7 juni 2013: Långsiktig finansiering av kvinnojourerna - viktigt!

Denna morgon är det som vanligt debatter i riksdagen - den första handlar om långsiktig finansiering av kvinnojourerna, frågor som väckts av Gustav Fridolin (m) och Amineh  Kakabahve (v). Svarar gör statsrådet Maria Larsson (kd):
Mitt inlägg:
Fru talman!
Att leva sig in i en situation där man är hotad till liv och lem i en närstående relation är nog väldigt svårt för den som inte har varit i en sådan situation.
  Därför är kvinnojourerna en mycket viktig verksamhet.
 
Jag skulle, fru talman, vilja strukturera detta lite.
  Vilka är det som har ansvar för kvinnojourerna?
  I första hand är det, som debattörerna har varit inne på, frivilligorganisationer.
  Det är en otroligt viktig del.
  Sedan har vi socialtjänsten. Det är en annan del.
  Vi har regeringen.
  Socialtjänsten ligger under – jag ska återkomma till det – kommunfullmäktige.
  Det är viktigt att komma ihåg det. Vi är flera som har varit kommunalpolitiker och vet hur ringa den här frågan diskuteras och bara blir till en post i fullmäktiges budgetanslag.
 
Jag skulle vilja säga att en grupp som vi inte har nämnt alls kanske är den allra viktigaste i sammanhanget. Det är de som brukar kallas påtryckare.

Det finns många påtryckargrupper, inte minst ute i kommunerna.
  Det kan vara idrottsklubbar och andra klubbar som vill ha anslag och är skickliga på att föra fram sina krav.
  Kvinnojourerna tar vi stort ansvar för, vill jag säga, i riksdagen. Men de har en svag ställning ute i kommunerna.
  De är ingen riktig kraft där. Och min huvudpoäng i detta är egentligen att de också får en väldigt svag ställning när kommunfullmäktige ska ta ställning till hur mycket resurser man är beredd att satsa på kvinnojourerna.
  Det blir nästan alltid bara en post i fullmäktige, på en särskild rad.
  I kommunstyrelser blir detta tyvärr ofta en prutpost.
  Man tar inte hänsyn till de verkliga behoven, utan man tänker nästan alltid: Vad har vi råd med?
  Då är det inte behovet som står i förgrunden.

Jag tror att detta är särskilt allvarligt med tanke på att skyddat boende ofta behövs.
  Där har vi långt kvar. Jag har varit på en del kvinnojourer där man har efterlyst just skyddat boende.
  Man har väldigt dåliga resurser, inte minst när det gäller att ta hand om de akuta hoten.

Detta är en stor fråga. Jag begär inte att statsrådet eller interpellanterna ska ha ett färdigt svar.
  Men jag tycker att det är viktigt att man uppmärksammar att det skyddade boendet är ett stort problem för många kvinnojourer, ideella eller via socialtjänsten.
  Man vet inte var man ska placera dem över natten.

Jag skulle i anslutning till frågan om hur den långsiktiga finansieringen sker vilja säga att jag tycker att det är bra att det här utreds till den 30 juni 2014.
  Men enligt mitt sätt att se är, av de här grupperna, fullmäktigeförsamlingarna den nyckelgrupp som behöver mer stimulans när det gäller att se till de verkliga behoven.
  Eftersom det här våldet inte känner några kommungränser tror jag för min del att om det funnits en ordning där man fick ett riktat statligt stimulansbidrag beroende på hur mycket pengar man anslår i kommunfullmäktige så skulle det vara en stimulans.
  Om det sedan ska vara 50–50, 60–40 eller 70–30 kan diskuteras.
  Jag tror dock att det behövs någon stimulans för att öka den kommunala medfinansieringen av kvinnojourerna.