Den 4 augusti 1912 föddes Raoul Wallenberg. I dag skulle han alltså ha fyllt 100 år.
Det är en dag att minnas.
Inte bara för Wallenberg - utan som ett uttryck för en vars ansvar för de mänskliga rättigheterna.
Rätten att få leva.
Rätten till trygghet oavsett vem Du fötts som, var, när och hur.
Rätten att försvara det mänskliga mot alla former av hot mot liv och lem, mot ogärningar oavsett om det sker i staters eller lagars namn.
Din skyldighet att inte vara passiv då brott mot grundläggande mänskliga rättigheter begås.
Att alltid tänka: Det kunde lika väl ha varit jag som utsatts för hotet om utplåning, död och förintelse.
År 2012 ges hela fem böcker ut om Raoul Wallenberg. Även tidigare har en mängd böcker genom åren skrivits om Raoul Wallenberg och hans tid. Årets böcker är:
"Raoul Wallenbergs sista dagar" av Alex Kershaw
"A heros many faces" av Tanja Schult
"Det står ett rum här och väntar på dig" av Ingrid Carlberg
"Raoul Wallenberg - en biografi" av Bengt Jangfeldt
"Skymning i Budapest" av Gellert Kovacs - Läs artikel här
Jag har inte läst alla, deet nödgas jag medge. Men de nya som jag haft tillfälle att läsa inför 100-årsdagen av Raoul Wallenbergs födelse och om hans liv, särskilt hans gärningar i Budapest 1944 då han räddade ett stort antal judar från gaskamrarna i Hitler-Tyskland, är utmärkta böcker av Ingrid Carlberg (en gång på NU Det liberala nyhetsmagasinet, kan sägas), och Bengt Jangfelt.
Jag kan rekommendera båda. De är olika till sin karaktär - och har väckt visst rabalder från konkurrenssynpunkt. Som läsare behöver man inte vara bekymrad: de kompletterar varandra.
Forskaren Susann Berger i USA, som jag själv haft kontakt med (hon har önskat få veta mer om vår svenske Moskva-ambassadör Staffan Söderblom vars numera framlidne brorson Robert jag kände väl och som 2003 berättade för mig om sin farbror och dennes och sin egen syn på vad som hände i Moskva kring 1950 och de famösa sammanträffanden som då ägde rum mellan Söderblo och Stalin - Robert var då 23 år) har liksom - äntligen - den svenska Wallenberg-kommissionen 2003 om alla diplomatiska misstag som Sverige gjorde 1944-1957, kastat ljus över och gjort viktiga insatser för att kartlägga vad som hände Rauol Wallenberg. Ändå finns inget facit; sanningen finns endast i ryska, ännu stängda arkiv.
I riksdagen finns - gå gärna dit på någon visning av riksdagshuset! - ett särskilt inglasat skåp som minner om Raoul Wallenberg, Den goda gärningen, utfört 1998 av den ungerskfödda konstnären Lenke Rothstein, (1929-2003) med Wallenbergs personliga fickkalender från Skandinaviska Banken från 1944, återfunnen i Ljublanka-fängelset i Moskva efter Sovjetunionens fall 1990 (alltså 46 år efter de ryska truppernas bortförande av Wallenberg och lika många års sovjetiska lögner).
Vi har också vid Beerzelii park sedan 1990-talet mitt ett Raoul Wallenbergs torg, utfört av danska konstnärinnan Kirsten Ortwedt, kompletterat 2003 med den polskfödda arkitekten Alexander Wolodarskis symboliska järnvägsspår till Synagogan i Stockholm.
Tyvärr har Ortwedts liggande skulpturer fått en form som gör att man inte riktigt fattar vad det rör sig om; här borde nytänkande ske, idén är bra men platsen dessvärre inte den bästa för just den skulpturen.
I ett 10-tal städer runt om i världen finns - inte minst utanför FN-huset i New York på en plats alla som besöker FN-skrapan - en Raoul Wallenbergs plats (plaza), väg eller torg.
Han är mer känd i många länder än i Sverige.
Statsrådet Birgitta Ohlssons förslag att göra 4 augusti till en minnesdag för Raoul Wallenberg är värt att fundera på.
Men varje dag borde vara en sådan dag, då vi alla inser vår skyldighet att värna mänsklig värdighet och en vars rätt att leva.
lördag 4 augusti 2012
fredag 3 augusti 2012
3 aug: Sveriges ambassadör i Vitryssland utvisad
 |
| Ambassadör Stefan Eriksson informerar i riksdagen intress- erade om utvecklingen i Belarus (Foto: Gunnar Andrén) |
Motivet är att ambassadör Eriksson ägnat sig för mycket åt att odla kontakter med den politiska oppositionen och särskilt att han har valt att främja mänskliga rättigheter.
President Lukasjenkos beslut är begripligt och förståeligt, ja, rent av logiskt.
Jag känner Stefan Eriksson och kan intyga att han är just den sortens diplomat som Lukasjenko inte tolererar: Håller demokratins fana högt, räds inte att säga sin mening.
För Stefan Eriksson är det närmast en ära att bli utvisad av en sådan "president" som Lukasjenko.
Domen över denne man kommer att bli historiskt hård.
Utrikesminister Carl Bildt har klargjort att den tilltänkte nye ambassadören från Vitryssland inte är välkommen i Sverige och att två andra vitryska diplomater i Sverige manas lämna vårt land.
Det är från diplomatiska utgångspunkter rimliga motåtgärder.
I sakfrågan har Bildt alldeles rätt: Det som hänt visar enbart den sanna karaktären hos Vitrysslands så kallade president. Aktionerna i december 2010 efter det löjeväckande presidentvalet, då massor av demonstranter attackerades av polis i centrala Minsk, var bara en alltför tydlig demonstration: Lukasjenko litar inte på "sitt" folk.
Och på den punkten har han rätt. Om det funnes tankefrihet i Vitryssland i stället för en regim buren på bajonetter skulle regimen falla före middagskaffet ens börjat planeras.
Vitrysslands Lukasjenko är den svagaste politiske ledaren i hela Europa.
- - - -
Två ting till, som ligger lite tillbaka i tiden:
1. I min reserapport från mitt och tre andra riksdagsledamöters (Cecilia Wigström ,numera Nilsson, Axel Darvik och Karin Granbom Ellisson) besök i Vitryssland 2005 skrev jag den 10 oktober bland annat följande rader:
"Besök hos Storbritanniens ambassadör.
Den 3 oktober besökte vi Storbritanniens ambassadör i Minsk. Han berättade om tilltagande maktutövning från presidentens sida.
Gatunamn har ändrats för att passa presidenten, människor tvingas jobba på 12-månaderskontrakt för statliga arbetsgivare - som säger upp de är regimkritiska.
Allt fler administrativa lagar skapas för att försvåra kontakter med utlandet.
I staden Baranovitji, cirka 15 mil från Minsk, besökt vi Nikolaj Statkievitj, en (f.d.) partiledare för vitryska socialdemokraterna, dömd till två års fängelse för att i Minsk ha anordnat en demonstration mot presidenten.
OSSE, Oberoende journalistförbundet och kamp mot trafficking
Den 4 oktober besökte vi OSSE-kontoret där svensken Åke Peterson nyligen blivit chef.
Före lunch träffade vi det oberoende journalistförbundet för att informera oss om yttrande- och tryckfrihetssituationen.
Det berättades att i början av 2005 fanns det 21 regionala, fria tidningar. Nu fanns bara 16 kvar.
Vi uppmärksammades också på att ny medielagstiftning planeras.
Denna kommer innebära att det i stort sett blir omöjligt att grunda en tidning, att utländskt stöd förbjuds och fler anledningar ska kunna göra det möjligt att stänga ned en tidning.
Utöver detta träffade vi representanter för IOM (Internationela Organization for Migration) och det vitryska inrikesministeriet som deltagare i det SIDA-stödda traffickingprojektet.
Statistik visar att antalet unga vitryska kvinnor och män som säljs att användas för sexuella tjänster i andra länder ökar. Arbete läggs ned för att bryta denna utveckling.
Vid en mottagning arrangerad av mininster Stefan Eriksson vid Sveriges representation i Minsk hade vi nöjet att träffa en rad företrädare för den vitryska oppositionen, inklusive förutvarande statschefen Stanislaw Slushkevich, 1991 undertecknare av Vitrysslands självständighetsförklaring, nu allvarligt trakasserad av presidenten Lukasjenko.
2. Jag ställde den 13 april 2005 denna fråga till dåvarande svenska regeringen:
Stöd till Vitrysslands demokrater (Fråga 2005/06:1418 av Gunnar Andrén (fp) till utrikesminister Carin Jämtin)
Regeringens stöd till Vitrysslands demokrater
Sedan den 25 mars är den vitryske presidentkandidaten Aljaksandr Kazulin, representant för det socialdemokratiska partiet Hramada, häktad och internerad efter att ha gripits utanför varuhuset Nemiha i Minsk. Gripandet hade föregåtts av att Kazulin - efter att ha blivit nedslagen bakifrån efter ett samtal med Omonöversten Pavlitjenka utanför ett häkte i Minsk, dit många demokratiska demonstranter förts för påstådda brott mot allmänna ordningen (vilken ej tillåter icke myndighetssanktionerade demonstrationer) - manat sina meddemonstranter att vända.
Häktningen uppges emellertid avse dels brott den 17 februari mot 339 § i vitryska strafflagen, då handgemäng lär ha uppstått då Kazulin efter att ha blivit registrerad som presidentkandidat nekades tillträde till det nationella presscentret, dels brott den 2 mars mot samma paragraf; Aljaksandr Kazulin nekades tillträde till allvitryska folkkongressen.
Det ligger i farans riktning att även den oberoende presidentkandidaten Aljaksandr Milinkevitj kommer att gripas och anklagas för uppenbart konstruerade ”brott” om inte den demokratiska oppositionen ges stöd.
Mot denna bakgrund önskar jag till chefen för utrikesdepartementet Carin Jämtin få framställa denna fråga:
Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att dels tydliggöra och markera sitt stöd för den demokratiska oppositionens företrädare i Vitryssland, dels stödja de opinionsbildande organisationer i Sverige som verkar mot den nuvarande antidemokratiska regimen i Vitryssland?
---
Byte skedde på utrikesministerposten i de dagarna och den 26 april 2005 svarade Jan Eliasson (s):
Gunnar Andrén har frågat vilka åtgärder utrikesministern avser att vidta för att markera sitt stöd till den vitryska oppositionen men även vilket stöd opinionsbildare i Sverige bör få.
Sverige och EU har den senaste tiden sänt mycket tydliga budskap till den vitryska regimen att det sätt på vilket presidentvalet genomfördes och de förföljelser av oppositionella som observerades i samband med presidentvalet den 19 mars inte kan accepteras. En viktig åtgärd är de sanktioner i form av visumrestriktioner som EU beslutat införa mot 31 ledande personer i den vitryska statsapparaten, inklusive president Lukasjenko. Det är viktigt att sanktionerna mot ledningen inte uppfattas som isolering av det vitryska folket. Sverige och EU vill självfallet tvärtom minska isoleringen av det vitryska folket. EU finansierar därför sedan november 2005 bland annat radio- och tv-sändningar till Vitryssland som ett steg i att bryta landets isolering.
Det är angeläget att visa fortsatt tydligt stöd för de demokratiska krafterna i Vitryssland. Att oppositionen i så stor utsträckning lyckats samlas för demonstrationer i centrala Minsk, trots allvarliga hot om repressalier, är ett viktigt steg framåt för de demokratiska krafterna i Vitryssland. Under svåra förhållanden och stor personlig risk har oppositionskandidater och deras anhängare lyckats erbjuda det vitryska folket ett alternativ. De som arresterats när de försökt utöva sina politiska rättigheter måste omedelbart släppas. Det är nu avgörande att på alla sätt stödja deras fortsatta arbete och öka våra ansträngningar för en demokratisk utveckling i landet.
Därför har regeringen bland annat föreslagit att EU bör bjuda in företrädare för Vitrysslands oppositionella krafter till Bryssel. Detta skulle sända ett tydligt budskap till den vitryska demokratiska rörelsen att Europas stöd är genuint och långsiktigt och inte riktar sig till enskilda personer i oppositionen. Sverige vill se att EU ökar sitt engagemang för Vitryssland och i högre utsträckning än hittills agerar och reagerar med anledning av händelseutvecklingen i landet.
Sverige är i dag en av de största bilaterala biståndsgivarna till Vitryssland. Stödet uppgick under 2005 till ungefär 40 miljoner kronor. Detta bilaterala stöd kommer fortsatt att öka framöver. Att bidra till framväxten av ett moderniserat, demokratiskt och pluralistiskt vitryskt samhälle är det långsiktiga målet för vårt utvecklingssamarbete med Vitryssland.
Vi fäster stor vikt vid att motverka ytterligare isolering och främja ökade internationella kontakter för den vitryska befolkningen. Kontakterna med det vitryska samhället måste breddas. I detta sammanhang spelar svenska ideella organisationer som samarbetar med vitryska parter en central roll..
Jan Eliasson
3 aug: Den nya silverskatten
På Gotland har en ny silverskatt hittats, från 1100-talet.
Då gick Valdemar Atterdag miste om den när han brandskattade Visby 1361.
Rätt åt honom!
Då gick Valdemar Atterdag miste om den när han brandskattade Visby 1361.
Rätt åt honom!
torsdag 2 augusti 2012
2 aug: Regeringens sommarfika 26 juli 2002
Eftersom jag i min dator råkar ha bevarat min På plats-krönika i Sundsvalls Tidning den 26 juli 2002 från regeringens sommarfika, vill jag inte underhålla någon hur det gick till förr, alltså nästan på dagen för 10 år sedan.
--------- på plats ------------------
Tveksamhet uppstår.
Det är en sådan där fråga där det bara finns ett svar – ja – men som ändå inte kan ges – för det är statsministern som bestämmer – och han är ju på Harpsund och vårdar sitt brutna cykelben, förlåt, nyckelben.
Men Mona Sahlin löser knuten:
- Först skall vi vinna valet.
Ack ja, de där väljarna – tänk om de ställer till det?!
FÖRST får vi höra av sommarens ordförande i sommarregeringen (Ingela Thalén) om att skadestånd inte skall räknas in i underlaget för att få bostadsbidrag. För säkerhets skull har samma nyhet redan berättats av regeringsordföranden på DN.Debatt samma morgon.
Detta måste vara ett stort problem för dem som drabbas, men hur många är det?
Det kan omöjligen vara ett stort problem, kanske kan det röra sig om något eller några dussin i hela landet som drabbas av en sådan byråkratisk idioti.
I riksdagen måste rimligen 0 ledamöter vara mot förändringen.
ATT tillförordande arbetsmarknadsministern Lars-Erik Lövdén (s) inte läser artiklar på ovannämnda debattspalt framgår därpå. Han öser lovord över den svenska sysselsättningen, totalt obekymrad över att förre riksdagsmannen Bo Södersten (s) dagen före konstaterat att antalet arbetande är mycket färre, kanske en halv miljon, än för tio år sedan.
Men Lövdén noterar att i juni var arbetslösheten den lägsta på tio år, sysselsättningsgraden hela 80 procent – mot regeringens mål på 77,2 procent (jo, ni läste rätt, 77,2 procent skall det vara) – och framför allt är det 40.000 fler sysselsatta i kommuner och landsting än 1998.
Med statistik kan man som bekant bevisa allt, bara man väljer att göra jämförelser som passar en själv. Lövdén uppfyller de högst ställda mål som tänkas kan när det gäller att statistiskt höja sysselsättningen, han räknar – i motsats till den lede Södersten – in både studerande och långtidssjuka samt också de arbetslösa som tar de långtidssjukas jobb för att nå sina siffror.
Dock räknar han först bort alla de förtidspensionerade vi har.
Jag undrar i mitt stilla sinne:
Tror Lövdén själv på det han säger?
Eller siktar han på att bli chef för AMS?
Sedan lyssnar vi på kloka och upprörda ord från Mona Sahlin om det befarade nya hedersmordet, från Marita Ulvskog om mediesituationen i landet och från Jan O Karlsson (som inte blivit igenkänd i vakten och irriterad över sin egen okändhet måst legitimera sig för att bli insläppt) om anslag som behövs för att lindra nöden i världen.
Migrationsverket har just för dagen, vid ett formellt regeringssammanträde en stund tidigare, fått i uppdrag att ytterligare förbättra flyktingmottagningen i vissa kommuner. Det verkar klokt.
Så är det slut.
DÅ FRÅGAR JAG – när alla mikrofoner slagits av och kamerorna packats ned – några av statsråden om det politiska läget.
Då förstår man att oron är långt större än de goda opinionssiffrorna givit vid handen. Visst har ”regeringen levererat politik” och stämningen bland de egna ”god” men valrörelsen blir ”hård” och ”jämn”.
Då tas ingen valseger ut i förväg, då finns en underliggande oro för att centerns Maud Olofsson och folkpartiets Lars Leijonborg skall komma fram på ett helt annat sätt än hittills – de socialdemokratiska idelmotståndarna är Bo Lundgren och Alf Svensson, de klarar man, men mittenpartierna?
SÅ GÅR DET till när Sverige regeras denna sommar.
Tänk om, den tanken måste trots allt finns, det är ”sista sommaren med gänget”?
Och han som styr, han är som bekant under reparation.
Gunnar Andrén
/Bild/
Vår uppradade sommarregering: Ingela Thalén (ordf.), Lars-Erik Lövdén, Mona Sahlin, Marita Ulvskog och Jan O Karlsson
--------- på plats ------------------
Hos sommarregeringen
VILL NI REGERA vidare? frågar helt plötsligt TT:s medarbetare Owe Nilsson de fem uppradade statsråden i sommarregeringen.Tveksamhet uppstår.
Det är en sådan där fråga där det bara finns ett svar – ja – men som ändå inte kan ges – för det är statsministern som bestämmer – och han är ju på Harpsund och vårdar sitt brutna cykelben, förlåt, nyckelben.
Men Mona Sahlin löser knuten:
- Först skall vi vinna valet.
Ack ja, de där väljarna – tänk om de ställer till det?!
FÖRST får vi höra av sommarens ordförande i sommarregeringen (Ingela Thalén) om att skadestånd inte skall räknas in i underlaget för att få bostadsbidrag. För säkerhets skull har samma nyhet redan berättats av regeringsordföranden på DN.Debatt samma morgon.
Detta måste vara ett stort problem för dem som drabbas, men hur många är det?
Det kan omöjligen vara ett stort problem, kanske kan det röra sig om något eller några dussin i hela landet som drabbas av en sådan byråkratisk idioti.
I riksdagen måste rimligen 0 ledamöter vara mot förändringen.
ATT tillförordande arbetsmarknadsministern Lars-Erik Lövdén (s) inte läser artiklar på ovannämnda debattspalt framgår därpå. Han öser lovord över den svenska sysselsättningen, totalt obekymrad över att förre riksdagsmannen Bo Södersten (s) dagen före konstaterat att antalet arbetande är mycket färre, kanske en halv miljon, än för tio år sedan.
Men Lövdén noterar att i juni var arbetslösheten den lägsta på tio år, sysselsättningsgraden hela 80 procent – mot regeringens mål på 77,2 procent (jo, ni läste rätt, 77,2 procent skall det vara) – och framför allt är det 40.000 fler sysselsatta i kommuner och landsting än 1998.
Med statistik kan man som bekant bevisa allt, bara man väljer att göra jämförelser som passar en själv. Lövdén uppfyller de högst ställda mål som tänkas kan när det gäller att statistiskt höja sysselsättningen, han räknar – i motsats till den lede Södersten – in både studerande och långtidssjuka samt också de arbetslösa som tar de långtidssjukas jobb för att nå sina siffror.
Dock räknar han först bort alla de förtidspensionerade vi har.
Jag undrar i mitt stilla sinne:
Tror Lövdén själv på det han säger?
Eller siktar han på att bli chef för AMS?
Sedan lyssnar vi på kloka och upprörda ord från Mona Sahlin om det befarade nya hedersmordet, från Marita Ulvskog om mediesituationen i landet och från Jan O Karlsson (som inte blivit igenkänd i vakten och irriterad över sin egen okändhet måst legitimera sig för att bli insläppt) om anslag som behövs för att lindra nöden i världen.
Migrationsverket har just för dagen, vid ett formellt regeringssammanträde en stund tidigare, fått i uppdrag att ytterligare förbättra flyktingmottagningen i vissa kommuner. Det verkar klokt.
Så är det slut.
DÅ FRÅGAR JAG – när alla mikrofoner slagits av och kamerorna packats ned – några av statsråden om det politiska läget.
Då förstår man att oron är långt större än de goda opinionssiffrorna givit vid handen. Visst har ”regeringen levererat politik” och stämningen bland de egna ”god” men valrörelsen blir ”hård” och ”jämn”.
Då tas ingen valseger ut i förväg, då finns en underliggande oro för att centerns Maud Olofsson och folkpartiets Lars Leijonborg skall komma fram på ett helt annat sätt än hittills – de socialdemokratiska idelmotståndarna är Bo Lundgren och Alf Svensson, de klarar man, men mittenpartierna?
SÅ GÅR DET till när Sverige regeras denna sommar.
Tänk om, den tanken måste trots allt finns, det är ”sista sommaren med gänget”?
Och han som styr, han är som bekant under reparation.
Gunnar Andrén
/Bild/
Vår uppradade sommarregering: Ingela Thalén (ordf.), Lars-Erik Lövdén, Mona Sahlin, Marita Ulvskog och Jan O Karlsson
2 aug: Regeringens sommarfika
Hittar man inget stort att tala om, tala om något smått.
I dag lyckades Studio Ett diskutera huruvida regeringen mutar reportrar genom sina så kallade sommarfikor på ett tak på Rosenbad.
Det diskuterades kvaliteten på kaffet, jordgubbarnas hemvist och om det fanns risk för att journalisterna korrumperas av att umgås nära med de som man har att intervjua.
Om det har jag en bestämd åsikt.
Den journalist som riskerar att integriteten påverkas av en bulle eller två, till och med en kanelbulle, skall aldrig syssla med journalistik, av vad slag det vara må.
Vederbörande bör också akta sig för varje form av pressmeddelanden, varifrån de än härstammar. De kan ju innehålla påverkansbart material, rent av vinklat. Hu!
Riktigt nytt är dock inte det där med regeringens sommarfika heller.
Jag har t.ex. - som utsänd från Sundsvalls Tidning - blivit bjuden på kaffe 2002 av självaste kulturministern Marita Ulvskog (s).
Jag tror inte att hon tog skada, jag gjorde det definitivt inte.
Men jag skrev om det i Sundsvalls Tidning - jag hoppas att läsarna gillade det.
Vad var alternativet?
Jo, att läsarna av tidningen inte fått den information den nu fick.
- Och regeringern sitter kvar, som Göran Persson formulerade sig två månader senare.
Nä, integritetsömma journalister skall aldrig tala med politiker, med eller utan fika. De kan ju påverkas.
I dag lyckades Studio Ett diskutera huruvida regeringen mutar reportrar genom sina så kallade sommarfikor på ett tak på Rosenbad.
Det diskuterades kvaliteten på kaffet, jordgubbarnas hemvist och om det fanns risk för att journalisterna korrumperas av att umgås nära med de som man har att intervjua.
Om det har jag en bestämd åsikt.
Den journalist som riskerar att integriteten påverkas av en bulle eller två, till och med en kanelbulle, skall aldrig syssla med journalistik, av vad slag det vara må.
Vederbörande bör också akta sig för varje form av pressmeddelanden, varifrån de än härstammar. De kan ju innehålla påverkansbart material, rent av vinklat. Hu!
Riktigt nytt är dock inte det där med regeringens sommarfika heller.
Jag har t.ex. - som utsänd från Sundsvalls Tidning - blivit bjuden på kaffe 2002 av självaste kulturministern Marita Ulvskog (s).
Jag tror inte att hon tog skada, jag gjorde det definitivt inte.
Men jag skrev om det i Sundsvalls Tidning - jag hoppas att läsarna gillade det.
Vad var alternativet?
Jo, att läsarna av tidningen inte fått den information den nu fick.
- Och regeringern sitter kvar, som Göran Persson formulerade sig två månader senare.
Nä, integritetsömma journalister skall aldrig tala med politiker, med eller utan fika. De kan ju påverkas.
2 aug: Är det gratis när staten tar risken?
En sak är bra, det skiljer dagens politik från den socialdemokratiska: Det har blviit alldeles uppenbart, i dessa bankavgiftstider, att det inte är gratis när staten (läs: regeringen) beslutar sig för att ge stöd åt olika ting.
De kreditgarntier som Veronica Palm häromdagen föreslog till byggbranschen är just en återgång till det förödande tänkande som innebär att statliga åtaganden är gratis för skattebetalarna.
När banken SBAB en gång inrättades fick den en statlig riskgaranti på 6.000 miljoner kr i riksgälden - klart att den kunde låna ut billigare än alla andra banker som inte hade skattebetalarna i ryggen.
Nu finns inte denna garanti längre - och SBAB är vilken bank som helst, ja, dess låneräntor är om något högre än andra bankers eftersom dess inlåning är nästan obefintlig från allmänheten.
Nästa gång någon utlovar eller föreslår garantier eller kreditåtganden från staten: Kom då ihåg att det är Du som skall betala.
De kreditgarntier som Veronica Palm häromdagen föreslog till byggbranschen är just en återgång till det förödande tänkande som innebär att statliga åtaganden är gratis för skattebetalarna.
När banken SBAB en gång inrättades fick den en statlig riskgaranti på 6.000 miljoner kr i riksgälden - klart att den kunde låna ut billigare än alla andra banker som inte hade skattebetalarna i ryggen.
Nu finns inte denna garanti längre - och SBAB är vilken bank som helst, ja, dess låneräntor är om något högre än andra bankers eftersom dess inlåning är nästan obefintlig från allmänheten.
Nästa gång någon utlovar eller föreslår garantier eller kreditåtganden från staten: Kom då ihåg att det är Du som skall betala.
1 aug: De tre motiven för modern kärnkraft
Energiföretaget Vattenfall AB har ansökt - inte som de flesta tror hos regeringen utan hos Strålsäkerhetsmyndigheten - om att få pröva möjligheten att under perioden 2025-2035 ersätta cirka 20 TWh av den nuvarande svenska kärnkraften med modernare produktion av kärnkraft. Den angivna produktionsvlymen beräknas av Vattenfall, det egna företaget och andra elproducenter i Sverige, den aktuella tidsperioden bli obsolet för produktion och behöver därför ersättas med annan energiproduktion. Läs hela ansökan här.
Vad är då motiven för detta?
Man kan konstatera att Vattenfall är mycket sparsamt vad gäller dessaa, det tycks vara främst marknadsbedömningar som ligger bakom, en uppskattning av framtida efterfrågan, samt det politiskt och miljömässiga målet att minska utsläppen i Europa av växthusgaser jämfört med 1990 med 85-90 procent eller mer som ligger bakom.
Man behöver inte älska kärnkraft för att vara mycket positiv - deet är jag - till Vattenfalls ansökan. Som jag ser det finns det tre motiv, och en del undermotiv, för ansökan:
1. Faran för att Sverige och andra länder använder gammal produktionskapacitet gör att de ostridiga riskerna med kärnkraften stiger med åldern. Jämför med bilproduktionen: Ingen kör i dag i stort sett med Volvo Amazon som var modern både till utförandet och produktionstekniken när dagens kärnkraftsverk beslutades och byggdes. Vi har helt annan kunskap och förmåga att producera säkrare bilar till mindre kostnad och även mindre miljöskadliga utsläpp. Att fortsätta med produktionen av Volvo Amazon hade varit oförsvarligt både ekonomiskt och miljömässigt.
Vi skall ha den säkrast möjliga, miljömässigt bästa och ekonomiskt mest försvarliga produktionen av alla former av elektricitet, och särskilt viktigt är det att av säkerhetsskäl förnya och förbättra produktionen av kärnkraft eftersom den är förenad med så stora risker, strålrisker. Nuvarande - och 1970-, 1980-, 1990- och 2000-talets passivitet på detta områden är helt oförsvarlig.
Av säkerheetsskäl: Bygg ny och modern kärnkraft.
2. Av miljöskäl. Sedan kärnkraften beslutades kom - fanns i och för sig inget årsamband - Rachel Carsons bok Tyst vår, den larmsignal som kring 1968 spred sig över världen och som gav ny insikt om vilka utmaningar jorden står för (Det var långt före miljöpartiet ens var påtänkt). Nu är miljö- och klimattänkandet accepterat, slöseritänkandet ifrågasatt, i Sverige har vi haft turen att ha råd att börja anvönda modern miljövänlig teknik, våra utsläpp på alla de håll minskar, Sverige är - vad som öän sägs - ett föregångsland på nästan alla miljöområden.
Deet måste vi fortsätta med. Om man inte utvecklar ny kärnkraftsteknik, kommer vi ofelbart att tvingas göra avkall på miljövänligheten. Det är den stora faran med avvecklingstänkande som en rad idealister står för. Världen kommer att tvingas nyttja mer kol, mer gas och mer av andra miljöskadliga produktionsresurser, sol och vind och vatten är nog bra alternativ men inom överskådlig framtid inga realistiska alternativ till storskalig elproduktion via vatten, kärnkraft eller fossila bränslen.
Men vi skall fortsätta utveckla andra kraftkällor - för världen kommer att behöva mer kraft, mer elektrictet i framtiden.
3. För jobbens skull. Det är ett ganska nationalistiskt argument, det medges. Men det handlar om demokrati och acceptans: Om vi i Sverige skall kunna fullfölja vår framgångsrika arbetsmarknadspolitik, med målet full sysselsättning, måste vi vara konkurrenskraftiga på alla områden, kunskap, teknik, företagande, forskning, utveckling, marknadsföring och allt som hör ett välfärdssamhälle till. Om jbben försvinner i brist på kraft, då undermineras tilltron till demokratin. Det är inte LO:s och andra fackförbunds argument, men just demokratiargumentet är som jag ser det ett av de tre viktiga argumenten för att pröva om vi i framtiden behöver använda också känrkraft. De som tar lätt på arbetsfrågan, är demokratins om inte dödgrävare så farligaste vänner.
Slutligen: Det kan finnas ett argument till för kärnkraftens förnyelse i Sverige, beroendefrågan. Jag vill dock inte anföra det argumentet som bärande.
Men som Tyskland och fler länder i Europa gör - göra sig beroende av fossila bränslen, franska kärnkraft och rysk gas - det är att binda ris åt egen rygg, att göra sig beroende av andra med stundom andra bevekelsegrunder för affärer än vi önskar. Så det är ett argument, om än ej det viktigaste, för förnyelse av den svenska elproduktionen, med prövning av om vi skall ersätta nuvarande kärnkraftsreaktorer 2025-35 eller hitta något annat sätt att uppnå de tre ovannämnda målen.
Man behöver inte älska kärnkraft - men den som inte är emot frihet-, miljövänlighet och välstånd är skyldig att utveckla hållbara andra alternativ, drömma får vi göra i andra sammanhang.
Vattenfalls ansökan om en bättre värld är välkommen.
Vad är då motiven för detta?
Man kan konstatera att Vattenfall är mycket sparsamt vad gäller dessaa, det tycks vara främst marknadsbedömningar som ligger bakom, en uppskattning av framtida efterfrågan, samt det politiskt och miljömässiga målet att minska utsläppen i Europa av växthusgaser jämfört med 1990 med 85-90 procent eller mer som ligger bakom.
Man behöver inte älska kärnkraft för att vara mycket positiv - deet är jag - till Vattenfalls ansökan. Som jag ser det finns det tre motiv, och en del undermotiv, för ansökan:
1. Faran för att Sverige och andra länder använder gammal produktionskapacitet gör att de ostridiga riskerna med kärnkraften stiger med åldern. Jämför med bilproduktionen: Ingen kör i dag i stort sett med Volvo Amazon som var modern både till utförandet och produktionstekniken när dagens kärnkraftsverk beslutades och byggdes. Vi har helt annan kunskap och förmåga att producera säkrare bilar till mindre kostnad och även mindre miljöskadliga utsläpp. Att fortsätta med produktionen av Volvo Amazon hade varit oförsvarligt både ekonomiskt och miljömässigt.
Vi skall ha den säkrast möjliga, miljömässigt bästa och ekonomiskt mest försvarliga produktionen av alla former av elektricitet, och särskilt viktigt är det att av säkerhetsskäl förnya och förbättra produktionen av kärnkraft eftersom den är förenad med så stora risker, strålrisker. Nuvarande - och 1970-, 1980-, 1990- och 2000-talets passivitet på detta områden är helt oförsvarlig.
Av säkerheetsskäl: Bygg ny och modern kärnkraft.
2. Av miljöskäl. Sedan kärnkraften beslutades kom - fanns i och för sig inget årsamband - Rachel Carsons bok Tyst vår, den larmsignal som kring 1968 spred sig över världen och som gav ny insikt om vilka utmaningar jorden står för (Det var långt före miljöpartiet ens var påtänkt). Nu är miljö- och klimattänkandet accepterat, slöseritänkandet ifrågasatt, i Sverige har vi haft turen att ha råd att börja anvönda modern miljövänlig teknik, våra utsläpp på alla de håll minskar, Sverige är - vad som öän sägs - ett föregångsland på nästan alla miljöområden.
Deet måste vi fortsätta med. Om man inte utvecklar ny kärnkraftsteknik, kommer vi ofelbart att tvingas göra avkall på miljövänligheten. Det är den stora faran med avvecklingstänkande som en rad idealister står för. Världen kommer att tvingas nyttja mer kol, mer gas och mer av andra miljöskadliga produktionsresurser, sol och vind och vatten är nog bra alternativ men inom överskådlig framtid inga realistiska alternativ till storskalig elproduktion via vatten, kärnkraft eller fossila bränslen.
Men vi skall fortsätta utveckla andra kraftkällor - för världen kommer att behöva mer kraft, mer elektrictet i framtiden.
3. För jobbens skull. Det är ett ganska nationalistiskt argument, det medges. Men det handlar om demokrati och acceptans: Om vi i Sverige skall kunna fullfölja vår framgångsrika arbetsmarknadspolitik, med målet full sysselsättning, måste vi vara konkurrenskraftiga på alla områden, kunskap, teknik, företagande, forskning, utveckling, marknadsföring och allt som hör ett välfärdssamhälle till. Om jbben försvinner i brist på kraft, då undermineras tilltron till demokratin. Det är inte LO:s och andra fackförbunds argument, men just demokratiargumentet är som jag ser det ett av de tre viktiga argumenten för att pröva om vi i framtiden behöver använda också känrkraft. De som tar lätt på arbetsfrågan, är demokratins om inte dödgrävare så farligaste vänner.
Slutligen: Det kan finnas ett argument till för kärnkraftens förnyelse i Sverige, beroendefrågan. Jag vill dock inte anföra det argumentet som bärande.
Men som Tyskland och fler länder i Europa gör - göra sig beroende av fossila bränslen, franska kärnkraft och rysk gas - det är att binda ris åt egen rygg, att göra sig beroende av andra med stundom andra bevekelsegrunder för affärer än vi önskar. Så det är ett argument, om än ej det viktigaste, för förnyelse av den svenska elproduktionen, med prövning av om vi skall ersätta nuvarande kärnkraftsreaktorer 2025-35 eller hitta något annat sätt att uppnå de tre ovannämnda målen.
Man behöver inte älska kärnkraft - men den som inte är emot frihet-, miljövänlighet och välstånd är skyldig att utveckla hållbara andra alternativ, drömma får vi göra i andra sammanhang.
Vattenfalls ansökan om en bättre värld är välkommen.
onsdag 1 augusti 2012
1 aug: När jag representerade hos Vinnova
Nu kommer det uppgifter om Vinnovas representation.
Om den är korrekt vet jag inte, men eftersom jag representerat - med flera andra folkpartister - hos Vinnova, vill jag gärna berätta om det.
Det var på vintern 2010 och vi var väl 4-5 folkpartister som vandrade iväg en torsdag kväll till Vinnovas lokaler, jag tror på Mäster Samuelsgatan, ine Kungsgatan som jag först mindes, i Stockholm.
Jag tror någon tog taxi för det var ett ordentligt snöoväder just då, snön föll häftigt och man var alldeles blöt - för att inte säga insnöad - när man kom fram.
Väl där togs vi omhand väl och fick bra information från en rad företrädare för verket, inkl generaldirektören Charlotte Brogren och ställföreträdande generaldirektören Göran Marklund, det var stor uppställning för ett så litet parti som folkpartiet, må jag säga.
Någon av oss var tvingad att gå före det vi var klara, vi var väl 2-3 som stannade tills maten serverades, i Vinnovas lokaler, ingen särskild kostnad för extra lokal alltså.
Vi fick äta på plasttallrikar och dryck i plastmuggar och plastbestick.
Man fick själv hämta maten - och det fanns också vin att dricka, en eller två 3-litersförpackningar.
Det fanns bröd och smör och olika smårätter, troligen inköpta hos någon cateringfirma.
Det var gott efter en lång dag. Kostnad: Högst några tusen kronor.
En sak minns jag säkert, en annan är jag osäker på:
Det ena är att det serverades vatten i stora mängder, Ramlösa eller Loka tror jag det var, det andra är - som jag är osäker på - om vi åt samtidigt med föredragningarna (eftersom vi var hungriga, det minns jag, det hade varit en lång riksdagsdag och en eller flera anmälda ledamöter hade därför valt att åka hem i stället för att besöka Vinnova trots den utlovade spisen) eller först efteråt minns jag inte.
Så gick det till när jag representerade hos Vinnova.
Jag lärde mig mycket, dock inte så mycket om Vinnovas representationsvanor som om dess viktiga verksamhet för forskning, produktion och marknadsföring kring nya produkter och uppfinningar till gagn för svensk företagsamhet och jobb.
Tredje vice talmannen Liselott Haberg, som också är ordförande i en viktig riksdagsorganisation som främjar utbytet mellan företag och politiker, och dessutom tillhör näringsutskottet (och ganska nyligen skrivit en viktig rapport om turismens betydelse för Sverige, en rapport som medierna utom i Södermanland valt att helt negligera), ställde liksom vi andra många frågor och tackade sedan för den goda, i sak kanske när man känner till andras representationsvanor, spartanska förplägnad.
Men maten var faktiskt inte det viktiga. Det var den mentala utspisningen.
Om den är korrekt vet jag inte, men eftersom jag representerat - med flera andra folkpartister - hos Vinnova, vill jag gärna berätta om det.
Det var på vintern 2010 och vi var väl 4-5 folkpartister som vandrade iväg en torsdag kväll till Vinnovas lokaler, jag tror på Mäster Samuelsgatan, ine Kungsgatan som jag först mindes, i Stockholm.
Jag tror någon tog taxi för det var ett ordentligt snöoväder just då, snön föll häftigt och man var alldeles blöt - för att inte säga insnöad - när man kom fram.
Väl där togs vi omhand väl och fick bra information från en rad företrädare för verket, inkl generaldirektören Charlotte Brogren och ställföreträdande generaldirektören Göran Marklund, det var stor uppställning för ett så litet parti som folkpartiet, må jag säga.
Någon av oss var tvingad att gå före det vi var klara, vi var väl 2-3 som stannade tills maten serverades, i Vinnovas lokaler, ingen särskild kostnad för extra lokal alltså.
Vi fick äta på plasttallrikar och dryck i plastmuggar och plastbestick.
Man fick själv hämta maten - och det fanns också vin att dricka, en eller två 3-litersförpackningar.
Det fanns bröd och smör och olika smårätter, troligen inköpta hos någon cateringfirma.
Det var gott efter en lång dag. Kostnad: Högst några tusen kronor.
En sak minns jag säkert, en annan är jag osäker på:
Det ena är att det serverades vatten i stora mängder, Ramlösa eller Loka tror jag det var, det andra är - som jag är osäker på - om vi åt samtidigt med föredragningarna (eftersom vi var hungriga, det minns jag, det hade varit en lång riksdagsdag och en eller flera anmälda ledamöter hade därför valt att åka hem i stället för att besöka Vinnova trots den utlovade spisen) eller först efteråt minns jag inte.
Så gick det till när jag representerade hos Vinnova.
Jag lärde mig mycket, dock inte så mycket om Vinnovas representationsvanor som om dess viktiga verksamhet för forskning, produktion och marknadsföring kring nya produkter och uppfinningar till gagn för svensk företagsamhet och jobb.
Tredje vice talmannen Liselott Haberg, som också är ordförande i en viktig riksdagsorganisation som främjar utbytet mellan företag och politiker, och dessutom tillhör näringsutskottet (och ganska nyligen skrivit en viktig rapport om turismens betydelse för Sverige, en rapport som medierna utom i Södermanland valt att helt negligera), ställde liksom vi andra många frågor och tackade sedan för den goda, i sak kanske när man känner till andras representationsvanor, spartanska förplägnad.
Men maten var faktiskt inte det viktiga. Det var den mentala utspisningen.
31 juli: Tack, Tillväxtverket!
Det kommer nya avslöjanden om Tillväxtverkets internutbildning. Nu har man också ordnat det så fint i bokföringen att goda medarbetarmiddagar bokförts som seminarier.
Nu skall jag först säga att jag anser att internuttbildning i sak är bra. Vi skall i Sverige ha kommunala, statliga och andra offentliga myndigheter och verk med kunniga medarbetare, omutbara. De behöver då utbildning, och det är inte fel att de är mätta. Kanske borde man dock börja med maten, det borde bli bättre resultat då, hungriga medarbetare är inga goda mottagare av viktig information, eller hur?
(När min syster, Ulla, i dag ambassadör i Mozambique, för ett drygt 10-tal år sedan var svensk charge d´affaire i Guinea Bissau och striderna stod som hetast och granaterna hamnade nästan på ambassaden, började hon alltid medlingsförsöken - Sverige fungerade som medlare där - med att bjuda motståndarna på gemensam middag - det fungerade väl, mätta magar är bättreför en lyckad förhandlingsöppning än vrålhungriga och griniga personer.)
Men det viktigaste budskapet som Tillväxtverkets bokföringstransaktioner sänder, är att vi måste se över momssatser och vad som är avdragsgillt eller ej. Vi behöver återgå till en enda momssats, då lönar sig inte sådana här bokföringstricks.
Tack, Tillväxtverket för insatsen för återgång till enhetlig moms!
Nu skall jag först säga att jag anser att internuttbildning i sak är bra. Vi skall i Sverige ha kommunala, statliga och andra offentliga myndigheter och verk med kunniga medarbetare, omutbara. De behöver då utbildning, och det är inte fel att de är mätta. Kanske borde man dock börja med maten, det borde bli bättre resultat då, hungriga medarbetare är inga goda mottagare av viktig information, eller hur?
(När min syster, Ulla, i dag ambassadör i Mozambique, för ett drygt 10-tal år sedan var svensk charge d´affaire i Guinea Bissau och striderna stod som hetast och granaterna hamnade nästan på ambassaden, började hon alltid medlingsförsöken - Sverige fungerade som medlare där - med att bjuda motståndarna på gemensam middag - det fungerade väl, mätta magar är bättreför en lyckad förhandlingsöppning än vrålhungriga och griniga personer.)
Men det viktigaste budskapet som Tillväxtverkets bokföringstransaktioner sänder, är att vi måste se över momssatser och vad som är avdragsgillt eller ej. Vi behöver återgå till en enda momssats, då lönar sig inte sådana här bokföringstricks.
Tack, Tillväxtverket för insatsen för återgång till enhetlig moms!
31 juli: OS-silver - och för många simgrenar (en saknas dock!)
2-2 mot Canada, ganska rättvist, ingen bra match av svenskarna, ja, det handlar om damfotboll i OS.
Silver i fälttävlan - bra gjort av Sara Algotsson Ostholt från Körningsven.
Men sedan vill jag tillägga att antalet grenar i simning är alldeles för stort. Ett OS-guld i höjdhopp motsvaras faktiskt av cirka 15 OS-guld i simning, och det finns alla sorters distanser, 50 meter, 100 meter, 200 meter, 400 meter, 1500 meter, frisim, medley, rygg och bröst, lagkapper hit och dit, alla fyra simsätten.
Ändå saknar jag en gren, den som finns i Gösta Knutssons Pelle Svanslös: 63 meter torrsim.
Och frågan är om man inte borde ha längdhopp från 1, 2, 3 och 5 meters höjd, fram och baklänges.
Och spjut, kula, diskus och slägga kan man komplettera med kast med lite, mellanstor, stor och jättestor röd, grön, blå eller svart boll (eller tegelsten eller bläckhorn), givetvis med vänster hand och höger hand, sammanlagt, med och utan ansats, baklänges och framlänges samt i självfallet i lag om två, fyra, sex, åtta . eller tjugofem.
Bedömningssporterna borde dessutom tas bort.
Silver i fälttävlan - bra gjort av Sara Algotsson Ostholt från Körningsven.
Men sedan vill jag tillägga att antalet grenar i simning är alldeles för stort. Ett OS-guld i höjdhopp motsvaras faktiskt av cirka 15 OS-guld i simning, och det finns alla sorters distanser, 50 meter, 100 meter, 200 meter, 400 meter, 1500 meter, frisim, medley, rygg och bröst, lagkapper hit och dit, alla fyra simsätten.
Ändå saknar jag en gren, den som finns i Gösta Knutssons Pelle Svanslös: 63 meter torrsim.
Och frågan är om man inte borde ha längdhopp från 1, 2, 3 och 5 meters höjd, fram och baklänges.
Och spjut, kula, diskus och slägga kan man komplettera med kast med lite, mellanstor, stor och jättestor röd, grön, blå eller svart boll (eller tegelsten eller bläckhorn), givetvis med vänster hand och höger hand, sammanlagt, med och utan ansats, baklänges och framlänges samt i självfallet i lag om två, fyra, sex, åtta . eller tjugofem.
Bedömningssporterna borde dessutom tas bort.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
