Det var i början på 1970-talet, jag arbetade på Sydsvenskans ledareavdelning (oberoende liberal, borde vara obunden liberal) sedan några år och kom en måndagsmorgon ned till centralredaktionen på tredje våningen i SDS-huset inför veckans planeringsmöte där redaktionsssekreteraren Ulf Mörling (f. 1933), senare mer känd som trollerikonstnär men utöver att vara redaktionssekreterare även USA-korrespondent, ställföreträdande chefredaktör på Sydsvenskan (1982-85) och chefredaktör för Kvällsposten (1985-87), satt upptagen i telefon.
- Jaså, säger du det ...
- Låter inte bra ...
- Men alldeles förfärligt ...
- Hur skall det här sluta?
- Jag förstår, du kan inte jobba i dag ...
- Jaså, hela veckan ...
- Du måste ta hand om dig ..
- Söka läkare? Kanske bäst ändå ...
Det började samlas andra SDS-medarbetare runt Ulf, minuterna gick, jag kommer ihåg att förste redaktionssekreteraren Kurt Andersson kom och lyssnade, Folke Himmelstrand var där, likaså efter hand Bengt Edberg, Niels Blomberg, Ilse Mustelin, Leo Lönnbrink, Lennart Lofthagen, Bengt-Eric Richter (som ju alltid kunde göra kåserier av allt), Carl-Christer Hansson och fler till, jag tror att Gunilla Rune och Madeleine Axelsson (von Zweigbergk) också var på plats ... Det var nog bara sportavdelningen som ännu inte hade vaknat.
Alla förstod att något mycket, mycket allvarligt inträffat - och att det gällde en medarbetare.
Ulf var verkligen medkännande.
- Nej, men, kan det vara så illa ...
- Menar du det ...
- Näää ...
I andra ändan fanns - förstod vi så småningom - Sydsvenskans mångårige försvarsskribent, gentlemannen Sven Landahl.
- Ja, jag förstår ...
Till slut lade Ulf på telefonluren. Det blev tyst. Alla väntade. Vad hade hänt?
Jo, det var verkligen illa.
- Det var Sven (Landahl) som ringde. Han kommer inte närmaste dagarna. Vi får klara oss utan försvarsreporter den här veckan. Han hade fått en febertopp i helgen på trettisju och två.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar