10 juli: Vår beredskap är go......

I TV-Aktuellt ställdes i dag (10 juli) den berättigade frågan vilken beredskap Sveriges kommuner har för oväntade händelser som t.ex. översvämningar, aktuellt i delar av Småland.
  Intressant fråga.
  Ingen, är nog det närmaste sanningen man kan komma.
  Men TV-Aktuellt kunde - mot bakgrund av tekniska fel i sin sändning den 9 juli, utebliven översättning av uttalande på franska om situationen i Mali, fortsatt bortfall av ljud vid en enormt lång intervju med en FOI-expert där tittarna bara kunde höra frågorna för att avslutas med att den lokala väderleksrapporten totalt föll bort - frågat sig:
  - Vilken beredskap har vi själva mot tekniska kalamiteter?
  Vår beredskap är god, sade Per Abin Hansson redan den 9 april 1940.
  Det var inte sant då.
  Läget är detsamma i dag.

10 juli: Göran Persson om Svenska Spel

Som bekant är Torparhustrun Anitra Steen numera ordförande i Svenska Spel AB. Hennes make har - eller har i alla fall haft - en bestämd åsikt om Svenska Spel. Till Dagens Industri sade nämligen Göran Persson 2008 att staten är en dålig ägare till Svenska Spel som därför bör överlämnas till idrottsrörelsen.
  Själv tycker jag att Svenska Spel skall göras till en obunden allmännyttig stiftelse med enda mål att stödja kultur och idrott i Sverige, inte ta vägen över statskassan.
  Riksdagen bör utse styrelsen för Stiftelsen Svenska Spel.

10 juli: Så går valet 2014



Så här kunde det se ut vid valet 2010. Foto: Gunnar Andrén

 Jag har skrivit en artikel den 13 september 2014 som nu har publicerats i Frisinnad Tidskrift.
  Den är lång men förutsäger valutgången 2014.
GA

Inför valen 2014:

Kan oppositionen regera? I så fall med vem?

Det är tidig morgon. Lördagen den 13 september 2014. I går var det traditionsenlig partiledardebatt i TV, lite segt efter en lång valrörelse men ack så viktig som vid varje val. Det är nu som de obeslutsamma, kanske 20-30 procent av väljarkåren beslutar sig, om de skall rösta, vad de skall rösta på. Uppriktigt sagt: De blir nästan viktigare hur man säger saker och ting än att man får exakt rätt nyans.

Jag funderar:
- Vad har hänt senaste tiden i politiken?
Då blir nästa tanke:
Vad är senaste tiden? Är det tillbaka till EU-valet i juni 2014, för bra tre månader sedan? Eller är det de senaste fyra eller åtta åren, ja, längre tillbaka behöver man nog inte gå, vem minns i dag HSB, Han som bestämde, Göran Persson, statsministern (s) 1996-2006, då så betydelsefull, i dag är det nästan ingen som minns honom.

Men låt gå för åtta:
1. Vi har åtta nya årskullar som inte minns någon annan statsminister än Fredrik Reinfeldt, de som fått rösträtt i år var 10 när han tillträdde. Att socialdemokraterna styrt Sverige i nästan ett mannaminne, ja, de är lika mycket historia som Per Albin eller Olof Palme, man har hört talas om dem, ingen minns.
2. Ändå har vi en likhet denna lördagsmorgon med situationen för åtta år sedan: Då gällde tröttheten just nämnde Göran Persson, i dag är det Reinfeldt. Då var frågan: Fyra år till med Göran Persson? Nej, blev svaret. I dag ställer många samma fråga: Fyra år till med Fredrik Reinfeldt? Det blir många som kommer att svara nej nu också - frågan är hur många?
3. Så har vi ekonomin. För fyra år sedan, 2010, var den ekonomiska krisen i Europa - och alliansregeringens sätt att hantera den, med stark betoning på försiktighet och marginaler, vilket gick hem så till den grad att det avväpnade oppositionen som framstod som oansvarig när den krävde mer pengar till olika ting - en realitet, men sedan dess har mycket vatten runnit runt Helgeandsholmen och inte minst kring länderna längs Medelhavets norra kust: Euro-krisen finns i färskt minne och även om saker och ting stabiliserats så är krisen ingalunda över.
I land efter land har regeringar fallit, även i länder där krisen varit mycket mindre än i de verkligt skuldsatta sydeuropeiska länder som plågats av lika dåliga statsfinanser och höga räntor som ineffektiv skattepolitik och skatteverk som mest liknat ett skämt. Dras även ministären Reinfeldt med i detta allmänna missnöje med ekonomins utveckling i Europa trots starka statsfinanser?
(Vem röstar för övrigt på starka statsfinanser?)
4. Att oppositionen är splittrad, kan envar se. Men socialdemokratin är revanschsugen efter katastrofvalet 2010 - nu använder den samma taktik som Ingvar Carlsson/Göran Persson gjorde 1994: Vi gör som Orsa kompani, lovar ingenting bestämt.
Nej, någon regering med Jonas Sjöstedt (v) blir det inte den här gången heller, och miljöpartiet under Gustaf Fridolin och, ja, vad är det nu hon heter, Åsa Romson, har blivit ett riktigt överbudsparti, långt från varje ansvarstagande. Den gröna fernissan har spätts ut till nästan oigenkännlighet av populistiska (missnöjes)utspel. Har miljöpartiet i jakten på taburetter rent av lånat vänsterpartiets sedelpress?
5. Så är det sverigdemokraterna. De kör sitt eget spår, om partiet kommer in i riksdagen igen kommer det att få samma inflytande som den gångna mandatperioden, det vill säga inget alls. Tokstollerierna från 1990-talets showparti Ian och Bert har visserligen uteblivit, men det finns alltid en grogrund för missnöje, det ligger i farans riktning att det ständiga skuldbeläggandet av andra till varje problem som finns i samhället - inkl. SJ och snöskottningens brister - kan exploateras så att det ger platser i parlamentet.
Men infytandet kommer att vara fortsatt noll.

6. Hur skall alliansen klara ut det här?
Om vi tittar tillbaka exempelvis åtta år, kan vi konstatera:
a) inkomstskattepolitiken har resulterat i att fortsatt skatthöjningspolitik (s) efter 2006 omintetgjordes och resulterade i motsatsen; de fyra genomförda jobbskatteavdragen har spelat en enormt viktig roll för dels den enskildes ekonomi, en extra månadslön, dels för samhällsekonomin, eftersom den privata efterfrågan har hållits uppe utan riktade subventioner.
Nu gäller sakfrågan inför 2015: Skall det femte jobbskatteavdraget bli verklighet, med dess tyngdpunkt för de minst bemedlade?
Ja, säger allianspartierna, nej alla andra.
b) rut- och rotavdragen, som vi annars inte skulle ha fått, är nu så etablerade att alla partier är beredda att permanenta dem; när socialdemokraterna - liksom när man vill ta bort jobbskatteavdraget för dem som tjänar mer än 1 miljon kr/år - vill ändra i marginalen är partiet extremt noga att se till att deras ändringar inte får några effekter utöver det opinionsmässiga inslaget, ty rut- och rot handlar ytterst om jobb, liksom sänkta arbetsgivareavgifter för ungdomar.
Att - för att klara retoriken - höja skatterna på arbete för ungdomar är lika smart som att skjuta sig själv i foten.
c) den största stridsfrågan av alla inför 2006 års val, fastighetsbeskattningen, är en totalt död fråga numerad) på andra politikområden är skillnaderna mellan allianspartierna små om än inte obefintliga.
Centerns försök att med nästan extrem marknadsliberalism slå sig in i storstäderna, har öppnat framför allt igen för socialdemokraterna som ett landsbygsvärnande parti, gamla centerpartister har svårt att känna igen sig.
Kristdemokraternas sociala kärna - med sviktande tillhörighetskänsla bland dem som definierar sig som troende - har inte kunnat kompenseras genom en introvert familjepolitik utan snarare förvärrat partiets profilproblem. Slussen för en återgång av många frisinnade till det liberala partiet har öppnats, eftersom de liberala och frisinnade varit mycket tydligare när det gäller tolerans och åsiktsfrihet.
Moderaternas stora dilemma, som tilltagit under de senaste två åren, har varit rädslan att förlora kanske mer än en tredjedel av de väljare som vanns 2006 och 2010 under parollen Det enda arbetarepartiet: Det har sänt en ideologisk "överlägsenhetssignal". I takt med att socialdemokratin fick ordning både på sin partiledning och prioriteringen av åtgärder som syftar till bevarande av industrisamhället och arbetets lov - och succesiva fjärmande från LO - har talet om att vara ett statsbärande blivit en belastning. Staten i sig är alltid lika populärt som skoskav.
Den bristande moderata ödmjukkheten har också i takt med att allt färre oroar sig för massarbetslöshet eller sämre tider, gjort att rädslan för att stöta sig med etablerade intressenter, fack och arbetsgivare, medfört en handingsforlamning som allvarligt påverkat bilden av moderaterna.

Nej, det ser kärvt ut för alliansen.
Regeringsskifte - trots att oppositionen inte kan regera - ligger nära till.
Men ingen väljare är beredd att ta ansvar för vem som skall regera med vem.
S-fp-mp-c eller M-fp-c-mp/kd? Tja, det blir nog någondera.

7. Men vilken är då den viktigaste frågan?
Ekonomin? Ja, delvis. Skatterna? Landets finanser? Sjukvården? Pensionärerna? Miljön? Bostadspolitiken? Regionalpolitiken? Småföretagen? Försvaret? Infrastrukturen? Äldrevården? Alla är viktiga.
Men inget är 2014 viktigare än utbildningen, skolan, den högre utbildningen, forskningen. Folkpartiets kärnfråga.
Mer än någonsin har det, inte minst ideologiskt, blivit allt klarare för envar att om svenska företag, människorna som bor i Sverige, hela Sverige som nation, varje ung och förhoppningsfull människa i vårt land, att i den internationella och globala värld som omger oss, är kunskap för den enskilde nyckelfrågan för en ljusande framtid också efter studentexamen.
De löften som folkpartiet där stått för på kunskapsområdet, de får vi ej svika.

Visst kan det bli regeringsskifte 2014.
Men allt talar för att folkpartiet - pådrivet av andra som nu insett faran av att ge folkpartiet alltför stort inflytande på kunskapens, kunnandets, bildningens och utbildningens, forskningen och den globaliserade världens, områden - kommer att kunna göra ett bra val 2014.
Jag vågar påstå att folkpartiets inflytande - ideologiskt och beslutsmässigt - i svensk politik och när svenskarnas vardag framöver skall formas, kommer att vara än större efter valdagen 2014 än före.
Gunnar Andrén
riksdagsman (fp)
Stocksund

9 juli: En skönhet (i bild)

Cadillac ....                                                            Foto: Gunnar Andrén



Tyvärr är den inte min ....

http://www.cadillacclub.se/

9 juli: En lyckad gatufest ...

Jag läser i Sundsvalls Tidning att gatufesten i staden varit lyckad. I fredags greps t.ex.bara 38 fyllerister, varav elva under 18 år, några våldtäktsanmälningar gjordes, det förekom flera fickstölder samt misshandel.
  Man undrar: Vad händer när gatufesten inte är "lyckad"?
  PS. Loreen var där, det blev succé! Grattis! DS

9 juli: Det var förskräckligt

Almedalsveckan är slut. De som ogillar den, har aldrig varit på den. Det är ett enastående demokratitorg med stor sakkunskap och många intressanta seminarier. Högt betyg även i år.
  Ändå var det en förskräcklig vecka. Aldrig någonsin - och jag har varit med länge - har det varit så påtagligt att journalister intervjudat journalister och när inte det räckt har man valt att intervjua statsvetare eller nationalekonomer om ting som de bort hava vett att svara på att om detta vet jag inte mer än en vanlig svensk medborgare.
  Värst är dock intervjuandet och kommenterande av journalister, ja, så långt har det gått att de stora medieföretagen skickar ut egna programledare som sedan intervjuar tidningens eller kanalens egna utsända medarbetare och sedan gör man en uppföljning på detta.
  Tänk om politiker skulle börja göra sammalunda: Intervjua varandra!
  Vilket ramaskri!
  

8 juli: Det går inte bra

Göran Hägglund är trevlig och kompetent. Problemet är inte Odell eller de andra politiska högeryttrarna Busch och Germundsson (kommunalråd som är mycket omskrivna men få känner deras gärningar eller åsikter) utan att Hägglund fortsätter att besvara frågor som nästan ingen ställt.
   Därför går det inte bra i väljaropinionen.
   Hägglund själv säger ju att han tappat fler röster än den journalist som tappat rösten.
   Men för att få fler röster måste man ha svar på frågor som väljarna i allmänhet ställer, om ekonomi, klimat, företagande, skatter, skolan, äldrevården (där borde Hägglund ha möjligheter!) och t.ex. infrastrukturen.
   Men så länge Odell, Busch och Germundsson hela tiden tillåts begränsa agendan och kräva nya besked i partipolitiskt snävt etiska frågor, riskerar kd att bli samma marginella rörelse som partiet var 1964 och som först när Alf Svensson bröt med den tidigare kds-traditionen blev ett parti som diskuterade frågor som väljarna utanför pingströrelselsen gör sina partival kring, då kunde kd bli ett parti med röstmässigt inflytande.
  Göran Hägglund är trevlig, kompentent och dessutom rolig.
  Det räcker inte, inte så länge han har ett olöst problem: sitt parti.
  Det går inte bra.

7 juli: Det går bra

Det går bra för socialdemokraterna. Partiet har funnit den rätta vägens politik. Inget konkret besked om någonting. Jag lyssnade till Stefan Lövfens hela anförande i Almedalen. Utmärkt ideologiskt. Lite som miljöpartiet, man säger de rätta sakerna och hoppas att inga svåra frågor skall ställas om hur, när och med vem.
  Det lyckas för Stefan Löfven. Det går bra. Inga svåra frågor. Journalisterna i trance efter misshandeln av Mona Sahlin och Håkan Juholt - fast den senare ju inte behövde sådan hjälp.
  Det går bra - att inte svara på frågor.
  Det går bra för Stefan Löfven.
  Varenda journalistisk kommentar går ut på att hans anförande var jättebra. Förväntningarna på att han skall ge konkreta besked har skruvats ned till noll. Det går bra i dagens medieklimat.
  Tänk om Jan Björklund skulle vägra svara på frågor om skolan, euro, energipolitik och vad det vara må - ni skulle sett journalisterna kasta sig över honom och börjat diskutera vem som kommer efter.
  Nä, det går bra för socialdemokraterna och Stefan Löfven.
  Snart är det bara ungefär 10 procent upp till de nivåer i väljarstöd som Olof Palme och Ingvar Carlsson nådde och till slut kanske socialdemokraterna till och med når till Göran Perssons bästa siffror.
  Men mediedomen är klar: Det går för socialdemokraterna. Och Stefan Löfven är en stjärna.

6 juli: Centerns dag

Jag förundras över en sak, inte vad Annie Lööf säger utan det hon inte säger, ja, bortsett från att inbjudan till övriga tre allianspartiledare att komma hem till henne utanför Värnamo uppenbart inte är förankrad. Allianssamarbetet behöver nog förbättras, det har Lööf rätt i.
   Men sedan är det som saknas budskapet till centerns kärnväljare, de med - det är ingen schablon - traditionen av att leva nära naturen, jordbruket, skogen, på mindre orter, ja, så långt man kan tänka sig från Stureplan och Stockholmscenterledaren Per Ankersjös skyskrapevurmande.
  Om inte centern har en stark gles-, landsbygds- och miljöpolitik, skickar man ju väljare direkt över till socialdemokraterna.
  Det partiet kommer inte att tveka att lova bry sig - fast man ingen politik har.

5 juli: Bilder från Almedalen

Jan Björklund var med på de flesta ställen under dagen - här på TV4:s storbildsskärm under förmiddagens presskonferens som ägde rum i Gotlands stora konferensanläggning Wisby strand



Barbro Westerholm, som med 23 seminarier 2012 som deltagare i paneler  måste vara rekordhållare alla kategorier,  under  Almedalsveckan, samt riksdagskollegan Anna Steele, Tyresö, utanför fp-tältet i Almedalen



Björn Söderberg, sekreterare i folkpartiets Gotlandsförbund, samt Jan-Christer Akre, också han ledande liberal på Gotland, därtill numera intressent i Stiftelsen pressorganisation samt ledamot i den lokala pressorganisationen där Gotlänningens liberala del ingår som just en intressent - tidningarna på Gotland har nyligen flyttat till gamla kasernområdet som utnyttjas väl. Frågan är väl bara var på Gotland de nya försvarsresruser som fp:s Allan Widman vill skall förläggas till ön skall placeras - kanske i Slite eller i närheten av Visby flygplats?

Ulf Nilsson, riksdagsledamot från Lund, Carlos Rojas, framgångsrik företagare med bakgrund i annat kultur än den svenska liksom riksdagsledamoten Hanif Bali (m), Solna, debatterade den svensk immigrationspolitiken och gjorde jämförelser med andra länder där Sverige i många fall har högre ambitioner men troligen fel fokus - och Andreas Bergström, Fores, deltog, men skymdes i fotoögonblicket av en av de många åhörarna i fp-tältet




Från Sundbyberg men sommarboende i Nynäshamns kommun kom Nina Lundström, till hösten vice ordförande i civilutskottet,  för att debattera bl.a.miljöpolit8ik och mötte i Visby hamn ryskspråkkunniga Gunnela Mogensen, Stockholms universitet, som besökte ett rankningsseminarium för just universitet där universitetsrektor Kåre Bremer
var en av deltagarna



Newmillchefen P M Nilsson, tidigare politisk redaktör på Expressen, ledde en intressant bostadspolitisk debatt i Hyresgästföreningens regi där ordföranden Barbro Engman företrädde just Hyresgästerna, Jens Henriksson, tidigare statssekreterare (s) i finansdepartementet och därefter i Washington inom Världsbanken, kommunalrådet Anders Johansson (s) i Siguna  - 42,5 procent av rösterna 2010! -, Svensk Näringslivs Barbro Ekänger, ByggVestas Marcus Johansson, riksdagsledamöterna Jennie Nilsson (s), Hyltebruk, och Göran Pettersson (m), Norrtälje och ordförande i ett kommunalt bostadsbolag, var överens om att gamla problem blir som nya - möjligen med undantag för Sigtunas företrädare som sade sig vetat att utan politisk vilja att bygga bort bostadskrisen går det inte



Birgitta Ohlsson, statsråd och ansvarig för EU-frågor på den övergripande nivå,deltog i en biståndsdebatt,
ledd av Burmaexperten Jesper Bengtsson, där även professor Arne Bigsten, Göteborg, och Diakonias Bo Forslund deltog tillsammans med Sida-chefen Charlotte Petri













Torkild Strandberg, kommunstyrelsens  ordförande i Landskrona, träffade
 på Marianne Lundqvist, Sollentuna. tidigare  ordförande för Sveriges sjuksköterskor
 och riksdagsledamot (fp), och Jan-Erik Nyberg,  vice ordförande i Sollentuna kommunfullmäktige
 och tidigare både TCO-sakkunnig i mat- och jordbruksfrågor och under senare år
verksam i OSSE:s svenska sektion för  frivilliga organisationer, nu ledd av
 ambassadör Rolf Ekéus och förre chefredaktören för VK i Umeå Olof Kleberg







. . . och här kommer folkpartiets första vice
ordförande Helene Odenjung, kommunalråd
 i Göteborg, gående mitt i folkvimlet

Tina Acketoft, Arild, riksdagsledamot i utibldningsutskottet
lyssnade till debatter i fp-tältet