måndag 12 december 2016

12 december 2016: Lars-Erik Lövdéns bostadslyft 2001

Socialdemokraterna
Lars-Erik Lövdén vid socialdemokratiska partikongressen den 8 november 2001

Partivänner!

I tisdags (6 november 2001) var jag i Skövde och tog spadtag för ett stort bostadsprojekt i centrala Skövde. 144 hyreslägenheter av god kvalitet och till rimliga kostnader har tillkommit tack vare det investeringsbidrag som vi nyligen inrättat.

Jag hann tillbaka till partikongressen lagom för att vara med om beslutet om boendet som det fjärde benet på välfärdsområdet.

Det är ett bra beslut.

Utan en bostad är det omöjligt att leva ett gott liv. Det är också därför som vi ser boendet som en social rättighet.

Bostadsfrågan måste stå högt på den politiska dagordningen framöver. Det handlar om att bygga bort bostadsbristen, om att ge unga människor förutsättningar att skaffa sig en bostad, om åtgärder mot segregation samt om upprustning och ombyggnad av miljonprogrammets bostäder.

Bostadsbristen är en verklighet, men det finns också en annan bild av Bostadssverige med tomma lägenheter i en rad kommuner som skapar en besvärlig kommunalekonomisk och välfärdspolitisk situation.

Vi måste ta oss an de här uppgifterna samtidigt för att hålla samman landet.

Hitintills har vi satsat 4 miljarder kronor i stöd till utsatta kommuner med många tomma lägenheter, men det räcker inte. Staten behöver ta ett mycket större ansvar framöver för att stödja kommuner med ett stort behov av omstruktureringsåtgärder på bostadsområdet.

Det handlar om ett tioårigt program. I den regionalpolitiska propositionen tar vi första steget genom att sätta av 3 miljarder kronor i en insats för att omstrukturera och stödja nödvändiga förändringar i de kommuner som har ett stort överskott på lägenheter.

Detta är viktigt och nödvändigt, men det är också nödvändigt att vi tar rejäla krafttag mot bostadsbristen. Det behövs ett ökat statligt och kommunalt engagemang för att lösa bostadsbristen.

Genom investeringsbidrag stimulerar vi nu bostadsbyggandet.

Det gäller studentinvesteringsbidraget som kommer att ge 12 600 nya studentlägenheter. Vi ska gå vidare och bygga bort bristen på studentbostäder.

Vi satsar också på ett kraftfullt investeringsbidrag för hyreshusbyggandet. Det har fått stort genomslag.

Vid första ansökningstillfället inkom 2 600 ansökningar om att få bygga hyreslägenheter med investeringsbidrag, och intresset ökar.

Tyvärr måste jag konstatera att där behovet av fler hyresbostäder är som störst, nämligen i Stockholmsregionen, verkar intresset vara som minst. Där har man ansökt om stöd för drygt 100 lägenheter, varav 50 lägenheter i Stockholms kommun.
För Skövdes del handlar det om 144 lägenheter. Stockholms kommun mäktar med 50 lägenheter! Moderaterna borde stå vid skampålen!

Det byggs alldeles för få bostäder i Stockholmsregionen. Det gäller i synnerhet hyreslägenheter. I stället säljer man ut och privatiserar de kommunala bostadsbolagen – kommunala bostadsbolag som är så pass välkonsoliderade och rika att de skulle kunna medverka till en aktiv politik för att bygga bort bostadsbristen.

De bygger bara för välbeställda och tror att marknadshyror är lösningen.

Jag vill ge socialdemokraterna i Stockholmsregionen en eloge. Ni driver på och kräver att kommunen får fart på bostadsbyggandet. Annika Billström har redovisat ett antal projekt som skulle kunna leda till tusentals fler bostäder, särskilt för ungdomar och för människor med begränsade ekonomiska resurser.

Fortsätt på det sättet!

I min hemkommun Malmö startar ett projekt med 1 200 hyreslägenheter, också det tack vare investeringsbidraget.

I Göteborg bygger allmännyttan hyreslägenheter centralt på älvstranden där produktions- och boendekostnaderna är mycket konkurrenskraftiga.

I Linköping byggs det för tillväxt och goda boendeförhållanden.

Socialdemokrater runtom i landet har tagit den tilltagande bostadsbristen på stort allvar. Där medverkar också allmännyttan i god stil för att klara bra bostäder till rimliga kostnader.

Genom statligt och kommunalt engagemang kan vi lösa bostadsbristen.

Kongressdeltagare!

En arbetsgrupp med bred sammansättning redovisade i juni 2001 ett program om boendet för partistyrelsen. Programmet har legat till grund för partistyrelsens förslag till utlåtande över motioner och förslag till riktlinjer till kongressen.

Det är programmet som, tillsammans med kongressens beslut, är grunden för den socialdemokratiska boendepolitiken framöver.

Det är det som vi ska använda oss av också i valagitationen.

Vi presenterar riktlinjer och konkreta förslag till en ny boendepolitik – en boendepolitik som handlar om att trygga välfärden.

Boendet i framtiden kommer till stor del att handla om goda möjligheter till varierande boendeformer – blandad bebyggelse med olika upplåtelseformer. Så kan vi undvika att bygga fast oss i segregation och utanförskap.

Det handlar också om att skapa neutrala och likformiga villkor för alla upplåtelseformer. Vi ska bygga nytt, och vi ska bygga bra.

Men vi har över 4 miljoner bostäder som människor redan bor i. Dessa måste hållas i stånd. Dessutom behöver de anpassas till nya krav och behov.

Det här var en stor fråga i temagrupperna.

Jag har sett ett antal yrkanden i samma spår och skulle vilja föreslå att vi i riktlinjerna lägger till ett nytt stycke med följande lydelse:

”Därför behöver vi skapa ett nytt program för ekologisk, social, teknisk och kulturell ombyggnad av våra bostadsområden och samhällen med syfte att långsiktigt åstadkomma en modernisering, ombyggnad och upprustning av allmännyttans miljonprogramområden som ett led i arbetet att skapa det gröna folkhemmet.”

Nu tar vi ställning till att vi måste vårda och utveckla det befintliga bostadsbeståndet, särskilt miljonprogramområdena, för att det ska motsvara kraven för framtiden.

De allmännyttiga bostadsföretagen har under lång tid spelat en mycket viktig roll för att förverkliga de boendepolitiska målen.

Kongressdeltagare!

Allmännyttan tillkom för att skapa långsiktiga, ansvarsfulla, icke spekulativa fastighetsägare på de lokala bostadsmarknaderna. De kommunala bostadsföretagen blev på det sättet också kommunernas viktigaste verktyg för att demokratiskt påverka den lokala samhällsutvecklingen och bidra till en god boendestandard till rimliga kostnader för alla.

Vi kommer inom kort att lägga fram förslag om en ny lag för de allmännyttiga bostadsbolagen. Det handlar om att stärka allmännyttans roll i boendepolitiken och om att vidga hyresgästernas inflytande.

Genom allmännyttan ska vi garantera att vi även i framtiden har hyresbostäder som kan erbjudas med god kvalitet och utan vinstsyfte.

Genom sin ställning i bruksvärdessystemet ska allmännyttan vara en prispress på alla hyresrätter.

Vi ska inte ha marknadshyror!

Så ligger den bostadspolitiska agendan på bordet:

Bostadsförsörjningen – både bostadsbristen och de tomma lägenheterna,

Allmännyttans utveckling,

Press på bygg- och boendekostnaderna,

Ombyggnad och upprustning

samt

Åtgärder mot segregationen.

Grunden är lagd för en stark bostadspolitisk offensiv.

Det är alla vi här i salen – vi som är rikspolitiskt aktiva och ni som är kommunalpolitiskt aktiva – som nu tillsammans måste gå ut och ta strid för politiken och se till att vi genomför de ansatser som vi lyfter fram i riktlinjer och boendepolitiskt program.

12 december 2016: Shekarabi 2004

2004-04-16

DN. Debatt

Debatt. "Lövdén helt misslyckad". SSU-ordföranden till hård attack mot s-regeringens bostadspolitik.

Det är djupt beklagligt att behöva erkänna att bostadspolitiken under den sittande s-regeringen är ett misslyckande av stora mått. Alltför länge har ansvariga statsrådet Lars-Erik Lövdén duckat för bostadsfrågorna och enbart agerat som kommunminister. Vi hade hoppats att bostadspolitiken skulle betonas på partiets tillväxtkongress som startar i dag. Men i riktlinjerna finns inte mycket att visa upp. Det är mer tomma ord än konkreta förslag.

Det skriver SSU-ordföranden Ardalan Shekarabi, som kräver att ett särskilt bostadsdepartement åter inrättas.

Att vara ung och inte ha ett ordnat boende är bland det värsta som finns. Att inte veta hur man ska bo om några månader och hela tiden flytta mellan andrahandskontrakt eller studentrum skapar en stress som får ett flertal negativa effekter - inte bara för oss unga utan för samhället i stort.

I Skops undersökning på uppdrag av Hyresgästföreningen från 2003 visas att fyra av tio unga vuxna (20-27 år) saknar egen bostad. Hälften av de cirka 330 000 personer det handlar om bor hos kompisar, i villkorade studentbostäder, i rum, i andra eller tredje hand eller i annat osäkert boende. Den andra hälften bor fortfarande hemma. Av dessa vill över 80 procent flytta hemifrån men har inte råd.

Sammantaget behövs 119 000 nya bostäder för att svara upp mot dagens behov. Det är inte bara kvantiteten som är viktig utan också priset på boendet. Billigt boende måste premieras, det har erfarenheterna av dyra och tomma nybyggda lägenheter allt för tydligt visat.

Av de unga vuxna menar 65 procent att det är svårt att få tag på en bostad. Vad innebär detta för samhällsutvecklingen på sikt

För det första hämmas tillväxten då företag på orter med bostadsbrist får svårt att locka till sig unga människor. Det samma gäller för universitet och högskolor. Effekten av detta blir att många väljer en framtid utifrån ett boendeperspektiv - inte utifrån var de själva bäst kan utvecklas och därmed bidra till samhällsutvecklingen. Ett fattigare samhälle uppstår, både rent ekonomiskt men också idémässigt då den personliga friheten begränsas när människor inte kan fullfölja sina drömmar. För det är just i denna ålder som många beslut fattas om vilket sorts yrke man skaffar sig, vilka föreningsmässiga engagemang man tar sig tid för och när och hur man skaffar sig familj.

Det sista är av avsevärd betydelse när en allt mindre del av befolkningen ska försörja de övriga. Barnafödandet påverkas negativt av en osäker bostadssituation. I en undersökning gjord av Statistiska centralbyrån på uppdrag av TCO säger en tredjedel av de unga mellan 18 och 30 år att bostadssituationen har stor eller mycket stor betydelse för att de inte skaffat barn.

På den socialdemokratiska partikongressen 2001 i Västerås skrevs det in i partiprogrammet att bostaden är det fjärde benet i välfärdspolitiken jämte vård, skola och omsorg. Det är enligt programmet en social rättighet att ha någonstans att bo. Därmed har vi bundit oss vid att samhället måste ta ansvar för allas rätt till ett drägligt boende. Vi kan inte låta bostadsmarknaden själv reglera detta så att en stor del av befolkningen, framför allt unga, hamnar utanför. Vi kan därför aldrig acceptera den utbredda bostadsbrist som råder i dag. Krafttag måste till.

Det är i dag djupt beklagligt att erkänna att bostadspolitiken under den sittande socialdemokratiska regeringen är ett misslyckande av stora mått.

Alla undersökningar av den typ som presenterats ovan (Skop) visar på försämringar sedan 1997, när en liknande undersökning gjordes. Då sade exempelvis endast 41 procent (i dag 65 procent) att det var svårt att få tag på bostad och andelen som bodde hemma var mer än 25 procent lägre än den är i dag. Därför är det svårt att hålla huvudet högt som socialdemokrat mot bakgrund av bostadspolitiken. Samtidigt som den borgerliga bostadspolitiken inte är ett alternativ med sina nyliberala krav om marknadshyror och utförsäljning av allmännyttorna.

Alltför länge har Lars-Erik Lövdén duckat för bostadsfrågorna och agerat endast som den kommunminister han också är. Vi i SSU hade hoppats att bostadsfrågorna skulle betonas på socialdemokraternas tillväxtkongress som startar i dag. Efter att ha läst partistyrelsens riktlinjer inför kongressen är vi dock oroade. I vad som från början skulle varit ett helt eget avsnitt om bostad och byggande finns inte mycket att visa upp. Mer tomma ord än konkreta förslag.

Detta vill vi ändra på och därför kommer SSU att driva bostadsfrågorna på kongressen för att vi socialdemokrater ska kunna leva upp till våra egna målsättningar.

SSU vill skapa en tydlig och samordnad bostadspolitik. Därför vill vi införa ett bostadsdepartement som leds av en minister som inte innehar någon annan ministerpost. För att byggandet ute i landet ska kunna ta fart måste också staten och kommunerna genom de offentliga bostadsbolagen ta ansvar för detta.

Ett problem som vi uppmärksammat är att det byggs väldigt dyrt på vissa platser vilket leder till att de nya lägenheterna i många fall gapar tomma. Detta har i mångt och mycket att göra med dålig konkurrens. Ett fåtal byggjättar dominerar i dag helt marknaden. På många orter har man dock visat att det går att bygga billigt, bland annat i Malmö genom Malmös kommunala bostadsbolags försorg.

Mycket har med själva upphandlingen att göra. I många kommuner kan det vara svårt att ställa krav på byggbolagen och vara kritisk till olika anbud. Byggherrerollen måste stärkas genom att ställa krav på byggbolagen och samordna kompetensen så att erfarenheter från olika delar av landet kommer kommunerna till del. Bland annat har det visat sig att det är fördelaktigt att dela upp större projekt i mindre delar för att möjliggöra för anbud från mindre byggbolag.

För att åstadkomma en bättre upphandling kommer vi att kräva att en särskild stödgrupp ska knytas till Boverket för att kunna samordna uppgifter om priser, anbud och andra saker som rör upphandling. Denna grupp ska också bistå och underlätta själva upphandlingen för kommunerna och de offentliga bostadsbolagen.

Ett annat sätt som skulle kunna möjliggöra billigare bostäder är regionala allmännyttor. Genom att skapa större allmännyttor skulle behov kunna synas bättre om var man bör bygga och en samordning av projekt leda till lägre priser.

Vi måste se sanningen i vitögat och erkänna att bostadspolitiken är ett misslyckande. Det är dags att förverkliga retoriken och svara upp mot allas behov av den trygghet som ett ordnat boende ger. Vi hoppas nu att bostadsministern och de övriga i regeringen tar till sig detta och är beredda att förändra bostadssituationen på allvar. De har chansen på tillväxtkongressen i helgen!

Ardalan Shekarabi
ordförande SSU

söndag 23 oktober 2016

23 oktober 2016: Beatrice-Aurore av Harriet Löwenhielm (1897-1918)

I Gamla stan, vid Kornhamnstorg,
i Hallbecks antikvariat
en gammal drömbok köpte jag
i folioformat.

Sen drömde jag förliden natt
om Beatrice-Aurore.
Det är en gammal käresta
väl död sen många år.

Hon stod mig när, hon tog min hand,
hon manade mig: Kom!
Med ens förstod jag, att hon var
den enda jag tyckt om.

Vi gingo i en lindallé
på gula, våta blad,
och tårar sköljde på min kind
och jag var ändå glad.

Vi gingo länge hand i hand
och talade som barn.
Så stodo vi med ens framför
en gammal väderkvarn.

Jag sade: Beatrice-Aurore,
säg vill du bliva min?
Ta fatt mig då! hon ropade
och slank i dörren in.

Och jag sprang in och letade
i alla dunkla vrår
och ropade, men ingenstans
fanns Beatrice-Aurore.

Jag vaknade vid att jag grät
och kände hjärtats sting,
och i min drömbok sökte jag,
men där stod ingenting

fredag 21 oktober 2016

21 oktober 2016: Marsianernas verk

En marslandare har kraschat på mars, sägs det nu.
Tro det!
Jag är övertygad om att det är marsianerna som äntligen presenterat sig.

21 oktober 2016: När Sjöstedt inte ville bli partiledare (v)

Debatt. "Jag ställer aldrig upp som partiledare". Jonas Sjöstedt om maktkampen i vänsterpartiet: Starka krafter motarbetade mig från början

PUBLICERAD 2003-02-14

Det manövrerande som föregick valet av tillfällig ledning i vänsterpartiet har lämnat en besk eftersmak. Starka krafter i partistyrelsen motarbetade mig från början. Valkommittén frågade inte ens om jag kandiderade. För egen del kan jag aldrig övertalas att bli partiledare nästa år. De senaste veckorna har visat att priset är för högt. Om de traditionella krafterna nu får möjlighet att dominera utvecklingen framöver är risken stor att partiet splittras, skriver Jonas Sjöstedt när han efter en vecka bryter tystnaden om maktkampen i vänsterpartiet.

Vänsterpartiet står inför viktiga vägval. På kort tid har några av de mest centrala personerna i partiets tioåriga process av utveckling och förnyelse lämnat partiets ledning. Gudrun Schyman, Johan Lönnroth och Hans Andersson lämnar stora tomrum efter sig.

Frågan är vad tomrummen kommer att fyllas med, vart partiet kommer att gå. Om drygt ett år har vi kanske svaren. På kongressen i februari 2004 ska ett nytt partiprogram antas, en ny ledning ska väljas och en ny väg stakas ut. De beslut som tas där kan avgöra vänsterns roll i svensk politik för många år framöver. För vårt parti blir diskussionen inför kongressen, dess innehåll och ton, ett mognadsprov.

Vänsterpartiet är till sin karaktär en allians mellan flera politiska strömningar och krafter. I partiet samlas vänstersocialister, reformerade kommunister, miljövänner, feminister och under senare år många tidigare socialdemokrater. Denna allians och bredd är partiets styrka. Den är betydligt mer komplex och rik än mediernas enkla bild av förnyare och traditionalister. Rätt använd kan bredden skapa dynamik och politiska lösningar som verkligen utvecklar synen på såväl socialism som på praktisk politik. Ur denna allians växer partiets identitet och styrka.

Men alliansen kan också vara partiets svaghet. Den dag en strömning i partiet får för sig att man ska ta över och ensam dominera partiet förlorar partiet sin själ och dynamik. Ett brett vänsterparti med flera strömningar kräver därför ömsesidig respekt och lyhördhet. Det gör det också än mer viktigt hur diskussionen inför kongressen förs. En diskussion som inte förs öppet och som mest handlar om personers positioner kan snabbt bryta ner sammanhållningen i partiet. En ärlig politisk debatt om partiets inriktning kan i stället stärka våra idéer och vår möjlighet att påverka det samhälle som vi är en del av.

I det tomrum som nu finns i partiets ledning ser kanske mer traditionella krafter i partiet, som inte varit pådrivande i partiets förnyelse, en möjlighet att dominera utvecklingen framöver. Om det sker riskerar alliansen att bryta samman och partiets inriktning att ändras. Vi har alla intresse av att slå vakt om vårt partis karaktär och bredd.

De senaste tio årens omvandling innehåller flera drag som vårt parti måste utveckla och slå vakt om. Ett av de viktigaste framstegen har varit att partiet har tagit till sig feministiska idéer mer än något annat parti i Sverige. Självklart kunde än mer ha gjorts, och ännu mer bör göras. Men inom vänsterpartiet råder i stort sett enighet om att denna utveckling måste fortsätta och förstärkas.

Efter murens fall fördes en öppen debatt om de politiska och ideologiska konsekvenserna för partiet. Det ledde fram till en socialistisk förnyelse som var nödvändig. Vänsterpartiet är ett socialistiskt parti som vill bidra till grundläggande förändringar av samhällets maktstrukturer och att demokratin även ska gälla på ekonomins område. Vi förespråkar en demokratisk socialism. Detta gör vårt parti unikt i svensk politik. Visionen om socialism tjänar som en kompass i det politiska arbetet. Vårt partis socialistiska karaktär är en avgörande skiljelinje gentemot dagens socialdemokrati. Vår uppgift är att peka ut nya radikala lösningar, inte att vara en lite radikalare socialdemokrati. Den dag partiet skulle förlora sitt socialistiska mål är det tveksamt om vänsterpartiet behövs.

En socialistisk strategi i vår tid måste med nödvändighet se annorlunda ut än på 70-talet. Om man klamrar sig fast allt för oreflekterat vid gamla lösningar och förklaringar riskerar det socialistiska arvet att förvandlas till ofarlig retorik och utfyllnad i partiprogram. Det är oklokt, men inte ovanligt, att dogmatism förväxlas med radikalism. Om vi inte förmår att föra en fördomsfri diskussion om vad socialism står för i dag riskerar vi att förvandlas till ideologiska museivakter. Här har vårt parti ett stort ansvar för att fördjupa och vitalisera debatten om socialism.

För mig är det viktigt att ett modernt socialistiskt parti vågar göra upp med traditionell övertro på planekonomi och att statligt ägande i sig utgör lösningar på komplicerade samhällsproblem. I fokus bör i stället de verkliga maktfrågorna om demokrati och inflytande över sitt eget liv och arbete ställas.

Vänsterpartiet tar i dag ett stort realpolitiskt ansvar på alla politiska nivåer. Självklart bör vi, som alla partier, sträva efter att genomdriva vår politik. Kompromisser med andra partier och åsikter kommer alltid att vara en central del av politikens vardag och hantverk. Det innebär inte att vi ska samarbeta till varje pris, självklart inte. Ibland kan vi ha gjort fel och kompromissat bort det vi egentligen ville uppnå. Men realpolitik innebär att vi alltid aktivt ska söka och prova om vi kan påverka verkligheten genom att ta ansvar för besluten. Ett vänsterparti som främst är en recensent av verkligheten är till lite nytta för sina väljare.

En central del i dagspolitiken är att bedriva en sammanhållen ekonomisk politik som är finansierad och realistisk. Vänsterpartiet har inte mer pengar att fördela än andra. Men vi vill använda och omfördela de resurser som finns på ett annat sätt än andra partier. En viktig del av partiets realpolitiska mognad har varit att de tidigare starka inslagen av överbud i den ekonomiska politiken nu inte finns kvar. Det är en nödvändig hållning.

Vänsterpartiets historia är komplicerad och fylld av motsättningar. I den finns såväl det bästa, som en del av det sämsta, i svensk politisk historia. Partiets tusentals medlemmar har genom åren gjort stora insatser för sociala framsteg, solidaritet och rättvisa. Men partiet var under en lång tid, från 20-talet till mitten på 60-talet, helt osjälvständigt i förhållande till Sovjetkommunismen. Det ledde till försvar av oförsvarbara handlingar och att man blundade för Sovjetsystemets demokratiska och mänskliga bankrutt. Historien är som den är. Det viktiga är att man lär av den och för vänsterpartiets del måste det innebära ett speciellt ansvar att motverka varje auktoritär utveckling som kan uppstå inom vänstern.

Vänsterpartiet är ett grönt parti. Det är bara vänsterpartiet och miljöpartiet i svensk politik som tar miljöfrågorna på det allvar som de verkligen kräver. Men även om vänsterpartiets miljöpolitik är bra så är partiets gröna inriktning alltför svag och otydlig. Stora delar av partiet betraktar miljöfrågor med ointresse och okunskap. Det håller inte. Vänsterpartiet måste ta sin roll som pådrivare för en hållbar utveckling på större allvar. De samhällsförändringar som miljösituationen kräver är genomgripande och sätter klara gränser för inriktningen på vårt samhälle och fördelningen av våra knappa gemensamma resurser. Ett socialistiskt parti som inte tar till sig dessa kunskaper och insikter kommer inte att klara av att svara på många av de svåra frågorna inför framtiden.

Vänsterpartiet har inte bara utvecklats politiskt under de senaste tio åren. Även det politiska språket har ändrats. Det har blivit mindre av utanförskap och teoretiska konstruktioner som utgångspunkt. Allt mer har partiets språk och verksamhet i stället förmått att utgå ifrån människors vardag och konkreta erfarenheter. Vi har blivit bättre på att förklara vad vi rent konkret vill. Denna förmåga till dialog kommer att bli än viktigare i en tid då allt fler känner sig främmande inför partipolitiken.

Den positiva utveckling som skett är inte självklar, den har mött motstånd. Inför kongressen är det avgörande att vi som stödjer partiets politiska förnyelse fullt ut tar strid för att den ska föras vidare och utvecklas.

Mardrömmen vore ett parti som går bakåt, ett parti som fastnar i ofarlig dogmatisk ideologi, som inte vågar bedriva och ta ansvar för realpolitik, som bedriver överbudspolitik, som inte är glasklart om sin historia, som inte förmår ta till sig miljötänkandet och som inte förmår inrymma den allians av strömningar som är dagens vänsterparti. Men den mardrömmen ska inte bli sann. Jag är övertygad om att en mycket bred majoritet av partiets medlemmar inte vill gå åt det hållet.

Det har varit mycket spekulationer efter valet av våra två nya vice ordförande i partistyrelsen. Inte minst har det spekulerats runt min person. Jag uppfattar situationen på följande vis.

Starka krafter inom partistyrelsen motsatte sig från början att jag skulle väljas på någon av de två aktuella posterna. Helt i linje med det blev jag heller aldrig tillfrågad av valkommittén om jag ville ingå i lösningen. Det går inte att svara ja eller nej på en fråga man inte får. Valkommittén valde att aldrig på allvar undersöka om det fanns en modell för att ha mig tillsammans med Ingrid Burman i ledningen.

Nu har valet skett och det är helt tydligt att Ulla Hoffmann och Ingrid Burman har stöd av en majoritet i partistyrelsen. Jag är övertygad om att de kommer att utgöra en god och stabil ledning för vårt parti fram till kongressen. Jag har stor respekt för deras kunnande och arbete. Självklart måste partistyrelsens val respekteras. Men det manövrerande som föregick valet lämnar en viss besk eftersmak hos många av oss.

Spekulationerna om vem som ska bli vald till partiledare 2004 framstår för mig ofta som dåligt förankrade. För egen del vill jag inte bli partiledare. Jag är inte övertalningsbar och kommer inte att kandidera. De senaste veckorna har övertygat mig än mer om att priset för att bli och vara partiledare inte är värt att betala.

Vänsterpartiet står inför viktiga och svåra uppgifter. Debatten inför kongressen måste handla om politik och vara öppen och fördomsfri. Vi har omedelbara politiska uppgifter där vi behövs. Kriget står för dörren. Vi hör självklart hemma som pådrivare i den opinion som nu växer för freden och civiliserade lösningar på konflikter. Vi ska rösta om EU:s valutaunion i september. Fria från euron är möjligheterna till en politik för rättvisa och demokrati mycket större än i valutaunionen. Mycket står på spel för vänstern. Det handlar inte främst om personstrider eller ens om parti, utan om vårt ansvar för idéer och de människor som valt oss.

JONAS SJÖSTEDT

torsdag 6 oktober 2016

6 oktober 2016: Mer än bisarrt (sd)

En riksdagsmotion av Anna Hagwall (s) från Rättvik uppmärksammas. Där föreslår hon att presstödet skall dras in med konsekvensen att en rad tidningar, bland annat från Bonnier-koncernen, dras in.
Som värnare av det fria ordet och mångfald och människors rätt att veta vad som är Anna Hagwall, tidigare vice ordförande i sitt parti, inget föredöme. Jag vet: det var mer än tio sedan som jag debatterade med henne i Solna där hon då bodde, invandringsfientligheten slog igenom.
Anna Hagwall är invandrad till vårt land från Ungern.
Det är lite svårt att förstå varför hon inte överväger att återvända dit nu när det landet har en åsiktsfrihet som många sverigedemokrater tycks eftersträva.
Kanske den svenska friheten känns öppnare?

6 oktober 2016: Överdrivet

Aftonbladet (obund s, vad är det?) uppger att lib-ledaren Jan Björklund avgår. Utan att ha kontrollerat uppgiften.
Den tidningen är sig lik. Den överdriver.
Björklund sitter kvar.

17 sept 2017: Kyrkoval 2017

Den 17 september 2017 är det dags för nästa kyrkoval.

Du som är medlem i Svenska kyrkan och på valdagen har hunnit fylla 16 år är välkommen att rösta i kyrkovalet.

VAD VÄLJS I KYRKOVALET?

I kyrkovalet görs val till tre olika nivåer.

Kyrkofullmäktige, ditt lokala val

Du väljer till kyrkofullmäktige i din församling eller, om din församling samverkar med andra församlingar, till kyrkofullmäktige i ditt pastorat.

Kyrkofullmäktige bestämmer ramarna för den verksamhet som finns nära dig. Till exempel vilken verksamhet för barn och unga som ska finnas i församlingen, eller hur kör- och konsertverksamheten ska se ut.

Val till stiftet, regionalt

Svenska kyrkan är indelad i 13 stift. Stiftsfullmäktige är stiftets högsta beslutande organ. Stiftens främsta uppgift är att stödja församlingarna i deras verksamhet och förvaltning genom expertis inom flera områden. Till exempel i kyrkoantikvariska frågor när man ska renovera en kyrka.

Val till kyrkomötet, nationellt

Kyrkomötet är Svenska kyrkan högsta beslutande organ med 251 ledamöter. Det beslutar om kyrkans gemensamma och övergripande frågor. Kyrkomötet behandlar också frågor om hur kyrkan ska arbeta med klimatfrågan och vilka psalmer som ska finnas i psalmboken.

Publicerad: 30 mars 2016 Senast uppdaterad: 31 mars 2016

tisdag 4 oktober 2016

2 juli 2015: Sd som vindföljel

2Sverigedemokraterna anser ju numera att jobbskatteavdrag är bra. Så har det inte varit. Partisekreteraren Björn Söder ansåg för tre år sedan att det dummaste förslag som fanns. Jag deltog i en riksdagsdebatt den 12 mars 2013 i saken, då tycker sverigedemokraterna annorlunda än man gjort alldeles nyligen:

- Fru talman! I skolan hade man en gång i tiden ordningsmän, och jag känner mig som en sådan i dag med anledning av den tidigare debatten om tonnageskatten och nu jobbskatteavdraget.

Jag tycker naturligtvis att det är bra att Markus Wiechel (sd) argumenterar för möjligheten av ett jobbskatteavdrag. Att han villkorar detsamma tycker jag är något alldeles hemskt.

Men, fru talman, jag som suttit i skatteutskottet, precis som för övrigt fru talmannen, känner till något om hur just Sverigedemokraterna har agerat beträffande det femte jobbskatteavdraget.

Därför kan jag inte låta bli att ta upp att i början av den här mandatperioden hade Sverigedemokraterna inga synpunkter alls, men när man kom in på 2011, vilket inte är mer än två år sedan, väckte man motioner mot det.

Man förenade sig med Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet och tog i praktiken ställning mot ett förslag som aldrig hade lagts fram av finansminister Borg.

Man avvisade mycket bestämt ett sådant förslag.

Jag minns mycket väl att Sverigedemokraterna i skatteutskottet hade attityden att ett femte jobbskatteavdrag var det dummaste förslag de någonsin hade hört talas om.

I maj 2011 kunde de möjligen tala om det, men det villkorades med att det skulle göras en mängd andra reformer.

När vi kommer till den 17 augusti 2011, fru talman, kan vi i partisekreterare Björn Söders blogg läsa – alla kanske inte läser den; jag gör det inte heller regelbundet men det händer någon gång – beträffande det femte jobbskatteavdraget: Jobbskatteavdrag som kostar betydligt mer än det smakar tjänar ingen nytta.

Jag tycker att herr Wiechel borde ha vetskap om detta.

Därmed är man tillbaka i att det är ett dumt politiskt förslag, något som Sverigedemokraterna aldrig kan stå för och över huvud taget inte vill veta av.

Jag tycker att Sverigedemokraterna i den här frågan beter sig som en vindflöjel när de går ut och är beredda att stödja ett förslag genom att villkora det. Hur kan man stödja ett förslag år 2013 som år 2011 var det dummaste man någonsin hade hört talas om?

Någon ordning måste det vara på argumentationen också inom Sverigedemokraterna.

Det kan noteras att hr Wiechel, som tidigare övergivit Sverige av okänd anledning och valt att bo sex år i ett annat land, uppenbart inte hade en aning om vad hans parti tyckt tidigare i frågan.

Så kan det bli i ett vindflöjelparti.

onsdag 28 september 2016

28 september 2016: Rysslandsantidemokrater (sd)

Man kan ju inte låta bli att notera att sverigedemokraterna var emot det värdlandsavtal som Sverige tidigare i år tecknade med Nato.
Att vänsterpartiet är emot, det är inte att förvånas över.
Och nu vet vi vad infiltration innebär.
Sverigedemokraterna är Rysslandsantidemokrater.

28 september 2016: En till ...

Tänk att det skulle uppdagas i ett parti att en medarbetare i riksdagen har djupa sympatier och kanske rent av kontakter till Ryssland - vilket skandal!
Tänk att det skulle visa sig finnas flera likartade i samma parti - omöjligt!
Men det kanske inte räcker med detta: Det kanske finns ledamöter som är gift med en ryska, det kanske finns någon ledamot som är född i Sovjetunionen, det kanske finns någon vars mor är polska ...
Nej, det är orimligt.
Ändå är det dagens sanning.
Inse sanningen: Alla sverigedemokrater är inte i första hand sverigevänner.