söndag 30 september 2012

30 sep: Slaget vid Sävar och Ratan 1809


Björn Holm (2004)
Affairen vid Ratan
Jag har fått frågan om när Sverige och Ryssland senast var i krig.
   Det beror på vad man menar.
   Men senast svensk och rysk trupp var i stridshandlingar med varandra var den 19 augusti 1809 i Sävar norr om Umeå. Det gick inte så bra för de svenske. Den ryske generalen Nikolaj Kameskij hade stora framgångar med sina 8000 man i Norrbotten och ner mot södra Västerbotten. Efter stora förluster lyckades man vid Ratan åter nå den svenska flottan som flydde. Enligt befälhavaren general Gustaf Wachtmeister, som förde befäl över mångdubbelt fler krigare än ryssarna kom med,  stupade - enligt ett bref till "allerdånigste Rapport till Kongl. Majestät" - totalt 35 svenska officerare, 36 underofficerare,12 musikanter samt 831 corporaler och soldater.
  Förlusten tillskrivs i mycket dålig planering och obefintlig beslutsgivning från Wachtmeisters sida.
  Om detta har journalisten Björn Holm för några år sedan skrivit en bok, Affairen vid Ratan (Wahlström & Widstrands förlag 2004), som i mycket baserar sig på den förste krigskorrespondentens skildring - fast han aldrig förstod att han var det - från händelserna, nämlingen bataljonspredikanten Ernfred Gravallius från Södermanlands regemente, som skrev dagboksanteckningar som senare gavs ut under rubriken "Ernfred Gravallius Resa från Gräddö till Ratan eller Berättelse om Kust-Armens Expedition till Vesterbotten i augusti månad 1809", utgiven samma år.
  Slutet blev att Sverige förlorade inte bara de nämnda soldaterna utan också Finland efter 600 år samt Åland.
  Bra att veta.

30 sep: Novus Opinion - Ekots "mätning"

Att vara skeptisk till Novus Opinion, som inte är något partisympatiundersökning utan en sammanvägning av andras undersökningar (ungefär som att blanda äpplen och päron med lingon och spenat), är enkelt.
   Men genom att Dagens Eko lanserar denna undersökning som sin egen - ohyggligt okritiskt - får den medialt genomslag.
  Så här är opinionsläget enligt Novus och Dagens Eko de senaste månaderna (vad som hänt med Skop, som gått i konkurs, är totalt obekant, kanske var den undersökningen med tidigare, jag vet inte).
  Här är siffrorna för september med augusti- och junsiffrorna inom parentes (antal tillfrågade och bortfall är helt omöjligt att beräkna):

                      September   Augusti     Juni
Moderaterna              30,2       29,8      29,9 
Folkpartiet               6,2        5,8       5,5
Centerpartiet             4,3        4,4       5,1
Kristdemokraterna         3,3        3,5       3,7
Socialdemokraterna       34,0       34,8      35,4
Vänsterpartiet            5,6        6,0       5,5
Miljöpartiet              9,3        9,1       8,7
Sverigedemokraterna       6,4        5,7       5,5
Övriga                    0,7        0,9       0,9

eller i mandat räknat:
                      September  Augusti       Juni
Moderaterna               110        109       109
Folkpartiet                22         21        20
Centerpartiet              16         16        19
Kristdemokraterna           0          0         0
Socialdemokraterna        124        127       130
Vänsterpartiet             20         22        20
Miljöpartiet               34         33        31
Sverigedemokraterna        23         21        20
Övriga                      0          0         0






30 sep: Ett parti som har råd


Hur knäcker miljöpartiet ägg? Röra eller helstekt?
Miljöpartiet måste gratuleras till sina framgångar. Oftast fina plus i opinionen. Måste vara klarheten  i budskapen (mp) som uppskattas av väljarna. Grattis!
  I förrgår (28 sep) föreslog partiet satsningar utöver regeringens på 41 miljarder kr på miljöområdet, delvis finansierade med högre energiskatter (bl.a. 70 öre/liter i höjd bensinskatt, vilket inkl moms blir 87,5 öres höjning/liter), i går (29 sep) det märkliga förslaget att man skall betala skatt efter familjesituationen - vilket kostar uppåt 1miljard.
  I dag (30 sep) kommer besked att i partiets s.k. skuggbudget satsas tre miljarder kronor under tre år på äldreomsorgen, alltså ytterligare 1 miljard 2013. Dessa pengar skall användas för att hjälpa kommunerna att få en bättre arbetsmiljö och behöver därför inte öronmärkas anser miljöpartiet eftersom behovet av en bättre arbetsmiljö är så stort. (De kommuner som har verksamhet i privat regi kan satsa pengarna på att ställa högre krav vid upphandlingen. Några pengar till privata företag - i vilken bransch det vara må - satsas däremot inte.)
  Miljöpartiet är i alla fall ett parti som har råd.
  Det skall bli intressant att se hur miljöpartiet får sina beräkningar att gå ihop - samtidigt med alla utgiftsökningar som föreslås anklagar ju ekonomiska talesmannen Per Bolund (mp) regeringen för att vara för ekonomiskt expansiv.
  Det är inte helt lätt för en gammal realmatematisk student m/1965 att se hur detta går ihop. Trollar man?
  Stöder förresten miljöpartiet förslaget om att satsa mer pengar på matematikundervisning?

30 sep: Tunnelbanan till Täby


Tunnelbanan från 1950-talet vid Slussen mot Gamla stan -
tänk om det bara funnits bussar eller spårvagnar i stället!
Ibland blir gamla nyheter som nya.
  Med några års eller kanske blott decenniers fördröjning.
  I går (29 sep) rapporterade Dagens Nyheters utmärkte reporter Anders Sundström om att folkpartiet vill ha tunnelbana till Täby. Det är rätt.
   Någon riktig nyhet för DN-läsarna är det nog trots allt inte. Det meddelade just Anders Sundström DN-läsarna också för 30-talet år sedan när folkomröstningen om tunnelbana elleer ej till Täby ägde rum den 23 mars 1980, då gällde frågon om T-bana norrut från Danderyds centrum eller utbyggd Roslagsbana till Täby.
  Folkpartiet är verkligen tråkigt: Samma åsikt nu som då.
  (Men moderaterna och centerpartiet har ändrat sig, miljöpartiet fanns i praktiken inte och detsamma gällde kristdemokraterna. Så det kan inte ha ändrat åsikt de partierna heller.)
  I dag (30 sep) rapporterar SvD:s Anna Gustafsson samma sak.
  Det är nog däremot en riktig SvD-nyhet - utom för den som läste SvD:s ledare 1980.
  Jag vet - jag var liberal ledarskribent på SvD 1977-88.
  Längesen - men chefredaktören Gustaf von Platen och jag var eniga, T-banan är framtiden till både Täby/Arninge och Nacka.
  (Men en annan f.d. ledareskribent, Bengt Lind (1911-1996, HUF-ordförande 1952-54 efter Gunnar Heckscher, stadsfullmäktig (h) i Stockholm och en gång medarbetare till amiralen och förre statsministern Arvid Lindman), som hade tillhört SS, Stockholms spårvägars styrelse, ville som sin sentida efterföljare Christer G. Wennerholm (m), fast troligen av andra skäl, mer nostaligiska, i stället satsa på spårvagnar i Stockholm.)
  Nu ser tunnelbanan till både Täby och Nacka ut att bli verklighet.
  Det är inte 32 år för tidigt.

30 sep: Matematíken i grundskolan

Om det skall bli fler matematiktimmar i skolan, bör dessa förläggas till grundskolan.
   Det har skolverket räknat ut.

30 sept: Ett obegripligt beslut om Säpo

Regeringen har - meddelar morgontidningen Dagens Nyheter i dag (30 sept 2012) - via justitieminister Beatrice Ask (m) beslutat att hemligstämpa all bokföring som har med Säpo att göra.
   Det inkluderar de årsredovisningen för 2010 och 2011 som Dagens Nyheter begärt få ut.
   Det är ett fullständigt obegripligt regeringsbeslut.
   Skall det vara hemligt också för ledamöterna i Sveriges riksdag, för ledamöter i riksdagens justitieutskott?
   Nej, detta är - utöver att gräva sin egen politiska grav - naturligtvis att spä på allmän misstänksamhet mot slöseri med skattemedel helt befängt. Att motsätta sig att inte var och en som vill, däribland journalister, skall få granska användningen av offentliga medel, strider inte bara mot grundlagen utan mot sunt förnuft .
  Det här beslutet bör regeringen överväga en gång till, ja, tänka om.
  Liberalerna i regeringen bör rimligen ha protesterat. Deet är mycket ovanligt att man gör anteckningar till ett regeringsbeslut att man inte delar det, men i det här fallet är det befogat. Offentlighetsprincipen är viktigare än regeringsmakten.
  En sak är att inte lämna ut saker som har att göra med vem som arbetar inom säkerhetstjänsten, vi skall inte vara naiva, inte heller skall avslöjande eller känsliga konton som har att göra med kartläggningar av arbetsuppgifter som Säpo sysslar med offentliggöras, det vore att riskera Säpos verksamhet, inte heller arbetsinriktning eller våra förhållanden till främmande makt tillhör det som skall vara offentligt.
   Det tillhör området uppgifter som skall vara hemliga till gagn för rikets säkerhet.
   Men vi måste som förtroendevalda och som företrädare för allmänheten ha insyn i också säkerhetspolisens hantering av allmänna medel.
   Det som nu skett är ägnat att skapa en stor, stor förtroendeskada, främst för regeringen.
   Som liberal och förespråkare för det öppna samhället - och samtidig respekt för att de som vill det här landet illa inte skall få någon hjälp via offentlighetsprincipen - ber jag att få protestera mot detta regeringsbeslut!

lördag 29 september 2012

29 sep: Femtio år sedan Owe Jonsson dog


En av svensk friidrotts största triumfer: Owe Jonsson vinner 200 meter vid EM i Belgrad 1962  och blir Sveriges främsta OS-hopp i särklass inför OS i Tokyo 1964. Tretton dagar senare, 29 september 1962, omkommer Owe Jonsson i en trafikolycka utanför Alvesta. Hela Idrotts-Sverige är i chock, fotbollsmatcherna dagen efter spelas med sänkt flagga och svarta sorgband - jag minns.

Troligen är det få i dag som minns Owe Jonsson. Han blev bara 21 år gammal - men när han avled i en bilolycka utanför Alvesta på väg från Växjö lördagen den 29 september 1962 två månader före sin 22-åriga födelsedag utlöste det sorg i hela Idrotts-Sverige. En ung, lovande och framgångsrik idrottskarriär gick på ett ögonblick bort.
   Låt mig berätta - för jag minns.
   Jag var fjorton år den gången och en av dem som hedrade Owe dagen därpå, på Viskafallen i Viskafors söder om Borås (fast jag spelade för Rydboholms SK men Viskafors IF var just då framgångsrikare) där Viskafors IF mötte Jonsered (3-1) i en seriefinal inför många åskådare som kommit för att hedra Owe, flaggorna på halv stång, spelarna med svarta armbindlar.
   Owe Jonsson var för den tidens ungdomar en idol, kanske den störste, tillsammans med Sven Tumba, Nacka Skoglund och Kurt Hamrin. Han var hoppet framför andra i svensk friidrott, ja, all svensk idrott.
  Owe Jonsson var född 23 november 1940 i Växjö. Han var framför allt sprinter men spelade också ishockey och bandy.
  I fri iidrott tävlade han för IFK Växjö och blev redan som 20-åring utsedd till Stor grabb i fri idrott (nr 208). Han sprang såväl 100 meter, 200 meter som 400 meter.
   Det var dock 200 meter som var specialdistansen där han slog svenskt rekord sex gånger.
   Owe Jonsson omkom bara tretton dagar efter att han blivit europamästare på 200 meter i Belgrad.
   Det är - trots många andra duktiga friidrottare på sprinterdistans, häcklöparen Bo Forssander, 100-meterslöparen Christer Garpenborg, mångsidige Bo Althoff och många andra, bland kvinnor EM-vinnarna Linda Haglund och Ann-Louise Skoglund, Susanna Kallur och andra duktiga sprinters - ingen som kan mäta sig med den aura av framgång och idolskap som Owe Jonsson hann skaffa sig på kort tid. Att han fått en gata i Växjö uppkallad efter sig är väl motiverat.
  Vid sidan om friidrotten spelade han allsvensk bandy för då framgångsrika Nässjö IF samt ishockey i division två för Alvesta. Också fotboll sysslade han med, det var dock långt före Östers IF:s guldepok med Harry Bild, Inge Ejderstedt och Tommy Svensson.
  Redan 1960, nitton år gammal, vann Owe Jonsson 200 meter på SM, tiden 21,6. Han förbättrade tiden till 21,3 då han för andra gången vann SM-guld på 200 meter 1961. Han deltog då också i IFK Växjös segrande stafettlag på 4x400 meter.
  Den 30 augusti 1961 slog han, numera också framlidne, Göteborgssprintern Jan Carlssons svenska rekord
på 200 meter (21,2) med en tiondel i Helsingborg för att 27 september springa på även internationellt mycket fina 21,0 i Leipzig. Fyra dagar senare, 1 oktober 1961, satte Owe Jonsson i storform nytt svenskt rekord i Budapest på 200 meter, 21,0.
  1962 tangerade Owe Jonsson först sitt rekord den 5 juli i Milano, varpå han pressade det ytterligare till 20,7 i Zürich den 10 juli.
  Vid SM 1962 vann han som 21-åring sitt tredje SM-guld på 200 meter (21,1) och deltog dessutom i de segrande IFK Växjö-stafettlagen på 4x400 meter och 1000 meter.
   Karriären kom att krönas vid EM i Belgrad då han den 16 september vann guld, 20,8.
   Personbästa på 100 meter var 10,4 på 400 meter 47,8, tider som få svenska uppnått de senaste 50 åren.
  Utöver den tre SM-gulden på 200 meter blev han tvåa på 100 meter 1960 och vann samma sträcka både 1961 och 1962.
  Jag hann se Owe Jonsson en gång, jag kan inte minnas vilket år. Men det var på Ryavallen i Borås där friidrottsklubben IK Ymer varje år arrangerade en tävling med svenska eliten, Owe Jonsson drog - liksom Dan Waern hade gjort på 1500 meter eller engelska milen - något år tidigare, stor publik (Dan Waern hade blivit två på EM 1500 meter i Stockholm 1958 och fyra på samma sträcka vid OS i Rom 1960, Dan lever fortfarande - och jag vill påstå att trots senare tiders många fantastiska kastare och hoppare har vi i Sverige inte haft så publikdragande idrottare som 1950-talets Dan Waern och det tidiga 60-talets Owe Jonsson sedan Gunder Häggs glansdagar tidigt 1940-tal; men detta är en personlig åsikt, jag var för ung för att se Gunder Hägg i aktion.)
  Owe Jonsson - en på tok för tidig död, en mycket stor idrottsman.


29 sep Hsn T:son Söderström i DN (kommer)

29 sept Reinfeldt eller Löfven (DN i september)


När kungen öppnar riksmötet 2014/2015 kommer det att inledas med val av statsminister. Om ställningen mellan partierna blir den som DN:s undersökning i dag ger vid handen, krävs att endera vänsterpartiet eller folkpartiet i praktiken ingår i regeringen.

I dag publicerar Dagens Nyheter sin sedvanliga partisympartiundersökning från Synovate/Ipsos, en gång hette den Temo.
  Här är siffrorna för september med augustisiffrorna inom parentes:
Moderaterna        30,6 (30,9)
Folkpartiet         6,3 ( 5,5)
Centerpartiet       3,7 ( 4,9)
Kristdemokraterna   3,2 ( 4,0)
Socialdemokraterna 34,7 (35,5)
Vänsterpartiet      4,9 ( 6,1)
Miljöpartiet        9,9 ( 7,8)
Sverigedemokraterna 5,8 ( 4,9)
Övriga              1,0 ( 0,5)
  Av de 2.256 som tillfrågats vilket parti de skulle rösta på om det var val i dag är 21,1 procent osäkra. Det innebär att i undersökningen har omkring 1.757 personer svarat. Osäkerhetsmarginalen är alltså mycket stor.
  Om man likväl roar sig med att tänka att detta också skulle bli valresultat, skulle riksdagen 2014-18 får denna sammansättning:
Moderaterna         116 mandat
Folkpartiet          24 mandat
Centerpartiet         0 mandat
Kristdemokraterna     0 mandat
Socialdemokraterna  131 mandat
Vänsterpartiet       19 mandat
Miljöpartiet         37 mandat
Sverigedemokraterna  22 mandat
Övriga                0 mandat

Eftersom det 2014 kommer att krävas att en statsminister godkänns genom att det inte blir 175 nej-röster - en konstitutionell nyhet är nämligen att från 2014 sker val av statsminister alltid efter allmänt val, Olof Palme (1970 och 1973 samt 1985), Ingvar Carlsson (1988), Göran Persson (1998 och 2002) samt Fredrik Reinfeldt (2010) har suttit kvar på gamla statsmininstervoteringar - kan man konstatera att med den sammansättningen av riksdagen - förutsatt att ingen ny koalition med mer än två partier bildas - har socialdemokraterna och miljöpartiet tillsammans bara 168 mandat av behövliga 175 för att nå egen majoritet. Övriga partier har tillsammans 181 mandat - och kan blockera valet av t.ex. Stefan Löfven (s) som ny regeringschef. Det innebär att något parti måste lägga ner sina röster för att socialdemokraternas partiordförande skall kunna bilda regering.
  Vänsterpartiet? Nja, det partiet vill ju ingå i en regering och om det inte erbjuds måste partiet rimligen rösta nej.
  Folkpartiet? Kan naturligtvis för Sveriges skull lägga ner sina röster - men det kräver långtgående tillmötesgående från socialdemokraterna och/eller miljöpartiet. Folkpartiets mål är en ny liberal regering, med större inflytande för folkpartiet än 2002-2010, det vore bäst för Sverige.
  Moderaterna? Nej, partiet kommer att rösta nej till varje socialdemokratiskt ledd regering, likaså med all sannolikhet sverigedemokraterna.
  Likväl: Tillsammans har m, fp, v och sd 181 mandat under de givna förutsättningarna.
  Dagens Nyheter konstaterar i dag att s+mp är större än allianspartierna tillsammans. Det är korrekt.
  Men till vad nytta?
  Kan de också regera Sverige?
  Nej. Inte utan stöd av ett tredje parti, dels i formfrågan om vem som skall bilda regering och vara  statsminister, dels i praktiken om hela politiken.



29 sep Principlös skattepolitik (mp)

Miljöpartiet vill - en bra tanke - stödja barn som är barn till ensamstående, en grupp - särskilt kvinnor - med låga inkomster och konsumtionsutrymme. Det bästa stödet för dem är och förblir det obeskattade barnbidraget, skatteavdrag - som moderaterna ibland varit inne på liksom centerpartiet och kd - innebär alltid att det lönar sig sämre att arbeta, en dold kvinnofälla med andra ord.
   Folkpartiet har tillsammans med socialdemokraterna, som till slut var med på att avskaffa även sambeskattningen även om det tog några årtiomdems opinionsarbete, hela tiden slagit vakt om det obeskattade barnbidraget, kompletterat med flerbarnstillägg.
  Miljöpartiets förslag nu att införa ett särskilt avdrag på skatten för den förälder som bor ensam med ett minderårigt barn låter förledande bra, men måste bestämt avvisas.
  Dels innebär det att det kommer att "löna" sig att inte bo tillsammans, vilket strider mot tanken att det är bra för varje barn med två föräldrar (oftast av samma kön men ibland av samma), det bör inte uppmuntras till familjedelningar av skatteskäl, dels att man inför en helt ny princip i skatteskalan, nämligen att skatten skall vara beroende av hur familjesituationen ser ut.
  Vad blir nästa princip? Att den som är fänrik, målare eller konsertpianist skall ha lägre skatt än andra, nej, det är en viktigt princip att skatten skall vara densamma för varje inkomsttagare eller pensionär oberoende av vederbörandes familjeförhållanden.
   (Det är situationen nu - även om jobbskatteavdraget, som inte är knutet till ålder, pensionärer kan också få jobbskatteavdraget, medför att man får ett skatteavdrag som tyds som att vi har olika skatteskalor. I själva verket är det tvärtom: pensionärer med jobbskatteavdrag får särskilt stor skattesänkning!)
  Om man är ensamstående med eller utan barn, det må vara ett eller sju, eller om man är sammanboende, med ett eller sju barn, skall inte ha betydelse för skatten. Inga avdrag skall knytas till familjesituationen.
  Föräldrar skall däremot stödjas genom riktade, obeskattade bidrag - som barnbidraget.
  Det är en klar och redig skattepolitik.
  Miljöpartiets förslag må vara väl ment men är missriktat och principlöst.

28 sept Slutet för mig som billånare


Den nu återlämnade hyrbilen har tidvis bevakats av våra
rådjur i trädgården - här den 7 september i år om morgonen
Nu är det slut för mig som billånare. Jag har lämnat tillbaka den bil jag lånat - eller kanske rättare sagt - har haft om hand, sedan ett drygt år.
  Saken är denna: Min lillasyster - det är härligt att ha en sådan - har som ambassadör fått sitt arbete, sin arbetssplats, förlagd till Mocambique. Dit är det långt, sisådär 20 timmars flygresa. Att ta med sig en liten hyrbil dit låter sig inte göra.
  Därför har jag haft hand om hennes hyrda bil under det år som återstod av avtalet mellan henne och bilfirman. Men  idag gick avtalet ut - och jag åkte till Täby, återlämnade bilen (som bara hade gått 2.800 mil av avtalade 4.500) och tog Roslagsbanan hem.
  Så nu är jag inte billånare längre.

28 sep Motionsdags (kommer)

28 sept EU-nämnden (kommer)

28 sept 2012: 48.000 miljonärer - men män

Statistiska Centralbyrån, som räknar på nästan allt, har nu klarat ut att ungefär 48.000 svenskar hade över 1 miljon i inkomst under 2011, dvs över 83.333 kr/månad i snitt från arbete, kapital och kanske näringsverksamhet, royalty och vad det var.
  Av dessa 48.000 var 39.840 män, 8.160 kvinnor.
  Det finns en del att jobba på när det gäller inkomstutjämning, som synes.
  Över 1 milj kr/månad hade dock bara 79 personer 2011 i Sverige.
  Samtliga ishockeyproffs utomlands är oräknade. Liksom Zlatan. Han lär ju tjäna ungef2 milj kr. I veckan, alltså.

28 sept 2012: Överskottsmålet

DN:s Johan Schück, som har många vedersakare vilka gemensamt förutspår eurons sammanbrott, Europas sammanbrott, världshelvetets gryning, diskuterar i dag (28 sept) om det svenska överskottsmålet - en procents överskott i de offentliga finanserna över en konjunkturcykel (jämfört med bruttonationalprodukten) - bör omprövas. Ja, hög tid, svarar Schück liksom en rad andra ekonomer - utan ansvar för pensioner, investeringar, våra barns ekonomi etcetera.
  Om inte om varit, skulle jag själv gå på vatten.
  Men jag kan inte det.
  Utgångspunken för Schücks resonemang är att regeringen angivit reformutrymmet till 23 miljarder kr 2013. Oppositionen, som vill stiumlera jobben, anser det vara för mycket, oklart hur mycket. Det är en obegriplig ståndpunkt - man måste ha lyssnat för mycket på Konjunkturinstitutet, ett av alla för-stå-sig-på-verk som vi har och som vet hur framtiden ser ut.
  Det avgörande problemet är att vi inte vet var i konjunkturcykeln vi befinner oss. Klart är att vi är inne på fjärde-femte året av en stor europeisk recession, accentuerad framför allt hösten 2009 när Lehman Brothers koncernen gick i konkurs och alla internationella kapitalmarknader försvann i brist på förtroende för andra.
  Det enda medlet att få bukt med denna kris i Europa är att klara statsfinanserna i de krisdrabbade länderna, inte bara Grekland, Spanien, Portugal, Irland, Italien, Cypern (kommer) och Slovenien (kommer också) utan också i Frankrike och Storbrittanien, och att se till att euron klarar sig så att konsumenterna i euro-länderna får tillbaka köpktaften.
  För Sverige som icke-euroland är det av central betydelse att euroländernas ekonomi blir bättre, annars kommer efterfrågan att sjunka därifrån än mer och skapa arbetslöshet också i Sverige.
  I Sverige minskar de offentliga utgifterna (mätta i fast penningvärde) stadigt, samtidigt som intäkterna till staten, kommunerna och regionerna samt pensionsfonderna inte minskar alls lika mycket. Bra.
  Statsskulden har under senare år sjukit häftigt, vi r på väg från ungefär 55 procent av bruttonationalprodukten till under 30 procent 2013. Bra.
  Och den finansiella sektorns förmögenhet växer, efter ett tapp efter 2009-2011. Bra.
  Men skall vi för den skull överge överskottsmålet, en procent i överskott sett över i konjunkturcykel?
  Då skall vi först veta var i konjunkturcykeln vi befinner oss, vi skall veta hur lång den är och blir och vi skall veta utvecklingen i omvärlden.
  Överskottsmålet är inte sankrosankt men har tjänat oss väl.
  Det finns ingen bråska att ompröva det.
  Det kommer både framtidens pensionärer och våra barn att tacka oss för.

28 sep 2012: Miljöpartiet vill höja (skatterna) mest

Miljöpartiet har nu presenterat sin politik.
 Man vill införa lastbilsskatt. 1,40 kr/km. En lastbil som körs 3.000 mil/år får då en skatt på 420.000 kr.
  Kör man bara 1.000 mil blir den nya skatten 140.000 kr/år.
  Man vill införa flygskatt, ungefär 110 kr/resa i Sverige, en utlandsresa blir 285 kr/resa..
  Man vill inför konstgödselskatt.
  Man vill höja koldioxidskatten (ger högre bensinpris). 70 öre/liter som med moms blir 87,5 öre/liter
  Man vill behålla koldioxidskatten på värmeverk (kanske är det för mycket fjärrvärme i landet?).

Totalt vill miljöpartiet höja skatterna med 41 miljarder kr.
  Pengarna går till ett "klimatpaket", en del är väl mer hugskott än genomtänkt politik: miljöanpassade rot-avdrag, kommunstöd till klimatinvesteringar, en "grön" klmatfond, mer järnväg och mer kollektivtrafik (men inga fler vägar).

Att bensinförbrukningen sjunker liksom koldioxidutsläppen beror nog på annat än bara skattehöjningar.
   Folks medvetande om vad som är bra och dåligt.
   Det är också ett val att välja miljösmart. Allt fler gör det utan miljöpartiets skattehöjningar.
   För övrigt är nog miljöpartiet det mest landsbygdsfientliga partiet: höjda skatter för persontransporter, höjda skatter för lastbilstransporter, höjda skatter på flygresor (som ju sällan sker i storstäderna utan till avlägsna orter, en tydlig straffskatt på landsbygden).
  Och så vill man förstås minska reseavdragen, man skall inte bo på landsbygden i miljöpartiets Sverige.




 

26 sep (kommer 2)

26 sep (kommer 2)

26 sep: Ystads hamn får landström

I dag inviger miljöminister Lena Ek (c) världens strösta landströmsanslutning, i Ystads Hamn.
  Det innebär att färjor och andra stora fartyg som hittills kört sina dieselmotorer för att få elektricitet när de ligger vid kaj i stället kan få elektriciteten från en landströmsanslutning, kanske vindkraft eller vattenkraft, ja, fartyg satsar ju mest på vattenkraft numera sedan segelfartygen blev omoderna.
  Jag har själv agerat i riksdagen för att landström skulle bli ett attraktivt alternativ till dieseldriven elproduktion - och häromåret beslöt riksdagen på regeringens förslag att i stort sett skattebefria sådana elektricitet.
  Det var bara sju år eller så efter mina förslag så ibland går det undan.
  Anläggningen i Ystads Hamn har kostar ungefär 35 miljoner kr och motsvarar den elförbrukning som ett mindre svenskt samhälle konsumerar. HVSC-anläggningen - det står för High Votage Shore Connection - har tagits fram av ABB, all kraftteknik kommer från detta företag som gjort motstånd så länge de flesta minns men nu finns anläggningen instrallerad i alla de fyra färjelägena som finns i Ystad.
  Alla svenska hamnar borde ha sådana anläggningar.
  Varför?
  Jo, det blir tystare, det blir renare, bränslekostnaderna minskar, det går åt mindre diesel, man kan göra underhåll på motorerna när de ligger vid kajen, ja, det är de fem argumenten utöver de rent företagsekonomiska som gör att landström tillhör framtiden på sjön.
  Grattis Ystad!

onsdag 26 september 2012

26 sep: Tomas Rudin tänker till

Det finns ett framstående borgarråd i Stockholm som heter Tomas Rudin (s). Om ni inte känner till honom är ni förlåtna, ja, jag kan ha förståelse för det, ni i bör inte sörja allt för mycket.
  Han är bosatt i en vacker vill i södra Stockholm (Sköndal) och är mycket arg, det måste man nog konstatera, att Stockholm stad har en politik som  vill möjliggöra för vanliga människor att äga sin bostad.
  Det är Rudin helt emot, det kan man förstå, att äga sin bostad bör vara förbehållet vissa personer.
  Rudin lever som han lär, skulle jag vilja påstå, om han säger motsatsen är det inget att fästa sig vid.
  Nu har denne Rudin - tidigare sekreterare i partidistriktet (s) och utsedd till borgarråd (s) efter en som vanligt utomordentligt personförtalande kampanj (s) - tänkt till ordentligt och till Stocksholms stads revisionskontor, som även tidigare har fullt med jobb, anmält det förhållandet att ett bolag som har ett avtal med Stockholms stad sedan flera år, känt alltså för stadens revisorer där det finns en rad företrädare för hr Rudins parti, leds av en fp-medlem som också varit ledamot av folkpartiets partistyrelse för nu mer än nio år sedan (1995-2003) och riksdagsersättare för då gravida Karin Pilsäter (fp) under en dryg månad 1999, ( för nu snart tretton år sedan, 22 november - 28 december), detta tycker Rubin är suspekt och han vill att granskningen skall innefatta så kallat delikatessjäv.
  Jag tycker att man skall ta hr Rudins anmälan på största, största allvar.
  Det är nämligen inte vem som helst som gör denna anmälan.
  Det är en omvittnat på jävsområdet, dess förutsättningar, tillvägagångssätt, resultat och följder - vänskapskorruption skulle jag vilja säga att det handlar om (för att nu uttrycka sig rakt på sak) - kunnig, erfaren och från många kända och okända personstrider väl insatt person, vissserligen dolt för en bred allmänhet av en för densamma ganska okänd företrädare men med mycket stora erfarenheter från denna form av maktutövning,
  Det innefattar inte bara från otaliga sådana händelser under hans eget partis maktinnehav i Stockholms stadshus och andra maktcentra, utan än mer de erfarenheter som hr Rudin svårligen kan ha undgått att göra i egenskap av framstående, och överlevande, företrädare för Stockholms Arbetarekommun, en gång av skåningen, förre statsministern Per Albin Hansson (1933-46), ofta citerad av en annan skåning, tidigare SSU-ordföranden, partisekreteraren (s), försvars- och utrikesministern och mångårige ordföranden i just Stockholms Arbetarekommun, Torsten Nilsson (s), betecknad som "helvetets förgård på jorden".
  Det är ju inte säkert att Revisionskontoret i Stockholm har största sakkunskap på det område hr Rudin nu vill att det skall granska.
  Men i så fall, i en eventeuell delikatessutredning, kan hr Rudin med all den sakkunskap han besitter säkert utses till särskilt ämnessakkunnig.   Rudins personliga erfarenheter måste nog betecknas som oöverträffade, låt vara att konkurrensen från en rad SSU-ordförandeval är hård.   Dock bör hr Rudin slippa vittna under ed - det skulle inget samvete i detta land tåla.

25 sep: Miljöpartiets skattepolitik (kommer)

25 sep: Jasägare och jasägare

Socialdemokraternas riksdagsgrupp, som numera innefattar även kvinnoförbundets nya ordförande Lena Sommestad, sade i dag ja till Jas-projeket.
  Jasägare och jasägare kan bildas av både nejsägare och ejsägare.

25 sep: Liselott Hagbergs sista riksdagsgrupp



I dag var det, på hennes elfte riksdagsår, sista riksdagsgruppen för Liselott Hagberg, fråmn 1 oktober landshövding i Södermanlands län. Hon bjöd på tårta och ett litet tal om sina år i riksdagsgruppen efter en jättelik kram av gruppledaren Johan Pehrson. Hon fick också en enorm applåd, ty populärare riksdagsledamot får man leta efter.

Liselott talar - vi ser också Maria Lundqvist Brömster,
Nordmaling, Emma Löfdahl Carlsson, Eksjö, Lars Tysklind,
Strömstad, Christer Winbäck, Skövde, Jan Ertsborn,
Falkenberg, Mattas Sundin, Norrköping, Liselott och
gruppledningen Björlund, Acketoft, Pehrson. Lundström

  Liselott har en bakgrund i Svenska kyrkan men var under flera år folkpartiets ledande kommunalpolitiker i Nyköping innan hon valdes in i riksdagen 2002. Där har hon företrätt folkpartiet i en rad utskott, näringsutskottet, konstitutionsutskottet och fler till.
Avskedstårta - sorgligt god
  Men framför allt har hon varit riksdagens tredje vice talman sedan valet 2006. Riksdagsledamöter är kräsna vad gäller klubbföringen eftersom omröstningar kan ta enorm tid annars, det gäller att vara snabb i mun och med klubban. Liselott har uppfyllt högt ställda krav på bådadera - och stundom klargjort att rösträkning begärts för sent, det handlar om tionsdels sekunder.
  Under några år var hon vice ordförande i Liberala kvinnor och hon har under en följd av år också varit ordförande i folkpartiet i Södermanland.

Gruppledaren: Jan Björklund, ordförande, Tina Acketoft. andra
vice gruppledare, gruppeldaren Johan Pehrson och första
vice gruppledaren Nina Lundström, Sundbyberg

  En viktig riksdagsuppgift har också varit att vandra runt i Stockholm för att behålla utmärkt form, en vana som hon gjort till en dygd tillsammans med Lars Tysklind. De två måste ha Svenskt rekord i att gå över Västerbron nästan varje onsdag året om!
  Liselott har också på senare år varit ordförande i SPN, Sällskapet Näringspolitik och samhälle, en organisation som arrangerar regelbundna politiker- och näringslivsträffar, mycket uppskattat och med en förtroendeingivare ordförande.
  Det är naturligtvis ingen tillfällighet att Liselott under senare år har fått folkpartiets uppdrag att formulera en mer besöksvänlig turistpolitik. Glömde jag att säga att Liselott sedan snart ett decennium varit folkpartiets särsskilda företrädare i same- och andra minoritetsfrågor?
Statssekreteraren i
statsrådsberedningen
Helena Dyrssen
  På det internationella planet har Liselott Hagberg som vice talman företrätt riksdagens i alla vädersträck. Men det land - inget ont om andra - som fått hennes särskilda hjärta är Polen och hon belönades därför också för något år sedan med en polsk hedersorden, utdelad av Polens ambassadör i Sverige.
  Nu efterträds Liselott Hagberg i riksdagen juristen Stefan Kjäll från Katrineholm. Han hälsas förstås välkommen till riksdagsgruppen!

Statsskreterare på plats: Peter
Honeth och Bertil Östberg
   Själv efterträder hon tidigare statsrådet, fp-gruppledaren i riksdagen och landshövdningen i Nyköping Bo Könberg. Sörmlänningarna måste vara ett lyckligt lottat folk!
 

På bortre raden: Eva Flyberg, Christer Nylander, Alan Widman, Ismail Kamil,
Fredrik Malm och Anita Brodén


25 sep: Moldaviska riksrevisionen (kommer)

25 sep: Finansutskottet (kommer)

24 sep: Kommer mer

24 sep:Kommer

tisdag 25 september 2012

24 sep: Sverigedemokraten i Sundsvall: Snurreruntpartiet

Häromdagen krävde sd-gruppledaren i Sundsvall Johnny Skalin kommunstyrelsens ordförande i staden Magnus Sjödins (m) avgång.
   Dagen därpå ringde - enligt alltid välunderrättade Sundsvalls Tiddning (lib) - samme Skalin upp Sjödin och ville göra upp i sak om politiken.
  Sverigedemoraterna bör lämpligen byta namn till Snurreruntpartiet.
  Eller: En åsikt/dag

24 sep: Miljöpartiets programförslag

Yvonne Ruwaida och Anders Wallner har i dag presenterat miljöpartiets programförslag.
   Det är som taget ur flera andra partiers, så har man blandat och fått till en profil som är som grynvälling.
   Att detta kommer att få kritik från f.d. väderobservatören Birger Schlaug (f.d. mp) och andra rör är givet.
   Det är Schlaugs livsuppgift numera.
   Frågan  är: När bildas ett nytt miljöparti?
   Och varför har man tagit bort det käcka kravet från första programmet 1980 att man skall få cykla två i bredd?

24 sep: Affärsplanen (s)

Om socialdemokraternas Affärsplan skriver Stefan Löfven, Magdalena Andersson, Carin Jämtin och Mikael Damberg på Dagens Nyheters anslagstavla, förlåt, debattsida.
  Det är lika upphetsande gjort som skoskav.

måndag 24 september 2012

24 sep: Dagens järnvägskatastrof


Något att satsa på när elektriciteten behagar utebli!
Vi har ju länge satsat på det här med elektrifierade
järnvägar  - men vad är resultatet? Folk väljer bilen, eller
 cyklar! SJ måste vara världens modernaste museijärnväg!
Så var det då ett elfel (igen) som stoppar hela järnvägstrafiken norrut från Stockholm.
  Detta är ett elände för dem som drabbas.
  Men för järnvägen är det en katastrof.
  För vad blir resultatet, oavsett orsak till att tågen inte går?  Jo, man använder bil i stället.
  Det är ju detta som är katastrofen - men människorna gör rationella val: Litar på sig själva i stället för en järnvägsoperatör som inte kan förebygga sådana katastrofer, gång efter annan.
  Nu skall banavgifterna på järnvägen höjas, enligt regeringens förslag till trafikverket. Avgifterna är nu ungefär 590 milj kr/år och skall succesivt höjas till 1.900 kr/år om tio år.
   Det är en kraftig höjning - men ett mycket bra förslag - under förutsättning att banorna kan användas och att järnvägen fungerar.
  Detta förslag måste kombineras med ett skadeståndsansvar för trafikverket eller vem som äger järnvägsrälsen/spåren - så att det viktiga, att elfel och annat elände undviks, åstadkoms, att passagerarna kan lita på att järnvägstrafiken fungerar.
  Att oppositionen skulle förstå detta anser jag vara uteslutet.
  Den tror ju att - det visade sig i samband med förslaget att höja avgiften på Öresundsbron, ett förslag som avvisades och därmed gjorde att investeringar i järnvägen för ungefär 1.500 miljoner kr blev olönsamma och inte genomfördes som planerat (tar socialdemokraterna och sverigdemokraterna ansvar för detta?) - det bästa är att järnvägarna skall vara gratis att köra på, ungefär som att man skulle få köra på alla vägar utan att betala vägtrafikskatt.
  För övrigt finns det fungerande elfria lok att ta till - se ovan!

23 sep: I Agenda den 30 september!



Tag plats!
 Nästa söndag, 30 september, måste vi få höra oppositionens ekonomiska alternativ i Agenda - med Stefan Löfven (s), Åsa Romson (mp), Jimmie Åkesson (sd) och JonaS Sjöstedt (v) i svarandestolen.
   Jag undrar just hur det stolen ser ut - skall bli intressant att se.

23 sep: Reinfeldt i Agenda


Fredrik Reinfeldt i Agenda 23 sep 2012
TV2:s Agenda hade på söndagskvällen (23 september) en lång intervju med statsminister Fredrik Reinfeldt, inte så mycket partipolitik som om konjunkturläget.
  Frågeställningen var om regeringen av valstrategiska skäl överskattat reformutrymmet inför 2013.
  Det har ju varit Magdalena Andersson, Fredrik Olovsson och socialdemokraternas nya "bekymmer".
  Medan oppositionen under flera år krävt en mer expansiv ekonomisk politik - och underkänt regeringens försiktighetslinje, och därvid åberopat regeringens egna expertmyndigheter inklusive SKL (Sveriges kommuner och landsting) - vänsterpartiet önskar alltid finansiera sina nya utgifter med hjälp av partiets egen sedelpress, den som alltid går för full maskin, medan miljöpartiet ju genom Åsa Romsons sommartal i Göteborg i år slagit in på en helt ny finansieringslinje, att låta landets ålderspensionärerer betala expansionen genom att ta pengar som tillhör landets pensionärer och enligt (mp) skall förvaltas till särskilt låg avkastning ur pensionsfonderna (!) - har ju regeringen inför 2013 gjort bedömningen att de offentliga finanserna tillåter och behöver större investeringar än oppositionen och de åberopade myndigheterna, främst Konjunkturinstitutet och Ekonomistyrningsverket, funnit vara förenligt med regeringens och riksdagens mål för budgetöverskott under en konjunkturcykel.
  Men då måste man ju bestämma sig för var i konjunkuturcykeln man befinner sig.
  Åå toppen, i uppförs- eller nedförsbacke, kanske i botten?
  Här är uppriktigt sagt ingen myndighet bätte än någon annan eller regeringen på att veta.
  Det handlar om bedömningar, själv delar jag regeringens åsikt om att det finns behov av och utrymme för ekonomiska stimulanser. Riksbankens sänkning av styrräntan i förra veckan - strax före det att regeringens budget för 2013 presenterats - är en bedömning som alldeles uppenbart ligger i samklang med regeringens. Det konstiga är ju att just de ekonomiska expertmyndigheter som oppositionen nu åberopar, har gjort ungefär samma antaganden som regeringen gör om sänkta marknadsräntor under det närmaste halvåret/året.
  Vari ligger då skillnaden i konjunkturbedömning?
  Statsministern försökte tålmodigt förklara detta för programledaren Camilla Kvartoft - som intensivt sköt in sig på expeertmyndigheternas bedömningar men totalt glömde riksbankens räntebesked.
  Det borde statsministern understrukit starkare.
  Och vad gäller bedömningar kan man erinra om hursom oppositionspartierna inför främst valet 2010 krävde - bland annat genom debattartikel efter debattartikel i Dagens Nyheter av Mona Sahlin och Thomas Östros - stora miljardpåslag utöver regeringens pengar till kommunerna. Det handlade om 10-tals miljarder.
  Vad blev resultatet?
  Jo, med det tillfälliga stödet plus en nivåhöjning av statsbidraget till kommunerna 2010 kom dessa totalt ur krisen med fler anställda och nästan 15-20 miljarder i överskott, lite beroende på hur man räknar. 2011 är ju ett rekordår för kommunerna som helhet, vissa har det förstås kämpigare - men som helhet har kommun- och landstingssektorn i motsats till många småföretag haft lysande tider 2011!
  Om man följt oppositionens råd? Då hade många kommuner drunknat i pengar, som faktiskt inte kommer från himlen eller sedelpressar utan från skattebetalarnas och vanliga människors plånböcker.
  Det glömmer man lätt, det borde främst vänsterpartiet tänka på, deras sedelpress - eller miljöpartiets stöld av pensionspengar - fungerar inte.
  Det finns inga gratis pengar!
  Visst kan man fundera på om allt regeringen föreslår och gör är korrekt eller perfekt avvägt.
  Jag är fundersam om inte ökade satsningar på små företags exportansträngningar behövs, mer stimulans till sparande och mindre till lån samt om inte en sänkning av arbetstgivareavgifterna ytterligare skulle vara en fungerande stimulans, särskilt för människor som har långt till arbetsmarknaden.
  Nya efterfrågade jobb kan inte trollas fram, däremot kan ju sysselsättning - det som socialdemokraterna och AMS varit suveräna på genom åren av statistikskäl - åstadkommas utan stora statsfinansiella åtaganden.
  Men vad tjänar samhället på att man ror utan åror?
  Bolagsskatten till sist - den sätts ibland i motsatsställning till satsningar i närtid till utbildning och arbetsförmedlingsanslag, kanske även till forskning och infrastrukturinvesteringar.
  Men det är fel.
  Utan att företagen - stora som små - är kvar i Sverige, finns det ingen skattebas kvar nästa år. Då kan man inte beskatta företagens anställda heller.
  Vi som politiker måste se till att företagen har ett bra finansiellt klimat i Sverige.
  LO och vänsterpartiet som motsätter sig sådana strukturella reformer är mycket stora hot mot sysselsättningen i Sverige, ja, riktiga arbetslöshetskramare. Och när man vill ta bort den nedsatta arbetsgivareavgiften för ungdomar 16-26 år gamla, från 32 procent till ungefär 16, då har man kvalificerat sig för stora arbetslöshetspriset. Det handlar bara för 2013 om en höjning av kostnaderna för unga på 16.280 miljoner kr, huvva!
  Statsministern skötte sig på det hela taget bra i söndagens Agenda.
 

23 sep: Folkomröstningen i Tyresö


I dag - 23 september 2012 - har det varit folkomröstning i Tyresö.
Frågan löd: Skall Tyresö kommun fortsätta tillämpa den nya taxan inom omsorgen för äldre och personer med funktionsnedsättning som beslutades i april 2011?
Det preliminära röstresultatet blev detta (definitivt resultat kommer 27 september):
Ja:               1 287
Nej:              7 865
Blanka:             208
Ogiltiga:            96
Röstande:         9 456
Röstberättigade: 32 568
Valdeltagande: 29,03 procent
Vilken slutsats - eller vilka slutsatser - bör och kan man dra av detta?
1. En förkrossande seger, som väntat, för nej-linjen
2. Ett valdeltagande som var otroligt lågt och gör att valresultatet saknnar demokariskt legitimitet
3. Att man inte skall ha folkomröstningar i frågor där parlamentarikerna (valda fullmäktigeledamöter) skall besluta
4. Att - om man skall ha folkomröstning - måste det gälla beslut som inte har budgetkaraktär
5. Att man aldrig skall ha folkomröstningar med retroaktiv verkan
6. Att frågan måste betyda något för alla väljare
Slutsatsen av detta är att folkomröstningen är ett fruktansvärt nederlag för dem som drivit fram densamma. De måste ta konsekvenserna: Att anordna en folkomröstning med under 30-procentigt valdeltagande är så fruktansvärt deskrediterande för initiativtagaren - socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet - att dess organisationer måste fundera över sin förankring bland medborgarna.
Likväl - vad bör majoritetspartierna i Tyresö nu göra?
De bör - enligt min mening - ställa sina platser som ordförande i kommunstyrelsen och den nämnd som hanterar äldrefrågor till förfogande, kort sagt att erbjuda socialdemokraterna - som formellt vunnit folkomröstningen - att lägga fram förslag , ett majoritetsförankrat sådant, i Tyresö fullmäktige, för 2013.
  Om folkomröstningens vinnande partier skulle misslyckas med detta, bör de i sin tur ta konsekvenserna och välja nya företrädare som sina representanter i Tyresö kommunstyrelse och social/äldrenämnd. Kommunalrådet (s) i opposition måste i så fall lämna sin post eftersom vederbörande drivit fram en folkomröstning som kostat skattebetalarna i Tyresö stora pengar och som visat sig vara till ingen nytta.









23 sept: Dawit Isaak, nu 11 år i Eritrea

Efter benådningen av de svenska journalisterna i Ogaden - där SvT i dag, inte överraskande, rapporterar om fortsatta övergrepp, rapporter som dessvärre måste man säga bär sannolikhetens prägel - ökar förstås hoppet om att Eritreas president skall förfara på samma sätt med Dawit Isaak. Det jag hört från UD genom åren gör att jag varit försiktig med att kritisera UD och Carl Bildt också i detta fall. Eritreas president Afewerki är ingen lektant.
  Men vi måste fortsätta att arbeta för en humanistisk lösning. Även om  Dawit Isaak har dubbelt medborgarskap äger han samma rätt - också enligt Eritreas konstituion - att resa vart han vill. Och han vill åka hem, det vet vi.
  Till Göteborg.

söndag 23 september 2012

23 sep: Miljöpartiets program - spännande läsning!

Det rör på sig.
  Nu skall - överraskningarnas tid är ingalunda förbi - miljöpartiet, meddelar man på Dagens Nyheters debattsida, partiets programkommitté publicera sitt förslag till nytt partiprogram, redan i morgon, måndag den 24 september.
  Då skall partiet också precisera, meddelar partisekreteraren Anders Wallner och f.d. riksdagsledamoten och dito borgarrådet Yvonne Ruwaida, berätta mer om vad partiet tycker i ekonomiska frågor.
  Det låter - för mig som sitter i skatteutskottet sedan tio år, nu på det elfte - som oerhört spännande.
  Skall miljöpartiet presentera en sammanhållen ekonomisk politik?
  I programform?
  Och kanske gå ifrån principerna att alltid intaga ståndpunkterna allt och genast, mer och bäst, större än störst, bäst om det gjorts för flera år sedan, för sent och för lite, kostnaderna - vem bryr sig?
  Och kanske rent av skaffa sig ett samband mellan utgiftsökningar och skatteökningar, hittills har man ju gått fram med ständiga krav på utgiftsökningar och samtidiga nya hål i skattebaserna. Vi som tror att det behövs resurser för t.ex. än större järnvägssatsningar eller mer omfattande miljöpolitik, har ju alltid fått stå tillbaka för miljöpartiets (ofinansierade) högre ambitioner.
  Så ska vi ha´t, som Gustav Fröding skrev, men var ska vi ta´t?
  Jag vill nog se det, innan jag tror det.
  Men om det är sant, måste detta vara den största programrevolutionen i svensk politik sedan vänsterpartiet klargjorde att partiet inte längre är kommunistiskt utan att ta avstånd från sitt förflutna.

23 sep: Min första klass (1953)


Viskafors folkskola, troligen julen 1953, fotografen är lärarinnan Ulla*
Hagenroth. Bilden har sänts till mig av Agneta Tjäder i Ulricehamn,
född Isacsson, senare Ander. Jag är pojken som sitter längst fram,
fr.v. i bortre rade syns numera framlidne Jörgen Lusth, pojken med
huvudet på Hans-Uno Karlssons axel (numera lärare i Hajom) är Conny
Svanberg, lärare i Tranemo och mångårigt framgångsrik fotbollsspekare
i Rydboholms SK (där jag frotfarande är medlem).
Agneta sitter - tror jag - längst fram. Jag återkommer med fler
namn - alla är inte aktuella för mig. Men Sven-Ove Finngåård,
numera Kinna, känner jag igen framför Rita Nyhte! Den låbga
flickan är Barbro West och i bkaersta rader ser jag Bigerssons Be


23 sep: En gammal historia - Ivar Rooth, riksbankschef


Ivar Rooth (1888-1972), riksbankschef
under nitton år, 1929-1949
Jag ser att Lars Rooth avlidit 90 år gammal. Jag kände inte honom, har aldrig träffat honom.
  Däremot har jag träffat och talat med hans far. Jag tror att det berodde på att han under hela sin tid varit liberal och gladdes åt att träffa en ung liberal i Lund.
  Låt mig berätta eftersom det är svensk bankhistoria och svensk liberal historia.

Ivar Rooth avled 1972, han var född 1888. Jag träffade honom i Lund på 1960-talet, då jag var aktiv där i folkpartiet. Rooth hade på 1920-talet varit aktiv i Sveriges liberala parti, föregångare till folkpartiet.
  Rooth hade varit riksbankschef 1929-1948, under hela Per Albin Hanssons (s) tid som statsminister, också under C G Ekmans, Felix Hamrins, Persson-Bramstorps (bf) och de tre första åren av Tage Erlanders (s) regeringstid.
  När jag träffade Ivar Rooth var han drygt 70 år gammal, det hade gått ungefär femton år sedan han lämnade posten som riksbankschef.
  Det var i mitten på 1960-talet, jag minns inte hur det gick till (men ´tror att det kan ha haft att göra med att hans son, läkaren Gösta Rooth, var politiskt aktiv i Lund på 1960-talet för det som hette Medborgerlig samling, han var lokal topppolitiker i valet 1966 men aktiv från 1964 i den av Sydsvenska Dagbladet initierade och orkestrerade medborgerlig samling-rörelsen; även Gösta Rooth (1916-2012) är numera avliden).
   Ivar Rooth ville berätta, kanske berodde det på att jag hade nämnt att jag var intresserad av ekonomi och avsåg studera nationalekonomi - vilket också blev fallet.
  Men det viktiga, minns jag, var politiken, behovet av regimskifte; dessvärre har jag inga minnesanteckningar.
  Och Ivar Rooth hade en del att berätta om tider som varit, jag tar det ur Vem är vem och andra källor:
    "Född 2 nov 1888 i Stockholm, död 7 febr 1972 i Lidingö.
    Föräldrar: föreståndaren för penninglotterierna Otto Daniel Rooth och Ellen Hertzman.
    Studentex vid Högre Realläroverket på Norrmalm, Stockholm 17 maj 1906, inskr vid Uppsala universitet 31 maj 1906, jur.kand 31 jan 1911, sekreterare i Verdandi 1908-09, studerade vid handelshögskolan i Berlin 1911-12, extra ordinarie notarie i Stockholms rådhusrätt och i Svea hovrätt 1911, i Uppsala läns norra domsaga 1912-14, biträdande ombudsman i AB Stockholms handelsbank 1914, föreståndare för bankens remboursavdelning 1915, ombudsman i Finans AB 1916-19, direktörsassistent i Svenska Emissions AB 1919, biträdande direktör och ombudsman i Stockholms Inteckningsgaranti AB(SIGAB) 1920-29, ledamot styrelsen SIGAB 1920-29, sekreterare och ombudsman i direktionen för stiftelsen Sunnerdahls hemskolor på landet 1920-29, ensamutredare angående omsättningsbeskattning juni 1921-dec 1922, ledamot av styrelsen för Svenska Turistföreningen (STF) 1922-33, i styrelsen för Sveriges liberala parti 1923-27, likaså av partiets arbetsutskott samma år, ledamot i monopolkontrollutredningen november 1926-nov 1928.
  Fullmäktig och förste deputerad i Riksbanken (riksbankschef) den 14 mars (tillträdde 1 maj) 1929-4 dec 1948 (fortfarande den längste riksbankschef Sverige har haft, Per Åsbrink var chef bara i 18 år!)
   Tillika ledamot av styrelsen för Internationella regleringsbanken (Bank for International Settlements), Basel 1931-33 och 1937-49
   Ledamot av styrelsen för AB Kreditkassan 1922-29, ordförande i Nationalekonomiska föreningen 1935.
   Ledamot av nämnden för Konjunkturinstitutet 1937, ordförande 1938, ordförande i styrelsen för Valutakontoret 1940, ledamot av valutasakkunniga 1943, av 1945 års bankkommission mars 1945-april 1949, ledamot av investeringskommittén för FN:s pensionsfond 1947-61, överrevisor i Järnvägsstyrelse 1949-51, managing director i IMF, International Monetary Fund i Washington 1951-56, ledamot av valutastyrelsen i Kuwait 1960-62.
  Ivar Rooth blev filosofie hedersdoktor vid Uppsala universitet 30 maj 62.
  Ivar Rooth var gift två gånger, först den 1 september 1914 i Jukkasjärvi till 1931 från med  gymnastikdirektören Ingrid Maria Lundgren ( född 13 april 1889, död 23 oktober 1978, dotter till civilingenjören Bengt Johan Lundgren och Eva Wennerström), andra gången gift den 19 juli 1931 i Stockholm med Ingrid Margareta Söderlind (26 maj 1899-3 aug 1996, föräldrar byråchefen Johan Gunnar Söderlind och Gertrud Matilda Vilhelmina Lindroth.
   Ivar Rooth avlade jur kand-examen vid Uppsala universitet och deltog även aktivt i studentlivet.
   Till följd av sin liberala politiska åskådning anslöt han sig till studentföreningen Verdandi, grundad 1880 av Karl Staaff.
   Han valdes också till andre kurator vid Stockholms nation i Uppsala.
   För att bredda sina kunskaper till det ekonomiska området skrev han in sig vid handelshögskolan i Berlin, där han studerade ett knappt år. Efter tingstjänstgöring övergick han till bankvärlden. 
  Ett viktigt steg tog Ivar Rooth då han övergick till SIGAB. Hans kapacitet började nu bli erkänd på allt fler om- råden. Han utnyttjades i flera offentliga utredningar, bl a om lämpligheten att införa omsättningsskatt och om eventuellt avskaffande av tobaks-, vin- och spritmonopolen.
   Han engagerade sig också alltmer politiskt och kom in i det liberala partiets verkställande utskott.
   Enligt uppgift tillfrågades Ivar Rooth om finansministerposten i C G Ekmans regering 1926 men avböjde.
   När riksbankschefen Victor Moll avled 1929 valdes Ivar Rooth till ledamot av bankofullmäktige och till förste deputerad, dvs riksbankschef.
  Valet var oväntat. Kort efter tillträdet ställdes Rooth inför verkningarna av världsdepressionen. Den första krisen inträffade när Storbritannien lämnade guldmyntfoten. De svenska valutareserverna började omedelbart att minska i snabb takt, och efter ett sammanträde med de övriga nordiska ländernas centralbankschefer i september 1931 beslöt Rooth att Sverige måste följa det engelska exemplet. Finansminister då var blivande statsministern Felix Hamrin, riksdagsman från Jönköpings län.
  Rooth var ostridigt drivande ifråga om att Sverige skulle lämna guldmyntfoten.
  En ännu farligare situation inträdde då Ivar Kreugers världsomspännande företagsimperium började få allvarliga problem. Redan i januari 1931 engagerade sig Riksbanken indirekt i en stödoperation för Kreugerkoncernen.
  I april 1931 hade Ivar Rooth avslagit  en ansökan om ett direkt lån till Kreuger men accepterade ett ökat indirekt stöd, genom affärsbankerna. Under hösten förvärrades läget snabbt för Kreugerkon&Toll. En ny direkt låneansökan från Kreuger avslogs i augusti 1931 och när han återkom med en ny begäran i oktober samma år var krisen för hans företag djup.
   Oktoberansökan avslogs visserligen av riksbanksfullmäktige men efter kraftiga påtryckningar från regeringen Ekman måste Riksbanken böja sig. Kreugerkoncernen beviljades en kredit med garanti från regeringen att Riksbanken skulle hållas skadeslös.
   Nästa kris kom i februari 1932. Kreuger behövde ett nytt lån. Liksom vid det tidigare tillfället tvingade regeringen Riksbanken att bevilja ett lån mot skadeslöshetsgaranti. 
  I detta läge tog Riksbanken initiativet till en preliminär undersökning av Kreugerkoncernens verkliga läge. Ett antal frågor som krävde svar från Kreuger personligen sammanställdes och man överenskom om att bland andra Ivar Rooth skulle träffa honom i Berlin 13 mars 1932 .
  Den 12 mars 1932 påträffades Ivar Kreuger död på ett hotellrum i Paris.
  Riksbanken tog därefter initiativ till den sedermera mycket omdiskuterade utredningskommission som allsidigt och opartiskt skulle utreda koncernens ställning.
   I debatten efter Kreugerkoncernens sammanbrott kom Riksbanken att häftigt angripas för sitt stöd till Kreuger. Det hävdades  att centralbanken försummat att vårda landets valuta. Genom sina krediter ansågs den istället ha bidragit till att minska valutareserverna, vilket lett till att Sverige tvingades överge guldmyntfoten. Trots den hårda kritiken, som framfördes av bankoutskottet och i en riksdagsdebatt, kunde Ivar Rooth kvarstå som riksbankschef. Han fick ett starkt stöd, inte minst från socialdemokraterna.
   Efter dessa kriser kom verksamheten in i lugnare banor. Riksbanken fick nya uppgifter, bland annat inom valutapolitiken. Rooth knöt till banken ett garde av unga nationalekonomer, en av dem Dag Hammarskjöld, senare konsultativt statsråd (s) och 1953-81 FN:s generalsekreterare, en annan var blivande professorn Erik Lundberg.
  Ivar Rooth skötte till stor del själv valutapolitiken och han såg till att Riksbanken på ett helt nytt sätt började samarbeta med utländska centralbanker. Genom många resor förvärvade han en stor personkännedom inom denna krets. Rooth blev också medlem i styrelsen för Internationella regleringsbanken i Basel, känd som Basel i dag.
  Ivar Rooth var känd för sin skandinavistiska inställning, som speciellt blev av betydelse under andra världskriget. I anslutning till finska vinterkriget 1939-40 lyckades han förmå regeringen att bevilja Finland ett stort lån. Efter Tysklands ockupation av Danmark och Norge hade han vissa kontakter med den norska motståndsrörelsen. Rooth hjälpte också norska flyktingar i Sverige. I Lund tillhörde dem han kände väl stadsfullmäktigeledamoten 1948-64 i Lund Greta Kjellberg (fp). gift med chefen för Kulturen i Lund Sven T:son Kjellberg, som jag många gånger hade anledning av köra hem till Bjärred dit de flyttat vid 1960-taets mitt. Greta, som var dotter till Henrik Santesson, Karl Staffs specielle vän från 1880-talets Uppsala och efterträdare till Karl Staaff som ordförande i Verdandi 1882, blev senare Nobelstiftelsens förste chef. Greta blev över 100 år och intervjuades av mig i tidningen NU i april 1999 inför sin 100-årsdag då hon bland annat berättade om Karl Staaff.
  Huruvida Ivar Rooth kände Staaff vet jag inte, det är nog osannolikt, det var 28 års åldersskillnad mellan dem.
  Genom krigsförhållandena 1939-45 ställdes Ivar Rooth inför svåra avgöranden. Ett beslut som senare blivit mycket omdebatterat gällde Riksbankens inköp av tyskt centralbanksguld. Bakgrunden var att guld - enligt svenska önskemål - användes för att reglera clearingen i handelsutbytet mellan länderna. I de svensk-tyska handelsförhandlingarna åtog sig Sverige att köpa guld upp till ett visst tak. Tyskland i sin tur hade lagt beslag på guldreserverna i de ockuperade länderna, bland annat Holland och Belgien. Detta stulna guld - man skall säga som det är - smältes om i Berlin och försågs med tyska förkrigsstämplar.
   För Sverige och Ivar Rooth blev guldköpen ett direkt problem i början av 1943 då Sverige - i likhet med andra neutrala stater - mottog en varning från de allierade för att befatta sig med tysk egendom. Orsaken var att egendomen kunde vara stulen.
  Riksbanken hade från krigsutbrottet 1939 till 1943 köpt guld från Deutsche Reichsbank 70 milj kronor i dåtida penningvärde, mycket pengar. Rooth befarade att Tyskland skulle återkomma med önskemål om ytterligare guldköp och rådfrågade därför handelsminister Herman Eriksson (s) och finansminister Ernst Wigforss (s).
  För att få garantier om att framtida leveranser inte skulle innehålla guld från ockuperade länder ville Rooth i en officiell förfrågan vända sig till den tyske vice riksbankschefen Emil Puhl. Efter konsultationer med regeringen motsatte sig Herman Eriksson förslaget men medgav att Rooth "i förbigående" kunde ta upp saken med Puhl.
  Samlingsregeringen torde således ha varit medveten redan vid denna tipunkt om att Riksbanken löpte risken att köpa tyskt guld trots vissheten att detta kunde vara stulet.
   Samlingsregeringen stod fast vid sitt ställningstagande även när kort därpå ytterligare ett guldköp blev aktuellt. I hemliga överläggningar med riksbanksfullmäktige redogjorde då Rooth för regeringens inställning varvid många ledamöter uttryckte stor tvekan och också en viss förvåning över denna. När det blev känt att bankdirektör Jakob Wallenberg, chef för Stockholms Enskilda Bank, i ett inofficiellt samtal med Puhl i Berlin fått den försäkran som Sveriges riksbank eftertraktade godkändes dock affären.
   I början av 1944 återkom de allierade med en ny varning och i mars 1944 beslöt riksbanksfullmäktige att inte längre ta emot guldtackor från Deutsche Reichsbank.
   Rooths egna anteckningar visar att han i varje fall 1941 var klart medveten om att Deutsche Reichsbank handlade med stulet guld. Däremot finns det inga belägg för att han då eller senare under kriget skulle ha känt till att guld från judeförintelsens offer till en del ingick i det tyska innehavet av guldtackor.
  När Sverige så sent som sommaren 1944 gick med på att köpa 1.500 kg tyska guldmynt från förkrigstiden tycks Rooth ha hört sig för om inte mynten kom från judar. Efter kriget hävdade både Riksbanken och den schweiziska nationalbanken att de handlat i god tro och trott på Puhls försäkringar.
   Rooth hade i det sammanhanget överläggningar med sin schweiziske kollega för att undvika att de lämnade motstridiga upplysningar till de allierade.
  I förhandlingar med de västallierades guldkommission gick Sverige 1946 och 1955 med på att lämna tillbaka guld till Belgien resp Holland.
  Ivar Rooth fick förhållandevis hård kritik av den 1997 tillsatta sk naziguldkommissionen. Den ansåg i sin interimsrapport 1998 att såväl regeringen som Riksbanken kunde ha gjort "moraliska reflexioner" redan från och med 1941.
  Efter kriget 1945 uppkom en principiell konflikt mellan Ivar Rooth och den socialdemokratiska regeringen om räntepolitiken. Regeringen höll konsekvent fast vid en lågräntepolitik, bland annat för att hålla nere hyrorna. Ivar Rooth ansåg att detta medförde risk för inflation, eftersom en låg ränta ledde till att penningmängden efterhand ökades.
  När det i samband med valet 1948 visade sig vara omöjligt för Rooth att få med regeringen på ens en måttlig räntehöjning tog han konsekvenserna och avgick med pension.
  Under fem år var han sedan verkställande direktör i Internationella Valutaunionen, IMF, särskilt dess organisationsdel.
 - - - -
   Det blev långt och kanske ointresssant för många i dag. Jag minns dock - utan att kunna erinra mig något särskilt - att Ivar Rooth gärna berättade om politiken som han upplevt den på 1920- och 30-talen då han var aktiv i den liberala rörelsen, i Sveriges liberala parti.
















22 sep: De farlige Pagrotsky

Leif Pagrotsky - en farlig man, farlig för
den nuvarande alliansregeringen alltså
Leif Pagrotsky är en farlig man, farlig för den nuvarande regeringen, farligare än hela LO och hela den så kallade socialdemokratiska vänstern.
  Det visade han senast genom sitt förslag till ny socialdemokratisk skattepolitik.
  På punkt efter punkt intog han den ståndpunkten att det viktigaste för socialdemokratin är nu att förelägga väljarna en politik som gör att den kan vinna 2014 års val.
  Därför är Pagrotsky, som jag håller högt i många avseenden, inte minst för hans förmåga att tänka klart (även när han är opportunistisk vilket händer), en farlig man.
  När nye LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson och övriga som alltid, alltid sätter fördelningsrättvisan främst - det gäller inte bara förslaget (s) till ny skattepolitik utan till exempel också sänkningen av bolagsskatten där man vill ta dessa pengar och dela ut dem samtidigt som man riskerar att företagen flyttar till London med resultatet att det nästa år inte finns något att fördela - går till angrepp mot Pagrotsky är det förstås tråkigt för honom.
  Men det kunde ha varit värre.
  De kunde ha instämt med Pagrotsky. Då skulle valet 2014 ha varit avgjort för socialdemokratins del: En ny motgång hade varit förutbestämd.

  Den så kallade vänstern - de som tror att rättvisan alltid ökar om man höjer skattesatserna - hade varit totalt ofarlig och genom förslag om höjda boendeskatter (det försökte ju socialdemokrater vinna valet på 2006), höjda skatter på en massa tjänster som nu går under beteckningen ROT- eller RUT-avdrag eller borttagandet av de sänkningar av skatten för arbetande människor som allianspartierna genomfört sedan 2006, hade man gjort att "sju till fem-folket" vänt sig bort från det socialdemokratiska partiet för tredje valet  rad.
  Det är verkligen synd att inte den så kallade vänsterfalangen inom socialdemokratin, partiets mest konservativa del, den del som föraktar andras arbete, och som anförs av Aftonbladet (s) som inbillar sig - och tror att andra tror på det - att ministären Reinfeldt vill vanliga människor illa, får sin vilja igenom.
  Höjda skatter på arbete, mat och boende är hur man än vrider på saken en fullständigt befängd tanke, omöjlig att vinna val med.
  Pagrotskys skatteförslag, trots sina populistiska inslag framför allt med progressionen i skatteskalan av påstådda rättviseskäl (inte ens Pagrotsky tror uppenbart på att det är bra för Sverige och svenskt välstånd att vi driver de bästa företagen och människorna ut ur landet, bara att partiretoriken kräver det), blir med all sannolikhet socialdemokraternas politik framöver.
  Det är inte bra.
  Det gör att vanliga löntagare, det jag kallar sju-till-fem-folket, som länge inte har haft råd att rösta på socialdemokraterna, utan risk för ekonomisk ruin, åter kan komma att rösta socialdemokratiskt.
  Därför är Pagrotsky en så farlig man.





22 sep: Den avgående Pagrotsky

Leif Pagrotsky - vågade köra över den
så kallade vänstern inom socialdemokratin
och är därför en mycket farlig man
Riksdagen godkände i torsdags (20 september)  att Leif Pagrotsky (s) skall få lämna riksdagen den 4 oktober. Det var ett dumt beslut. Riksdagen borde ha sagt nej.
  Jag vet vad som är möjligt att protestera mot - och det här var ju från riksdagsstyrelsens sida ett helt vanligt ärende: Man lämnar riksdagen för att göra, ja, ingen vet.
  Jag satt i min bänk och svarade nej när talmannen - det var Ulf Holm som tjänstgjorde - klubbade igenom beslutet.
  Jag hörde ingen som svarade ja, men jag sade nej, kanske hörde ingen.
  Jag har svarat nej i tysthet förr, ja, i alla fall när jag varit närvarande. En gång har jag sagt det så högt att många ryckte till. Det var när Thomas Bodström (s) tvingades bort från riksdagen. Han hade klargjort för väljarna att han skulle åka till USA under en tid och det visste väljarna. Likväl ansåg riksdagsstyrelsen - som inte sagt något alls då Bodströms beslut blev känt - att han inte kunde beviljas ledighet.
  Det är möjligt att det finns regler - som väljarna inte känner till - som inte medger sådan ledighet. Om så är fallet borde han ha blivit utkvittad under ett år, hela sin bortovaro. Han borde i alla fall inte behövt lämna riksdagen, där väljarna - inte partiet eller riksdagsstyrelsen - placerat honom.
  En annan sak är att det är ett oskick att avsäga sig riksdagsmannaskap.
  Jag missunnar i och för sig vare sig Mona Sahlin, Mikaela Valtersson, Carin Jämtin, Sten Nordin, Åsa Romson (som avsdade sig förra mandatperioden), H G Wessberg, Göran Persson, Thomas Östros, Leif Pagrotsky, Maria Borelius, Tobias Krantz, Maria Wetterstrand eller någon annan satt göra vad de själva vill . Jag vill inte ta ifrån dem rätten att inte vara riksagsledamot, att inte kandidera, det är deras fria vilja eller valmöjlighet.
  Men jag anser att alla dessa avsägelser under mandatperiodenm, inklusive min specielle vän Torkild Strandbergs, sänder den felaktiga signalen att riksdagsmannaskapet inte är något viktigt, något som man bara har så länge man tycker att det passar det egna livet.
  Alla dessa avsägelser devalverar riksdagsmannauppdraget, sänder signalen att politik inte är viktigt, att det inte är viktigt vem som är politiker. Det är en felaktig, katastrofal signal.
  Jag avser - så länge jag är fysiskt och mentalt tillräknelig - inte att avsäga mig ´mitt förtroendeuppdrag. I valet 2014 får väljarna fälla avgörandet om jag skött mig eller ej.
  Detta är min uppfattning: Om man kandiderar för en fyraårsperiod till Sveriges riksdag, skall man också, i regeringsställning  eller i opposition, fullföljda löftet till väljarna att vara ledamot, om man blir vald.
  Det finns naturligtvis undantag: sjukdom kan göra att man måste tänka om, det begriper väljarna, det är också kutym att om man får ett statligt ämbete, som landshövding, bör man kunna lämna riksdagsuppdraget.
  Men i övrigt bör man fullfölja sitt uppdrag som man fått av väljarna.