner. Några yngre moderater har fått stå som symboler - Thomas Idergard och Ulf Kristersson är ett par namn. Men trenden gäller över köns- och partigränser. Såväl unga som socialistiska kvinnor som liberala gossar dras till tankefirmorna.

  Vad är det då som lockar? Pengar, säger de krassa och de som tror att alla firmor skär guld med täljknivar (en tro som sannolikt fått sig en knäck av historien med Riktas Sydafrikauppdrag). Och det är nog sant att partier inte kan bjuda några guldkanter, men jag tror ändå inte att det är så enkelt. Pengarna kan nog locka oss lite äldre redaktionsrävar att ställa upp med råd och dåd till medierädda vd:ar och kommunalråd.

Men när det gäller den här kategorin unga opinionsmänniskor tror jag faktiskt att pengarna är underordnade. De arbetar förstås inte gratis men jag är benägen att tro dem till 90 procent när de säger att de vill arbeta på ett annat sätt. Inte mindre än i en större organisation men friare och med bättre kontroll över vad de gör. Detta är ju en vanlig attityd hos unga människor till exempel i IT-branschen, inom markandsföring, design, serviceföretag. Man vill ha kontroll och se resultat. En utomordenligt tilltalande hållning, som visar både på ansvarskänsla och en uppfattning om att den egna insatsen och kompetensen betyder något.

  Dessutom, lägger de till, vill de ha roligt. Jobba ska man göra med kompisar, sådana man trivs med och som man får ut något av. Arbetar gör man inte bara på arbetsplatsen utan också över en öl eller på skridskoutfärden eller på gymmet.

  Allt det här får man alltså mer av på en påtryckarfirma än till exempel i ett riksdagskansli. Förlåt, om jag tillåter mig tvivla. För någonstan i bakgrunden finns ju beställaren. Och låt vara att denne då och då förefaller både oprecis och släpphänt med pengarna, men en hel bransch kan inte leva på regeringskansliets hugskott. Ändå lockar alltså de privata nätverken mer än de offentliga och etablerade arenorna.

För vad betyder det? Jo, att den politiskt intresserade och engagerade vänder sig til en utvald krets, det kan vara beslutsfattare eller ännu vanligare andra opinionsbildare. Med dem resonerar de om sakfrågor eller allmänpolitiska idéer, till dem presenterar de idépaket eller lösningar, som de kanske tror på eller som de tror att deras uppdragsgivare tror på. Och resultatet? En kommunalpolitiker som driver en fråga, ett antal debattörer som tar upp ett område, till exempel skolan. Ställs samma kommunalpolitiker och debattörer inför frågan - varifrån fick du den idén? - är det ingen som hänvisar till firma X och Y:s uppslagsrika personer.

  Men har man då så mycket kontroll över och ser man så mycket resultat av den egna insatsen hos ett riksdagsparti eller på en tidningssida kan någon invända. Kanske inte alltid men man kan ändå peka på att man deltagit i en offentlig process. Och det är från den så många unga begåvade människor drar sig undan. Det oroar mig.

Politik ska inte formas i privata nätverk, politiska program inte skrivas av konsultfirmor, den politiska debatten inte föras i slutna seminarier- för att sedan presenteras för väljarna i en till valrörelse förklädd försäljningskampanj. Jag tror att det är viktigt att medborgare i gemen kan följa den politiska diskussionen, att de kan få en förvarning om nya stora frågor. Politik är att orientera sig i en föränderlig värld, att pröva ståndpunkter, att nosa på hugskott likaväl som att importera nya politiska lösningar.

  En sådan levande debatt behöver föras både av erfarna och nya människor. Därför gillar jag inte strömhoppen av unga politiska opinionsbildare till de nya nätverken. De behövs ute i det kalla lysrörsljuset, i talarstolar, på redaktioner och i partidiskussioner."

Barbro Hedvall

Medarbetare på ledarrredaktionen

2000-01-13